Inleder dagens blogginlägg med en hoppgivande rubrik....jag har de senaste dagarna allvarligt funderat över min situation och vart den leder. Efter gårdagskvällens breakdown efter 6 timmar på jobb insåg jag plötsligt att fortsätter det så här, kommer jag att vara heltidssjukskriven inom 2 år och DET ingår INTE i mina planer....något måste göras å det snaraste.

Jag har semester den här veckan, helgen gick åt till återhämtning i vanlig ordning, måndagen avnjöts mestadels (förutom några timmars arbete) åt att sitta framför brasan och läsa en deckare. Mådde riktigt hyfsat på kvällen och var inte näst intill död och gråtfärdig klockan 18:30 som jag brukar. Tisdagen användes till att tömma dotterns rum (som ska bli mitt och makens sovrum eftersom hon har fått för sig att hon vill ha vårt), ganska mycket arbete, men både son och dotter jobbade på bra och jag delegerade och gjorde allt som jag kunde....visst hade jag ont på kvällen men var inte heller denna kväll totalt utslagen.

Så kom onsdagen....skulle vara på jobb för ett lunchmöte och träff med en praktikant, hade beräknat tre timmar, i stället blev det sex timmar. Detta då det utan undantag alltid inträffar något akut med mina klienter när jag har semester, så också denna gång, varför jag var tvungen att hantera det samtidigt som det var många människor omkring mig som behövde svar på diverse frågor. Onsdagkväll var jag således totalt utmattad och gråtfärdig i vanlig ordning.

Idag Torsdag har jag och ungdomarna varit ute och handlat och varit tillsammans hela dagen, jag har även gjort några ärenden i kväll och klockan är nu 23:00 och jag känner mig helt OK (förutom värken då, men jag är inte så utmattad)

Inte vet jag vad det beror på, jag har inget fysiskt krävande jobb, jag har underbara kollegor, ett fantastiskt kontor med avslappningsmöjligheter och möjlighet att ändra arbetsställning...

                

                 



så vad är det som gör mig så utmattad. Jag har funderat mycket på det, kommer inte på någon jättebra anledning förutom att jag aldrig är helt avslappnad när jag är där, vill vara alla till lags både kollegor och klienter, tar kanske på mig mer än jag borde (fast pengarna måste ju in)....Jag tror att det till stor del helt enkelt beror på att det är för mycket människor i rörelse runt mig, många som pratar, många ämnen osv. Egentligen älskar jag det, eller gjorde det tidigare, men nu mäktar jag inte riktigt med det, det blir helt enkelt överhettat i både knopp och kropp. och så kan jag inte ha det, något måste göras.

Jag måste helt enkelt börja tänka mer på mig själv både på jobb och hemma, och inte först i 3:e, 4:e eller 5:e hand, jag måste dessutom försöka låta bli att försöka vara alla till lags och ställa upp när jag egentligen inte orkar eller passa upp dem som inte behöver passas upp. När jag har mått riktigt bra, har jag kunnat träna och har gjort det ganska många timmar i veckan, så en tanke är att försöka komma igång med lite träning. Frågan är hur jag ska orka när dagen ser ut som den gör, och jag måste sova en stund varje dag efter jobb innan jag orkar fixa mat.....börjar fundera på mina läkares förslag om sjukskrivning, men det tilltalar mig inte, fast kanske 25% under en kortare period för att komma igång....eller så kanske jag kan ta en diskussion med min chef, jag närmar mig sakta men säkert ett flexsaldo på 100 timmar igen, så om jag flexar ut 1,5 timme tidigare tisd och torsd så kanske jag kan träna lite då.

Tanken hade inte mer än slagit rot i mitt huvud förrän de ringde från mitt gamla gym Fysiken igår och idag var jag där på en hälso-/träningskonsultation....

 Det var mycket givande och när jag berättade om min problematik för coachen visade sig att hon förstod precis vad jag pratade om....hon hade nämligen själv lidit av fibromyalgi till för tre år sedan, varit ständigt utmattad och gått på högsta dosen Tramadol utan effekt....då hade hon fått kontakt med Wallmarks i Malmö 

 Behandlingarna där hade hjälpt henne och hon kände inte mycket av sin fibromyalgi nu och kunde träna på gym, helst med ett koncept som heter easyline som helt baseras på luftmotstånd och inte vikter, något hon även rekommenderade mig att försöka med. Jag har givetvis varit inne på Wallmarks.org och kikat, vet inte ännu om det är något för mig, men det finns där i alla fall och när tiden är mogen kanske jag prövar att kosta på mig detta. Så småningom, när jag förhoppningsvis mår lite bättre än nu, och slipper blodtransfusioner och sprutor så är min tanke att försöka gå ner lite i vikt också, min kropp är en ständig motståndare till detta påfund, men varje litet gram ner innebär trots allt ett grams mindre belastning, och några veckor på soppor brukar jag må toppenbra av. Det verkar som om kroppen lättare tar upp näringsämnena i dessa än i vanlig mat. På Onsdag kväll ska jag dit och gå igenom easylinemaskinerna och sonen ska också dit för att ta en prövovecka igen, han vill också gärna träna och passar på nu när jag ska pröva igen. Så nu ber jag er alla att hålla tummarna för mig och för att jag ska kunna förebygga en hel sjukskrivning på detta sätt. verkar jag tröttna så ger jag er tillåtelse att ge mig en rejäl spark i baken.;-) Tyvärr finns ingen träning i varmvattenbassäng här i Landskrona, men i Helsingborg finns det, ska höra om man kan köpa klippkort dit, för det vet jag att jag mår väldigt bra av. Kvällen hemma fortsatte i brädspelets tecken, en väldigt speciel form av Fia med knuff också kallat Ludo....

Marta vann efter en hård kamp mot KG och mig.... Avslutningsvis fick jag höra en nyinspelad Cover som Marta lade ut idag....en underbar sång enligt min mening
https://soundcloud.com/marta-s-l-en/all-i-want-kodaline-cover?utm_source=soundcloud&utm_campaign=share&utm_medium=facebook&fb_action_ids=952184718133646&fb_action_types=og.shares
 Nu ska jag fortsätta min semester som egentligen bara är en dag till, den kommer å andra sidan att ägnas åt frisör besök.... 

....och att läsa böcker, den förra boken är nu slut och som av en slump hade en person i min mors hus lagt ut böcker i hissen som man fick lov att ta, där hittade jag 2 deckare... 

  så nu ska jag påbörja "det bleka helgonet", spännande då jag är helt obekant med författaren i fråga....  Ha det gott, så hörs vi och kom ihåg Khalil Gibrans ord:

“Your pain is the breaking of the shell that encloses your understanding. Even as the stone of the fruit must break, that its heart may stand in the sun, so must you know pain.” – Kahlil Gibran

Vecka 8 = sportlovsvecka för ungdomarna och en lyxig semestervecka för mig tänkte jag. Dessvärre har make och son varit vänliga och delat med sig av sina förkylningar så natten tillbringades dels med att lyssna till makens hosta och dels till att försöka ignorera hals och öron ont....

Nåväl, söndag idag och det var min tur att ha lektion i söndagsskolan så panodil, Ipren och Mucoangin fick slinka ner innan avfärd och det fungerade relativt väl

Tyckte att lektionen gick bra, hade mycket information att ösa ut då lektionen handlade om Jesu underverk och hur kunskapen om dessa kan vara till glädje och tröst för oss idag.

Väl hemma igen var det lite mat i magen sedan stupade jag och min såriga hals i säng....dock glömde jag att ta på mig varma sockar så jag låg i en timme och frös om fötterna....;-(. Dumt? ja jag vet att det hade varit enkelt att gå upp och hämta sockar men jag låg ju så skönt......och nu är mina frusna åtgärdade med både varma sockar och fyr i kaminen.....

Det är ju inte ens högsta önskan att bli förkyld just när man tar en välbehövlig semester, men å andra sidan.....jag meddelade mina kära kollegor att syftet med semestern var att...SOVA....kanske jag kan göra just det utan dåligt samvete om jag dessutom är lite förkyld ( men det räcker med lite). Dessutom kan man passa på att dyka ner i denna bok.....

Eller kanske denna......

eller varför inte båda.....och några till, får nog dyka ner i korgen av olästa böcker och se vad jag kan roa mig med.....som sagt, jag har ju semester och kan göra vad jag vill och med hjälp av en förkylning kan jag läsa och sova helt utan det dåliga samvete som annars brukar slå mig.....

Ha det gott därute så hörs vi snart igen...

Diana

Tystnaden kan också tala....jag har varit tyst ganska länge, inga blogginlägg, inte mycket på Facebook och inte så mycket övrigt skrivet heller. Vad tystnaden säger är upp till var och en som läser detta inlägg att fundera på.

Jag kan börja med att informera om att jag inte har kronisk leukemi som min läkare misstänkte utan essentiell anemi som jag misstänkte. Blodvärdena förbättras sakta men säkert med hjälp av vitaminer och sprutor. Det har varit en ganska jobbig period rent mentalt och jag har kört det som alltid fungerat bäst för mig...stäng av alla känslor och förbjud alla jobbiga tankar.

Det har hänt, väldigt ofta, att när jag stängt av alla förbjudna jobbiga tankar så har det inte funnits några tankar kvar, inte en endaste liten glad tanke har velat ta form i vissa perioder och det är extremt svårt att hålla de andra tankarna borta....hjärnan vill nödvändigtvis tänka. Det  är då man måste ta till sina mantran för att överhuvudtaget kunna koppla av och somna. Jag är väldigt tacksam för möjligheten jag hade att gå på smärtrehab och lära mig detta. Det sägs att man bara kan tänka en tanke åt gången, jag är inte säker på att jag håller med om det men med idog träning kan man lära sig att fokusera på sina mantran och på sätt stoppa ovälkomna tankar.

En annan mindre positiv metod att hantera smärta är att tillfoga sig själv smärta, tro mig jag förstår självskadetjejer och killar som har det så mycket värre än jag då deras smärta är mer mental och svårhanterlig än min. Mina sår blir inte så djupa och läker snabbt, men det ser inte så snyggt ut precis. Men det hjälper tillfälligt.

Nu är det skönt att veta att jag inte har leukemi, frågan kommer då, vad är då problemet? Varför är jag så trött att jag blir helt gråtfärdig om något oförberett dyker upp som måste göras och varför i hela fridens namn fungerar det inte att ignorera smärtan som fibromyalgin ger mig?

Samtidigt som jag skriver det inser jag att jag ofta lyckas ignorera smärtan....i morse vaknade jag av en helt ny upplevelse....hela jag låg och skakade/vibrerade av smärta i stort sätt varenda del av kroppen....anledningen? Ja den förstår jag, jag har haft vinterkräksjuka alternativt maginfluensa i 2,5 dag och inte lyckats behålla något jag stoppat i mig inklusive mina smärtstillande. Jag har alltså brutit den jämna tillströmning av mildare smärtstillande som hållit värken i schack under en lång tid och effekten av det blev alltså hela kroppens haveri.

Finns det någon av ni andra FM:are som upplevt detta? hör då av er, skulle vilja höra om era upplevelser...det var en mycket suspekt känsla som var oerhört svår att bryta. Ni har kanske tips om det skulle hända igen.

Hade hoppats kunna återvända till jobb idag men insåg omöjligheten i att i denna kondition köra 5,5 mil på motorväg, sedan vara alert nog att jobba och sedan köra hem igen. Så en hemmadag till fick det bli, det är aldrig bra för jobbet ligger ju och väntar när man återvänder.

Robin Sharma, Dalai Lama, Tomas S Monson m.fl av kyrkans ledare har varit mina ledsagare under den här tiden och utan dem hade det varit ännu svårare. Har jag inga egna positiva tankar så kan jag "låna" av dem...de peppar och uppmuntrar via sina tal och sina texter och jag ser dem som mina vänner och det är gott att kunna vända sig till dem och givetvis har bönen också varit av största vikt. Jag hoppas att det snart ska vända och kroppen ska bestämma sig för att samarbeta lite mer med mig.

Ha det så hörs vi när vi hörs.

Diana