Header

Minns dagarna som igår...
Törsten var extrem och nätterna långa.
Så långa så långa...
Vikten rasade i rask takt utan att jag märkte av det själv.
Nära och bekanta påpekade hur tunn jag börjat bli...men jag ryckte mest på axlarna och tänkte inte mer på det.
Sedan bokades det in en tid hos läkaren pga av min sömnbrist.
Jag sov ju knappt.
Det var ju absolut därför min vikt rasade.
För jag åt ju mat.
Bantade inte och hade inte någon sne vriden syn på fetma eller övervikt.
Så kanske sömntabletter skulle hjälpa.
Jag minns när läkaren kom in i rummet med bekymrad blick.
Jag minns orden så väl.
- du min vän har diabetes.
Jag har kontaktat medicinmottagningen och du ska bli inlagd.
Åk hem och packa så möter en sköterska upp dej i eftermiddag.
Dom har dina uppgifter.
När jag lämnade rummet var allt som en dimma.
Jag var som ett frågetecken.
Fattade ingenting.
Visste ingenting.
Dagarna i följd på lasarettet var en stor utmaning.
Insulin?
Enheter?
Doser?
Mmol?
Hba1c?
En sköterska var med mej hela tiden för att visa, berätta och stötta.
2 veckor senare fick jag åka hem med en stor påse hjälpmedel.
Även en dagbok där jag skulle föra in doser och måltider.
Morgonens blodsocker.
En gång till innan lunch, efter lunch.
Vid mellanmålet, efter mellanmålet.
Till middagen, efter middagen.
Innan kvällen och vid sänggåendet.
Även vid 02 på natten.
Hela jag var förvirrad och rädd...
Det första året gick allt ganska bra, man fick in rutiner.
Mitt hba1c var bra och min läkare nöjd.
Sedan hände det något.
Jag vet inte vad, men jag vart på något konstigt sätt äcklad av min diabetes.
Kände mig handikappad.
Annorlunda.
Jag skämdes extremt.
Började slarva med maten.
Kollade mitt blodsocker kanske 2-4 gånger dagligen.
Hade tänket att det blir säkert bra.
Helt hjärndöd när man nu tänker tillbaka.
Alkoholen hjälpte ju även till...
Ju mer jag drack desto mindre insulin behövde jag ta...
Hungern avtog också på ett sätt.
Vafan en pizza om dagen funkar ju...
Plus 1 liter Cola lite fin fördelat över dygnet.
Super bra liksom.
Jag kan ju inte ta skada av det.
Det händer inte mig något.
Alla andra kanske, men absolut inte mej.
Men oavsett så har jag alltid på något konstigt sätt skämts över min diagnos.
Under alla år har jag inte nämt för speciellt många att jag har diabetes.
Att jag har en kronisk livshotande sjukdom.
Att jag är beroende av mina sprutor.
Att jag behöver kolla av mitt blodsocker så det inte ligger för högt eller för lågt.
Åren som gått har jag blickat tillbaka på...
Funderat över alla händelser som vart.
Kliat mej i huvudet.
Minns speciellt en gång.
Kommer aldrig glömma.
Det var första året jag träffade min nuvarande sambo.
Allt var fint, nykär som man var kvittrade man på moln.
Jag struntade i måltidsdoserna och nöjde mej med att ta insulin nån gång då och då.
Vikten rasade och jag låg på 47 kilo den kvällen när jag började kräkas.
Magsjuka ?
Flåsade som om jag sprintat 1 mil i 200 km i timmen och hade hjärtklappning .
Tog ett samtal till 1177 efter tjat av sambon.
Fick orden att jag skulle avvakta lite. Mådde jag sämre skulle jag åka in till akuten.
Min sambo fick en varningsklocka och sedan han hjälpt mej ut till bilen minns jag inte mycket.
Har fått höra senare att jag var medvetslös vid inkommandet på akuten med ketoner som det kallas för på 4,7.
Normalt ska man ligga på noll i ketoner.
Ju högre desto sämre. Man bli sjuk väldigt snabbt. Personen börjar bli dehydrerad och acidotisk (sur), vilket betyder att kroppen förlorar vatten och salter och att pH sjunker då mängden syror ökar (ketonerna), och så utvecklas en ketonförgiftning.
Krånglig förklaring.
Men enkelt kortfattat hamnar man i koma eller dör.
Jag vägde på gränsen.
20 minuter senare så hade jag inte vart i livet.
Låg på iva i 4 dagar innan jag vaknade till liv och då hade min sambo vart med hela tiden och vakat över mej.
Tackar Gud att han var med mej den kvällen.
Fick efter två veckor åka hem från lasarettet och fortsätta med mitt liv.
Mäta mitt blodsocker.
Anpassa måltiderna...
Försöka acceptera min sjukdom.
Under åren som gått har jag hamnat på lasarettet ett fåtal gånger pga sjukdom, virus och enkla förkylningar.
Tydligen så är mitt immunförsvar nedsatt och en vanlig förkylning däckar mej totalt.
Det suger rejält...
Har under åren försökt skärpa till mej, acceptera min sjukdom.
Ändra mitt tänkande.
Men det är svårt.
Så jäkla svårt.
I nuläget skäms jag fortfarande över att ta insulin innan jag äter.
Jag går undan.
Vill inte visa.
För vissa diabetiker verkar det så enkelt.
Dom tar sitt insulin öppet på plats.
Jag vill också...
Men har en slags spärr i mitt huvud.
Vill inte att människor ska döma, stirra, tycka jag är äcklig.
Men alla blodsocker kontroller med stick i fingret har jag för tillfället sluppit.
Har fått till låns en mätare stor som en kapsyl som sitter på armen.
Med ett enkelt blipp med en avläsare ser jag mitt bs.
Mäter av det uppåt 30 gånger dagligen...
Följer kurvorna och ser hur kroppen svarar på mat och aktiviteter.
Har för första gången på år lärt mig hur min kropp svarar på div ätbart och aktiviteter.
Undviker höga värden tack vara mätaren.
Kan justera och anpassa.
Låter kanske sjukt...
Krångligt fel att jag haft diabetes i så många, många år och inte lärt mig ordentligt hur min kropp mår förens nu.
Men så är det att leva i förnekelse kanske.
Visst skulle jag fortfarande vilja slippa att ta sprutor 3-6 gånger varje dag.
Slippa mäta mitt blodsocker.
Kunna leva som alla andra.
Äta hur jag vill, när jag vill utan att ha med mig mätare och insulin pennor.
Men tyvärr är det en del av min vardag.
Mitt liv.
Dygnets alla timmar, året runt jämt och ständigt.
Skulle inte ens önska min värsta fiende diabetes.
Men nu är det som det är...
Men jag försöker varje dag att leva.
Vill inte att sjukdomen ska ta över mitt liv.

Jag ska leva med sjukdomen.
Inte sjukdomen med mig.

Jag unnar mej gott, äter som alla andra. Men justerar insulinet efter det jag stoppar i mig.
Önskar bara att folk har mer förståelse för diabetes.
Vad det handlar om.
Att dom släpper tänket på att en diabetiker INTE ska äta en bulle osv.
Att kaninmat är huvudkosten för oss.
Vi är ju som alla andra!
Våra insulinproducerande celler i vår bukspottkörtel angrips och förstörs.
Varför vet inte forskarna !?
Vår kropp kan inte tillverka sitt eget insulin, som hos en frisk människa.
Bristen på insulin leder i sin tur till att sockret stannar kvar i blodet och blodsockernivån stiger.
Tacka Gud för insulinet 😃
Men oavsett allt så är diabetes en hemsk jävla sjukdom.
Jag hatar den.
Men eftersom den är en del av mig så är det bara att gilla läget.
Ska bara försöka leva mer med den.
Sluta skämmas...
Försöka få in i mitt huvud att man inte är äcklig, udda eller felplacerad för att man måste ta insulin.
Sluta dölja det och vara stolt över att jag är jag.
Att man är en överlevare.
Att varje dag är en kamp.
Jag är som alla andra, men behöver hjälpmedel för att kunna leva.
Men att leva med den här "tysta" sjukdomen är inte lätt...lite av en berg och dalbana.

Men varje dag går man upp.
Jobbar
Äter mat
Myser med familjen
Städar
Handlar
Äter lördagsgodis
🍀
Precis som alla andra...
🍀
Alla är vi lika men på olika sätt...
🍀



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

  • 119 Readers

Likes

Comments

Tiden springer fram...
Tyckte det var igår som man packade lådor inför stundande flytt.
Härjade runt med sopsäckar och klättrade över flyttlådor.
Levde i ett stort kaos med ungar och grejs...
😶
Mycket har hänt sista tiden...
Har säkerligen nämt det förr...så varför inte uppdatera lite igen 😁
Har kört lite rejs med målarfärg och pensel...
Är färdig med målning av hela övervåningen och trapp...har små fix kvar men inget som måste göras pronto..
Alla kartonger har blivit rensade, tyckte faktiskt att jag lyckades göra mig av med mycket skit när jag rensade innan flytten.
Men ack så fel jag hade.
Finns ju hur mycket som helst.
Flippade nog ur lite i källaren i all röra och ordnade en kartong som nu är fylld med massa frågetecken.
En sån där låda man kan ta sen vid ork och lust.
Den pryder källargolvet i sin fulla prakt...
Men med dörren stängd så ser man inte skiten...
På ett sätt skönt, men nog finns det i bakhuvudet allt...
Men det kommer en tid för "the källare"
Man kan iaf tassa runt där nere utan att snubbla runt och bryta varenda ben i kroppen.
Och på tal om att bryta varenda ben i kroppen så hade jag nog samma smärta man har då för ett tag sedan.
Åkte på herr virus...
Vart tok bombaderad av äckliga virus...
I en vecka kombinerade min kropp frossa, feber, värk och snorig näsa.
Tror inte jag sovit så mycket som då...
Varenda steg man tog var fasiken smärtsam...levande död är nog det rätta uttrycket.
Hade tyvärr ett bs som var helt galet fel och hur mycket insulin man än pyttsade vart det inte bra.
Men efter en veckas lidande kunde jag äntligen komma tillbaka till jobbet.
Så härligt att få in samma rutiner och känna sig behövd igen.

Sedan att man jobbar med världens goaste människor är ju bara en enorm bonus.
🍀
Har utöver virus, jobb och målning fått bort den kissgula färgen i vardagsrummet.
Är numer gräddigt ljust 😃
Även pacman pryder golvet i källaren...
Rotade fram min konstnärliga sida efter att jag tröttnat på att komma ner i källaren och se ett bajsbrunt/grönt golv.
Samma med källar trappen...
Ljusa färger överallt...
Känns så lovely 👍
Så i dagarna framöver blir det nog en paus från måla, slipa och röja...
Ha mer fokus på familjen, sova, mej själv och även alla finurliga tankar...
Ibland så poppar dom upp som en tromb i skallen.
Ibland smyger dom sig på en, som en katta i mörkret hungrig efter mat.
Men jag kan handskas med tankarna bättre nu än förr.
Dom tar inte över och sänker en till botten.
När dom väl finns där så betas dom bort bit för bit...
Visserligen skulle jag vilja konfrontera vissa delar som spökar och sårar.
Sådanna tankar som inte riktigt kan försvinna...
Men jag har kommit underfund med att varför slösa sin energi till sådant?
När allt jag ändå får är NOLL vettiga svar.
Eller inga svar alls !
Mest lögner och mer lögner...
Folk omkring mej hör, kanske lyssnar när jag berättar.
Men helheten skulle ta veckor att berätta.
Många kanske skulle tro att vissa av mina berättelser är rena påhitten...
Fantasi...
Men att ha orken att förklara och fördjupa sig finns inte.
Det är som det är.
Sorgligt men sant...
Visserligen minns jag mycket från förr med glädje och lycka.
Men tyvärr är det också mycket skugga.
Kanske för mycket...
Väljer därför att suckta efter mer solsken och värme...
Ta dagen som den kommer...
Ge och få kärlek av mina galna pojkar.
Glädjas över världens bästa arbetsplats.
Älska det jag har och vårda dom braiga minnena.
❤️
Och från en sak till en annan så börjar lilleman här hemma bli större...
Visst vet jag att han växer och blir mer självgående...
Men idag så tog han första steget självmant.
Gå till fritis själv !
Vinkade hej då efter halva vägen...
Visserligen lekte jag spion och smög efter en bit för att kika lite.
Men han var så duktig.
Stannade vid vägen och kikade efter bilar innan han gick...
Tror min lille putt växte 2 meter den sträckan...samma när det var dax att tassa hemmåt.
Mötte upp en stolt pojke på halva vägen hem.
Mungiporna satt öppe vid öronen och han kunde inte sluta le 💕
Stolt mamma.
Ännu stoltare pojke.
Tänk vad fort det går...
😊
Har kanske vuxit lite jag med apropå inget.
Nu syftar jag inte enbart på dom 2 kilona jag gått upp 😱
*suck*
Utan när det kommer till mycket...
Har bearbetat min panik till att ha det kliniskt rent hemma.
Lite grus stör mig visserligen fortfarande...
Men jag flippar inte ur totalt och misshandlar dammsugaren.
En full tvättkorg ger mig inte ångest...
Ett disigt fönster får det inte att krypa i hela kroppen...
Försöker ta en sak i taget.
Det hinns med...
Varje dag är en ny erövring...
Precis som med mitt blodsocker och det oändliga "pratet" med min läkare...
Ändringar hit och dit, nedladdningar och missnöjet över höga värden varje morgon.
Blir så frustrerad.
Hon blir frustrerad över att det krånglar, men jag då ??!!
Varje morgon vaknar man med ett blodsocker på runt 16 uppemot 26...
Ögonen hänger inte med så man är typ halvblind.
Kroppen är trött och värker, njurarna ömmar och skallen värker.
Men på några timmar hinner mycket hända.
Petar i mej 2 alvedon, pumpar insulin och återhämtar sig lite i soffan innan man sakta går med lilleman till fritis.
Väl hemma blippar jag och det börjar räta till sig...
Det går inte fort och man känner sig som ett regelrätt överkört skithus.
Hinner med att dricka ännu mer vatten och vila 10-15 min till...
Ännu bättre värden...
Nu börjar allt komma ikapp.
Men efteråt är man som en zombie...känns som man plöjt ett maratonlopp...
Väl framme på jobbet känner man sig piggare, frisk luft och ro i kroppen.
Men ändå slutkörd.
Varje dag är det samma lika...
Tröttsamt ?
Ja absolut !
Valfritt ?
Absolut inte !
En del av livet ?
Japp, tyvärr...
Hatar det.
Verkligen hatar det.
Men kan inte rymma ifrån det...
Gömma mig eller ignorera det.
🙈
Är oavsett mitt gnäll oändligt tacksam att tekniken gått framåt.
Ett blodsocker koll tar knappt 1 sek.
En liten pil visar om det är bra eller på väg mot det sämre.
💖
Men vilket som så är det dax att avrunda.
Märker att jag får mer och mer noll sammanhang i meningarna och kanske en hel del ointressant drabbel.
Huller om buller med allt...
Men what to do liksom ?! 😂
Skriver det som dyker upp...

Skriveriets magi kanske ? 🐸








  • 28 Readers

Likes

Comments