Att människor har åsikter och gärna talar om dom öppet är inget nytt och att hästmänniskor har ännu starkare åsikter är ingen underdrift.

Jag hade inte tänkt kasta mig in i någon debatt egentligen för jag tror att jag med åren börjar lära mig att jag inte alltid behöver skriva exakt vad jag tycker då det ofta skapar en massa onödigt drama. Den beskärda delen har jag ju haft minst sagt efter att jag lite klumpigt uttryckte min åsikt om en person 😂🙈

Jag är ju dock en person som ofta tänker högt , säger vad jag tycker utan att tänka och jag är brutalt ärlig vilket inte alltid uppskattas. Jag tänker som så att den bästa kommunikationen borde ju vara den som är rak och ärlig även om det kan vara både jobbigt och obekvämt . Nu har jag märkt med åren att alla inte delar den tanken och många tar åt sig på så fel vis och en del viskar bakom ens rygg att man är elak . Jag är inte elak men jag kanske har lite svårt att Linda in allt i bomull .

Nåväl , jag ska göra ett försök att plita ner mina åsikter och tankar om den pågående debatten angående uteritter. Tänk att en sån vanlig grej kan skapa såna enorma debatter och locka fram så många hårda ord?

Få av er har väl missat den diskussion som blossade upp efter att en influencer la ut en video på sin ena häst och förklarade varför den inte rids ut . Som jag förstod det så skrittas hästen för hand ute före och efter passen på banan men pga att den var så explosiv och under igångsättning efter skada så reds den inte ut i skog och mark. Jag kan nog ärligt inte riktigt förstå varför det här skapade så otroligt många åsikter .

Jag tänker att varje människa som har häst vill sin hästs bästa och ingen vill ha varken skadade hästar eller ledsna hästar , men det betyder ju såklart inte att alla gör rätt för det . Helt klart så är bristen på varierat underlag ett stort problem för hållbarheten och att harva runt runt inne i en padock eller ridhus gynnar ingen häst. Men varför det här blev så uppblåst förstår jag som sagt inte då det räcker att titta över landets alla ridskolor och hur alla dom hästarna har det.

Visst rida dom ut , någon gång i veckan på led efter någon Stig om dom har tur utöver det så harvar dom mest runt på samma underlag 5-6 dagar i veckan ibland två gånger per dag och det är långt ifrån dom rids både i balans eller har passande utrustning. Det finns absolut ridskolor som rider ut mer men jag skulle nog våga påstå att dom allra flesta inte gör det .

Är det inte där vi bör börja belysa problemen och inte på en enskild individ ? Min personliga åsikt är att alla hästar mår bäst av att få komma ut i skogen , att få galoppera mer fritt och få ur sig både fysisk och psykisk spänning och så för att främja en bättre ledhälsa. Men jag har också en viss förståelse för att man i vissa fall inte gör det om det äventyrar både häst, ryttare och medmänniskors hälsa och säkerhet.

Jag kan gå till mig själv som haft minst sagt tvivelaktiga hästar . Lima var hemsk att rida ut på från början . Med sällskap gick det för det mesta rätt hyggligt om man lyckades ta sig från gården och inte ställde några krav men fy fasen när man red ut själv. Det var med livet som insats och det blev på bekostnad av både andras gräsmattor och säkerhet. Hon kunde få panik från ingenstans och då var det livsfarligt för hon gjorde allt i sin makt för att bli av med mig och för att ta sig hem. Hon var fruktansvärt utåtagerande om man lyckades slänga sig av och det var mer farligt att stå på marken än att sitta på.

På den här tiden hade jag inte några större skador om vi bortser från min avtrampade fotled som hon orsakade tidigt i våran relation då hon fick panik och slog runt . Men jag var fast besluten om att hon skulle gå att rida ut på så jag tragglade , så fort jag började märka en tendens till stress eller motvilja så klev jag av och gick en bit , ibland fick jag gå största delen av turerna men så småningom så började det här att ge sig och det gick lättare och lättare . Men det tog flera år och hon gick alltid med skydd och boots runt om samt Graman och halsring eftersom hon var så fullkomligt galen .

Med facit i hand så blev det ju bra men det hade lika gärna kunnat sluta med en bruten nacke eller trafikolycka . Så jag förstår folk som nånstans har ett bättre konsekvenstänk än vad jag hade och hellre tar det säkra före det osäkra och inte rider ut på galna hästar även om det för stunden inte gynnar hästen till det bästa . Jag tänker att dom mest troligt har en plan där dom väger in för mot nackdelar och gör det bästa för att få det så bra för hästen som det går.

Men med det sagt så tycker jag inte att det är okej att inte rida ut för att man själv inte vågar , att man själv inte tycker det är roligt eller för att man inte tycker att det är viktigt . Om man inte själv törs eller vill så tycker jag att det är ens skyldighet att sätta upp någon annan som i så fall gör det åt en och om man inte gör det pga att man tycker det är oviktigt i hästens träning så bör man tänka om helt.

Alla hästar mår bra av varierad träning och allting du gör på ridbanan kan du göra ute . Jag håller med många i debatten om att vi har gått från en sund hästhållning mot en mer extrem och bekväm typ av hästhållning där man förlorat mycket av vikten att träna och rida ute i skog och mark. Det borde ju vara det naturligaste som finns för en häst . Om det har med några influensers sätt att visa sin ”glammiga” vardag med ridhus och fiberunderlag att göra eller ridskolornas eviga tragglande inom fyra väggar/staket ska jag ha osagt men jag tror att det till största del beror på att folk faktiskt blir mer och mer bekväma överlag.

Barn och ungdomar curlas åt helskotta för mycket idag och en del tror att både häst och människor är gjorda utav socker. Tillgången till ridhus blir större och större för dom flesta och bekvämligheterna på olika anläggningar runt om gör att många hellre väljer det där lättare passet inne om det råkar regna eller snöa just på uterittsdagen.

Så absolut är det ett problem och en negativ trend men jag känner att många av dom här debatterna riktar sig till enskilda personer som får bära hundhuvudet oavsett om dom har det som jobb eller inte . Klart det kommer ett visst ansvar med att få betalt för att inspirera människor men i slutänden så handlar det ändå om eget ansvar som vuxen människa att lära sig vad som är rätt och fel baserat på fakta och inte på vad en toppryttare man ser på sociala medier gör . Är man barn eller ungdom så faller det på föräldrarna att se till att hästen/ponnyn kommer ut oavsett vad ungen vill. Tycker ni att jag har fel?

Jag tycker nog att ansvaret också ligger på alla ridskolor runt om i landet att belysa vikten av varierat underlag och varierad träning för en hållbar häst för där finns det mycket att önska mer ifrån.

Det är bra att lyfta ämnet , nå ut till alla om hur viktigt det är att variera träningen och att rida ut med sin häst oavsett vilken nivå man rider på men jag tror att det är helt fel väg att gå genom att hoppa på enskilda individer.

Det vi ser på sociala medier känns som en väldigt liten del och gärna en förskönande bild av verkligheten och det måste nog alla lära sig att ta med en liten nypa salt . Jag tycker också att man måste se till helheten och grundproblemet. Många hästar som importeras har aldrig ridits ut eller ens gått i hage och hur naturligt det än må vara för en häst att vistas ute så är det otroligt många länder som går emot det naturliga och hästarna blir också därefter. Det är fruktansvärt tragiskt att det ens får förekomma men det är inte så enkelt som folk tror att det bara är att ta hem en sån häst och rida ut eller släppa ut i en hage . Den typen av hästhållning får konsekvenser och hur fel och vidrigt vi än tycker att det är så måste man ha förståelse för hur lång tid det kan ta när man sen bryter det mönstret hos hästen när den hamnar här i Sverige .

Jag är för all typ av uteridning och jag gör allt i min makt för att få mina hästar att fungera ute men det är inte lätt och det krävs tid och tålamod och framförallt mod . Det jag däremot lärt mig på resans gång är att allt är inte svart eller vitt oavsett vad andra tycker , man måste sätta sin egna säkerhet först och försöka hitta ett sätt som fungerar för alla inblandade. Om det för dagen bara är en promenad för hand så måste det få vara så för att sen kunna utökas successivt.

Men mitt motto är att alla hästar ska ha rätten att få komma ut i skog och mark men att det måste kunna ske på ett säkert sätt för alla . Jag brottas ju själv med problematiken att kunna rida ut på ett säkert sätt med Dixie . Lima har jag löst det problemet med så nu återstår Dixan. Jag har fått tänka om så många gånger med henne , provat olika sätt och försöker att hitta ett sätt som gör att det ska fungera . Men det är inte att bara kliva upp och sen hålla i sig som många verkar tro , många som mest troligt aldrig suttit på en häst med riktig problematik och inte bara lite överskottsenergi.

Så tänk gärna ett steg längre , påhopp kommer man sällan långt med men att informera och komma med fakta på ett pedagogiskt och motiverande sätt tror jag är ett vinnande koncept .

Det här är ju till allra största del en hästblogg men jag är ju ganska generös med att dela med mig om övriga livet också även om det kanske inte är fullt lika detaljerat. Jag är ju en människa som tänker och funderar ganska mycket och har gjort så länge jag kan minnas . Så jag tänkte mest bara använda mig av min blogg till det här inlägget och få skriva av mig lite om vad som snurrar lite extra i skallen just nu trots att det inte är hästrelaterat.

Jag är ju en tänkare som sagt men inte en grubblare eller en sån som tar åt mig eller lägger nån tyngd på mig själv eller hur jag ska förklara det. Jag är lite som en gås kan man säga , saker rinner liksom av mig utan att fastna i ”pälsen”. Men jag tycker om att studera andra människor, jag älskar att grotta ner mig i kriminalfall och läser gärna förundersökningar , flashbacktrådar och analyser. Jag funderar gärna på hur människor är som och hur dom blir som , vad som får dom att göra vissa saker och varför vissa har spärrat medans andra inte har det. Vad ligger bakom ? Kan man alltid skylla på barndom och sjukdomar? Religion? Osv osv .

Något jag också gillar är att titta på diverse dokusåpor. Inte för att programmen tillför något gott överhuvudtaget, men jag gillar att studera människor och hur dom fungerar i vissa situationer, hur man kan påverkas av andra och hur otroligt olika egenskaper och utseenden vi kan ha och tycka till om.

I skrivande stund så har nyss finalen i paradise hotel gått av stapeln , ex on the beach är i full gång, bonde söker fru och bachelor rullar på tvn. Bonde och bachelor kan jag inte säga så mycket om mer än att jag är förvånad över hur folk kan utsätta sig för att försöka ge allt man kan av sig själv , sitt hjärta och sina känslor till någon som samtidigt har ett gäng tjejer till som gör precis samma sak och tro att det ska vara äkta kärlek framstressat över några veckor.

Jag kanske inte förstår det eftersom jag själv är väldigt restriktiv med mina egna känslor och vet att det krävs extremt mycket och det tar lång tid innan jag ens kan börja ana känslor från min sida. Ja om vi inte snackar djur då, där kan jag bli förälskad bara av en bild 🙈

När det kommer till PH och EOTB så känns det som att det går ut på att skrika högst , vara så bitchig man bara kan, visa upp sin kropp och ge av sig själv till vad och vem som helst när som helst. Det snackas skit, det svartmålas och det ljugs så mycket att jag har svårt att förstå hur dom kan se sig själva i spegeln. Och det gör dom- ofta.

Dom sviker varandra , lovar på än det ena och än det andra utan att blinka och alla är bröder och systrar. Familj pratar dom ofta om , att det är viktigt och man ska visa sig hedersfull och känna tillit. I min värld så finns det inte en endaste liten gnutta heder eller familjekänsla över deras beteenden. Skulle dom ingå i min familj så hade jag hellre varit själv och att ha dom som vänner hade varit uteslutet. Skulle ju aldrig någonsin kunna lita på att ett enda ord som sägs är sant.

Jag tycker det är fruktansvärt att det är så här våra barn och ungdomar tror att man måste bete sig och se ut för att man ”ska va någon” och för att få likes på instagram. Tragiskt att det nästan anses konstigt och tråkigt idag om man inte tillfört något i eller på sin kropp , att man inte testat på något olagligt eller haft sex utanför en säng .

Bröstförstoringar, fillers i både läppar och kinder, löshår, extrema ögonfransar och naglar och en galen mängd med smink det är liksom vardag för tjejer idag . Det är så man ska se ut och det är skrämmande 😳 Det kryper längre och längre ner i åldrarna trots att det är 18 års gräns på mycket, med målsmans underskrift så går det på vissa ställen även när du är 15. I min värld så är det sjukt.

Det är inget fel på att vilja förbättra sitt utseende , det är inte det jag säger och vi har ju olika tycke och smak till vad som är snyggt helt klart . Jag ser absolut inget fel i att man kanske opererar sina bröst när man fött barn och dom helt ändrar utseende , kanske man har extremt smala läppar så man gör något åt det så att dom passar ens ansikte . Snygga naglar är helt klart ett enkelt sätt att piffa upp sig själv eller att man fyller sina ögonfransar och bryn för att slippa sminka sig . Ni fattar nog vad jag menar . Det man ser visas upp på tv är dock alltid extremt och på väldigt unga tjejer . Dom använder botox och så mycket smink att dom ser ut som dockor i ansiktet , där allt är slätt och perfekt , inte en rynka eller grop syns. Ögonen orkar knappt hållas upp för fransarna är så långa och tunga. Läpparna så gigantiska att det ser ut som ett babianarsle i ansiktet. Brösten som gigantiska bollar till en väldigt liten kropp och naglar som ser ut som klor och som inte skulle fungera på merparten av våra riktiga yrken.

Unga unga tjejer som opererar sönder sig , för vems skull?

Man ljuger och är elak , varför?

Är det verkligen så viktigt med alla följare på Instagram?

Jag skulle mest vilja höra hur snacket går hemma på familjemiddagarna efter att ha medverkat i ett sånt program. Jag och min mamma hade en väldigt öppen och ärlig relation men alltså hon hade nog skickat mig på uppfostringsanstalt och till en psykolog.

Det är svårt att vara förälder idag , det förstår jag och jag vet själv . Det känns bara som att människor idag saknar både självkänsla och respekt för sin egna kropp och för den man är. Man spelar en roll för att passa in i ett samhälle som bara blir sjukare och sjukare.

En annan sak jag ofta funderar på är hur fan dom orkar ? Hur orkar man sminka sig i timmar och hela tiden vara ”perfekt” ? Hur orkar dom bry sig så jävla mycket om vad andra människor ska tycka om dom? Hur orkar dom lägga sig i andras val hela tiden? Hur orkar dom bråka och intrigera konstant ?

Nä jag fattar inte och jag är väldigt glad och tacksam över att vara den jag är. Jag är definitivt inte perfekt på något plan och jag har naturligtvis mina issues men är det nånting jag har så är det självkänsla och respekt. Jag har dessutom rätt hög integritet och är relativt principfast . Jag försöker vara så rak och ärlig jag kan utan att såra medvetet och jag står upp för mig själv, det jag tror på och den jag är. Det är väldigt viktigt för mig och något jag hoppas av hela mitt hjärta att jag lyckas överföra till mina barn.

Jag tycker verkligen att det är sorgligt att se att så många är så ofantligt osäkra på sig själv , som verkligen gör illa sig själva på så många sätt för att försöka passa in .

Jag har ingen lösning heller, bara en massa tankar och åsikter som jag kände att jag behövde vädra lite. Jag vill poängtera innan någon känner sig kränkt när det kommer till utseende att jag menar inte att det är fel om man nu vill operera om sig eller tillföra diverse attiraljer , så länge man gör det för sig själv och för att man verkligen vill det för att må bättre .

Själv var man ju glad om man orkade borsta håret innan man visade sig bland folk 😂🙈

Åsikter .....det finns det oändligt med . Folk tycker olika och man tänker olika och för mig är det helt fine. Jag hör inte till den lättkränkta sorten och jag är inte Heller någon som tar illa vid mig om folk inte tänker som mig eller ens gillar mig för all del.

Det här är inget försvarsinlägg , tanken är inte så i alla fall men för dom som vill tolka det så dom kommer tycka så och det är helt okej .

Ni kan ju resan med Lima vid det här laget , dom flesta av er iaf. Det har ju verkligen inte varit en lätt resa med henne och åsikterna har verkligen gått isär och gör fortfarande. Finns tydligen dom som inte ens vill vistas på samma framhoppning som mig och Lima och dom som byter träningsgrupp för att hon stör deras häst. Så kan det vara och det är jättetråkigt för Lima är verkligen inte elak mot andra hästar , däremot så förstår jag om man tycker att hon är jobbig när hon kommer i clinch med sig själv , men hon agerar inte mot andra hästar.

Hur som helst så har det varit mycket åsikter om henne och det har varit mycket tyckande om hur jag ska göra. Dom allra flesta har tyckt att hästen ska tas bort , sen har många ändrat åsikt nu men herregud, ni skulle hört folk förut. Jag har aldrig brytt mig , folk får tycka vad dom vill och det är ju varken dom som ska hantera eller rida henne och jag har alltid klarat av henne även om det varit svårt. Skillnad om det hade varit fara å flärd varenda dag eller om jag hade varit en väldigt grön eller osäker ryttare, då hade jag förstått folks omtanke .

Sen när hon väl började fungera , ja då var det ju vissa som uttryckte sitt missnöje över hur lång tid det har tagit för mig med henne och om jag hade varit en duktig ryttare så hade Lima kommit så mycket längre . Andra menar på att hon beter sig som hon gör i ridningen för att jag alltid daltar med henne och aldrig sätter henne på plats .

Visst har det tagit tid men man får ju se det så här också att Lima stått helt avställd i sammanlagt 3 av våra snart 7 år ihop på grund av mina skador och en graviditet . Lägg till igångsättningsperioder på det där så kan väl inte jag tycka att det tagit så jäkla lång tid. Jag tror på riktigt inte att dom människorna förstår hur Lima har varit även om dom ens försöker tro att dom haft ”svåra” hästar .

Lima är inte en häst man ”sätter på plats” , inte om man vill leva vidare. Det här är en häst som reds in och enbart hanterades när hon var drogad ifrån början , hon hanterades och reds enbart av män , hon stod med kedjor fastsatta mellan fram och bakben eftersom hon sparkades så våldsamt. Hon attackerade med käft och ben och hon gjorde precis allt för att bli av med den som satt på hennes rygg eller den som stod i hennes väg. När dom en gång glömt att droga henne så kastade hon av sin ryttare och försökte sen att sparka ihjäl honom när han låg på marken vilket hon nästan lyckades med. Beslutet togs då att hon skulle slaktas men så förväxlades hon med sin halvsyster och hamnade här och halvsystern som skulle hit gick till slakt. Det här är ingen häst man bara ”sätter på plats”. Det är ingen häst man ger sig på fysiskt och det är ingen häst man skriker åt i hopp om att hon ska skärpa sig , då brinner det för henne totalt.

Så hela limagrejen känner jag att folk får säga exakt vad dom vill, dom får tycka och dom får tro jag skiter faktiskt i vilket. Inte ens när båda mina veterinärer rekommenderat mig att ta bort henne har jag lyssnat för jag vet, jag vet att jag kan få henne att leva ett drägligt och lyckligt liv med och hos mig. Ingen som träffar Lima idag skulle kunna tro på att hon varit som hon varit , ibland spårar hon ur men aldrig så som det en gång varit. Nu visar hon mest sitt missnöje men hon blir inte lika utåtagerande och hon accepterar och respekterar mig.

Det skulle hon aldrig göra om jag hade ”satt henne på plats” .

Tålamod till tusen , en gnutta skicklighet, en gnutta tur , en stor portion kärlek, en dos dårskap och min extrema vilja till att hela tiden lära, lyssna och förstå min häst har gjort att vi är där vi är idag och jag står med en häst som älskar livet, är nyfiken på sin omgivning och tar sig an världen som den prinsessa hon är. Så folk får prata och dom får tycka att det är löjligt hur jag daltar med henne och dom får tycka att någon annan hade gjort det bättre eller kommit längre . Det rör mig inte ett skvatt. Hon är en lycklig häst idag och hon gör mig lycklig och hon har lärt mig ofantligt mycket och det bästa är att än är inte våran resa slut, det är ju nu det roligaste börjar.

Men så har vi ju Dixie också och jag visste att folk skulle börja snacka när jag köpte henne . Men det får dom göra , det är inte min huvudvärk att dom grubblar över mina val här i livet . Det har ändå känts rätt lugnt med skitsnacket men så tog det fart för ungefär två veckor sen när jag skrev om att jag nu backar bandet och jobbar henne lite som en treåring .

Någon tyckte att jag var helt tappad och totalt okunnig och att nu kommer jag stå här med en häst som är oridbar i 10 år igen. En annan tyckte att det var bäst för hästen att bli bultad , en tredje kunde inte alls förstå varför jag aldrig köpte mig någon vettig häst.

Med skitsnack så kommer ju naturligtvis proffsen fram, dom som kan allt och är fläckfria och dom hade ju naturligtvis bot och råd till allt. Det bästa rådet var nog att med en sån häst så var det bara att ”trycka ihop och trycka till ” , fanns ingen anledning att hålla på å dalta på som jag gör inte.

Alla som har uttryckt sig har alla förespråkat hårdare metoder och större krav och det är där det skaver i mig. Jag skiter i vad folk tycker om mig, jag känner mig såpass säker på mig själv och mitt sätt att det inte stör mig men däremot så skaver det i mig att det är så himla många som fortfarande förespråkar våld mot våra hästar. Så länge dessa människor håller på med hästar eller lär ut sina metoder - lika länge kommer det fortsätta komma Lima och Dixiehästar.

Dixie har haft 14 ägare med mig. 14 ägare och hon är 12 år. Ska tilläggas att hon gick som galoppör i fyra år och med föl i 3 år. Innan hon kom till mig så hade hon haft 11 ägare på 4 år . På alla dessa ställen så har dom försökt få ordning på henne och hon har stått hos såväl ”vanliga” hästägare , proffsberidare samt hos tillridningsstall. Ingen av alla dessa människor har löst hennes grundproblem som härstammar ifrån smärta. Alla har på ett eller annat sätt använt sig av lite tuffare metoder och dom som inte har gjort det har istället blivit rädd och ställt av henne i väntan på ny ägare.

Ingen av alla dessa människor har ens tänkt tanken att försöka gå till botten med varför hon beter sig som hon gör . Istället så har hon klassats som en problemhäst och slussats vidare och vidare och vidare.

Jag säger inte att alla som haft henne varit elaka , absolut inte . Dom allra flesta har nog köpt henne i god tro om att det ska vara en älskad vän men så har inte kunskapen och erfarenheten funnits där och det har istället blivit ett problem . Dixie är inte en elak häst, inte på något vis . Hon är en otroligt fin individ som älskar att mysa och som säkert vill göra rätt ....bara hon får förutsättningarna .

Dixie hade aldrig behövt bli så här om hon hade hamnat hos någon som förstått henne från början . Hade man varit tillräckligt intresserad av att hjälpa hästen så hade man kunnat hjälpt henne för längesen. Att hon istället fått gå med kroniska inflammationer i livmodern , magsår, extrema låsningar och tandproblematik under alla dom här åren från att hon fick föl 2014 fram tills att hon kom till mig för drygt ett år sen är skrämmande.

Även om inte alla som snackar bakom min rygg vet om hela Dixies historik så vet dom att hon inte kommer från ett perfekt hästliv , att då förespråka hårda tag och större krav på en häst som så tydligt visar att hon inte är okej med det känns skrämmande. Har vi inte kommit längre än så?

Att inte kunna tänka efter själv och förstå att jag försöker göra det så bra som möjligt för min häst att få ett drägligt liv är i min värld galet . Folk hånskrattar på fullaste allvar åt mig och kallar mig för en idiot som inte förstår mig på hästar , att jag är värdelös som ryttare och att jag aldrig kommer komma någonvart eftersom jag bara daltar bort mina hästar som i deras tycke behöver en fast hand.

För mig är det tydligt vilka som är idioterna 🙈

Jag har aldrig påstått att jag är någon som är bättre än någon annan , aldrig har jag sagt att jag rider bra eller snyggt heller. Jag har aldrig sagt att andra gör på fel sätt och att ”mitt” sätt är det enda rätta.

Jag är jättemedveten om mina brister som ryttare och jag försöker ta hjälp i den mån jag kan av tränare för att bli bättre, jag jobbar varje ridpass med att förbättra något hos mig själv och jag har mina saker att kämpa med , något vi alla har . Jag tror inte att jag är bättre än någon annan och jag tror inte att ”ingen annan klarar av mina hästar ” för jag är bäst , aldrig har jag uttryckt mig så, snarare tvärtom så är jag nog väldigt ödmjuk .

Men något som jag vet att jag är bra på det är att respektera mina hästar men också att kräva respekt tillbaka . Jag är en naturlig ledare och det finns sällan någon anledning för någon häst att ifrågasätta det . Jag vill så gärna bli bättre på allt som har med hästar att göra så jag läser, jag tittar, jag lyssnar och jag suger åt mig av allt som jag finner intressant . Man blir aldrig fullärd och varje häst lär oss nånting , och om man verkligen vill och är öppen för det så lär man sig att förstå vad hästen vill och vad den behöver för att må bra.

Jag gör misstag , små misstag hela tiden men jag försöker lära mig av dom. Med Dixie gjorde jag misstaget att ta på en graman och bruka den rätt hårt när hon fick spel. Nu med facit i hand så vet jag att hon fick spel för att hon la tungan över bettet och det gjorde naturligtvis jätteont och orsakade garanterat panik . Fanns inte en tanke på att hon la tungan över bettet och eftersom hon reste sig jättejättehögt så tog jag ju på gramanen för att inte slå runt. Jag lyssnade inte tillräckligt noga på henne och min kunskap inom det området var väldigt begränsad.

Vart jag vill komma i allt mitt pladdrande är att det finns en tanke bakom varför jag gör som jag gör med mina hästar och att folk väljer att snacka skit om mig för att jag försöker se till hästarnas bästa tycker jag bara är tragiskt. I slutänden så är det trots allt mina hästar , mina pengar, min tid och min huvudvärk .

Som jag skrivit så tar jag verkligen inte åt mig och jag vill poängtera det, jag är inte ute efter sympatier eller ryggdunk eller tyck synd om mig buhuuu. För jag vet vad jag kan och jag vet att mina hästar mår bra och jag vet att jag gör precis allt i min makt för att underlätta livet för mina hästar . Därför bryr jag mig inte om åsikterna om mig , det som jag däremot är ute efter med det här långa inlägget är att jag vill och jag önskar att folk som tänker i dom banorna att hårda metoder, en smäll här och lite ryck och skrik där är den rätta vägen att gå med hästar , dom vill jag ska tänka om. Det på grund av just sånt som väldigt många hästar klassas som problemhästar idag när det egentligen är människan som är problemet och som skapat sånt obehag att hästen känner att den måste försvara sig.

Med det sagt så får ni fortsätta prata om mig eller skriva om mig även om jag föredrar att ni gör det till mig så jag kan förklara mitt tänk , men jag fortsätter väldigt salig i min tro på att man kommer längst med att försöka förstå sin häst och hjälpa den istället för att tvinga eller bruka våld. För där har ni dom riktiga idioterna om ni frågar mig 😘