Header

Tiden rinner mellan fingrarna...
Allt går så himlans fort !
Nu är vi inne på ett nytt år, med nya utmaningar och nya tappra försök.
2017 är inget år jag kommer att sakna direkt.
Inte heller minnas.
Har lite blandade känslor för det som vart.
Vissa sår från förr har äntligen börjat läka, vissa är fortfarande under läkning...och några är bara påminnelser om det förflutna...det förflutna som förhoppningsvis bleknar bort mer och mer.
Hela jag behöver behöver en framtid att se fram emot...
Ta en dag i taget, hoppas att det räcker.
Inte vända mig om gång på gång.
Vill visa för mig själv att det förflutna ska höra till det förflutna.
Inte helt och hållet, men så pass att nutiden ska vara något att se fram emot.
Vill inte bekymra mig för framtiden.
Den har ju liksom inte kommit än...
Utan försöka vara här och nu, och göra det så underbart att det är värt att minnas.
Är så förbannat trött på att grubbla och finula på allt !
Nästla in mig själv i alla tankar...
Tänk om?
Varför?
Gjorde jag rätt?
Var det fel av mig att säga nej?
Alla tankar/problem blir som en stor jäkla knut som blir nästintill omöjlig att trassla ut.
Orkar inte med att trassla ut allt gång på gång.
Är så trött på att hela jag låser mig.
Kortslutning deluxe med ett berg av ångest.
Jag menar, herregud !
Kan alla andra säga nej utan att känna skuld så borde väll jag kunna det också.
🤔
Visst har jag fightas med div jox under året som gått.
Har försökt vara en bra mamma och försökt göra det dåliga bra.
Har haft många sömnlösa nätter, hemska samtal och långa resor
Och ibland. Mitt i allt har jag stannat upp.
Reflekterat över hur många likheter det finns...att det finns en liten del av mig i honom.
Jag ser tårarna, jag ser skärsåren och det värker i hela mig. För jag förstår.
Jag vet.
Har vandrat på den där vägen själv.
Vet hur jobbigt det är att försöka hitta ut ur labyrinten.
Hur otroligt jobbigt det är med alla som ”tjatar”
Men nu i ”vuxen” ålder så förstår jag.
30 års skavsår och tonvis med grus i skorna krävdes det för att komma dit jag är idag.
Och framtiden är ju så oändlig med så många frågetecken.
Att ta en dag i taget och göra sitt bästa borde ju räcka.
Jag hoppas det.
Jag hoppas att jag räcker och duger som jag är...det där året som vart, ler jag och gråter åt.
Ler åt all kärlek, bröllop och nykontakt från det trasiga förr.
Ler åt varma kramar och trygghet.
Ler åt alla glada ansikten som sprider skratt, värme och lycka...
❤️
Sedan finns det tårar som spillts...
Bortgång, saknad, cancer, olycka och otillräcklighet.
Minnen som bleknar men ändå finns där för att nypa en i armen som en påminnelse att leva i nuet och ta vara på det som ges.
😶






Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

  • 7 Readers

Likes

Comments