Fem hela år har gått sen den där dagen då jag sa hejdå för alltid till min bästa vän. Hon som funnits där för mig under dom 6 år vi fick ihop i vått och torrt. Min älskade fina lilla Jo Sefine - den lilla hästen med det stora hjärtat.

Under dom sex åren var det väldigt många motgångar i mitt liv , bland annat så dog min mamma, 2 andra närstående gick bort och jag fick en hästspark i ansiktet som för alltid förändrade en del av mig. Men trots allt det jävliga så fanns hon där som en stadig klippa , hon var den som höll mig på benen och som lät mig slicka mina sår. Hon kunde stå timme ut och timme in med sitt huvud i min famn medans mina tårar blötte ner hennes långa pannlugg.

Det känns som att det gått evigheter sen den här dagen men jag minns fortfarande allt in i minsta detalj. Hur jag borstade henne en sista gång, försiktigt redde ut hennes långa svans och man , klippte en bit av den som minne . Två timmar ägnade jag åt att låta henne beta men hon var mest intresserad av att stå med mulen mot min axel medans jag satt i gräset hejdlöst grinandes.

Jag tror hon förstod ❤️

Min allra bästa lilla vän och krigare , hon som gjorde precis allt i sin makt och lite till för att behaga mig. Hon var aldrig dum , aldrig tjurig utan alltid så positiv till precis allt arbete. Hon var en riktig liten arbetsmyra , en sån som inte mådde bra av att inte få ha en uppgift . Därför fanns det aldrig någon tvekan för mig om hur utgången skulle bli när jag fick svaret på röntgenplåtarna.

Jossan led av en skelett och muskelsjukdom som hon haft sen födseln , EPSM samt en artrosliknande sjukdom som bröt ner hennes skelett som jag inte minns vad det hette. Det hade gått såpass långt att hon aldrig mer skulle kunna ridas och hon var bara 9 år , så för mig var beslutet inte så svårt om ni förstår hur jag menar. Hon skulle aldrig ha fungerat som hagprydnad och hon skulle aldrig kunnat leva normalt , smärtan vet man inte heller hur det skulle te sig. Så även om jag aldrig tvekade på mitt beslut så var det så fruktansvärt jobbigt.

Mitt hjärta krossades den där dagen , men tacksamheten som faktiskt lös i hennes ögon har jag för alltid burit med mig för hon visste , hon visste att hennes lidande nu skulle ta slut .

Hon var en underbar individ , en riktig liten krigarprinsessa som la hela sitt hjärta i min hand och jag kommer vara henne för evigt tacksam för den tiden jag fick med henne ❤️

Det känns nästan obegripligt att det redan gått 4 år sen en av dom absolut jobbigaste dagarna i mitt liv . 4 år sen jag stod där med min bästa väns huvud i min famn och sa god natt för allra sista gången.

Jossan var min allra bästa vän , hon som alltid fanns där både i med och motgång. När min mamma dog så var det Jossan som fick mig att kliva upp på dagarna , det var hon som tröstade i all oändlighet när tårarna aldrig slutade rinna på mig. Hon kunde stå i timmar med huvudet vilandes mot min axel, i min famn eller på mitt huvud när jag satt grinandes i boxen. Hon var så klok den här lilla tjejen , så klok och så fruktansvärt snäll.

Hon ställde alltid upp i alla lägen och på allt som jag hittade på . Det var en liten häst men med det största hjärtat av dom alla.

Hon var så älskad av alla , stora som små. Det är den enda häst som min sambo gillat och det säger rätt mycket eftersom han avskyr hästar 🙈 hon hade verkligen ett hjärta av guld

Jag är så glad och tacksam för alla dom åren jag fick med henne, allt vi gjorde och allt vi upplevde. Hon var alltid lika rolig att rida vare sig vi red dressyr, hoppade eller bara busade i skogen. Hon älskade att arbeta och älskade verkligen livet. Finaste lilla Jossan .

Hon är så saknad ❤️

Idag fast för 13 år sen föddes det vackraste lilla kallblodssto ni kan tänka er. Ett brunt litet stoföl med bläs och vita ben , sötare än allt sötast.

Hennes tid här på jorden blev alldeles för kort och saknaden efter henne är fortfarande väldigt stor och väldigt tung att bära. I sex år fick jag äran att ha henne , den finaste av dom alla.

Hon hade verkligen ett hjärta av renaste guld och gjorde alltid sitt bästa . När jag först började med Jossan så var hon 3 år och insutten , jag själv hade nyligen fått barn och hade inga intentioner på att komma ut och tävla eller ens träna utan jag ville komma igång med ridningen igen eftersom jag sålt min häst pga graviditeten några månader tidigare.

Men Jossan hon älskade att bli riden och ju mer jag utbildade henne desto roligare var det att börja se en framtid som något annat än skogsmulle. Så småningom hoppade jag in henne och hon hade en fantastiskt fin teknik. Vi tävlade sen flitigt som ponny utom tävlan upp till 1.20 och sen som storhäst upp till 1.10

Hon var min bästa vän under alla våra år, hon som
Fanns där i alla lägen , dag som natt. När min mamma dog var det Jossan som fick mig att orka ta mig igenom dagarna.

Jossan hann bara fylla 9 år , sen kom kallduschen som tvingade mig att ta det värsta beslutet i hela mitt liv.

Idag skulle hon ha fyllt 13 år , det hade vi firat med tårta som vanligt och en mysig barbackatur i skogen. Älskade lilla änglahäst vad jag saknar dig 💞