Min fantastiska finska läkare från i tisdags jobbade ju idag och det är verkligen skillnad på läkare och läkare. Trots att det inte såg så ljust ut med platser så löste hon det och jag fick en tid för igångsättning . Blodtrycket var dessutom lite högre idag så det kanske bidrog.
Vi for hem och löste hjälp med hundarna och kollade till så hästarna hade vatten därefter bar det av till sjukhuset igen. Fick vänta i nästan en timme dock men sen gick det rätt fort. Fick en ballong som sattes in och den trillade ur efter en timme , sen stack dom hål på hinnorna och det fullkomligt forsade ut vatten. Nu snackar vi niagarafloden. Sköterskorna hade inte riktigt väntat sig all den mängden men det förklarar ju varför magen varit stenhård och jättestor. 
Så nu ligger jag här , har precis fått pencillindropp då jag har gbs bakterier, samma bakterier som orsakade Olivers blodförgiftning när han föddes . Det börjar kännas jävligt rejält bak i svanken nu och sammandragningarna kommer å går.
Om några timmar är bebis här :)

Som rubriken lyder så är jag både besviken och fruktansvärt less. Jag kommer upp till specialistmödravården på bestämd tid, kopplas direkt upp på ctg av samma gulliga sköterska som sist. När hon kramar om mig å frågar hur det står till egentligen så kommer tårarna.
- jag orkar inte mer får jag fram och berättar att jag knappt sovit och mest kräkts. 
Lugnar mig rätt fort och får många tröstande och uppmuntrande ord. Tänker för mig själv att jag kan ju fan inte bryta ihop nu. Blir uppkopplad iaf och ligger där i 25 minuter. Bebis gömmer sig flertalet gånger och kontakten bryts, pulsen går upp jättehögt och sen jättelågt för att till slut ligga stabilt. Min syresättning är fortfarande lite halvdålig och sköterskan tycker inte att det är så mycket att vänta på. Bebis måste ut nu.
Blodtrycket ligger fortfarande på gränsen till för högt och det är protein i kisset, huvudvärken kommer å går å svullnaden i kroppen är enorm. Sen kommer kallduschen. Den där underbara läkaren från i tisdags har blivit hemskickad pga sjukdom och kvar finns bara en manlig läkare. 
I mina papper står det tydligt att jag inte vill ha en manlig barnmorska men det finns ingen annan tillgänglig. Redan här känner jag paniken börjar komma, jag vill verkligen inte men inser att jag har inte så mycket till val.
Läkaren är trevlig och han vet om min situation, vi pratar en stund och han säger ganska omgående att finska hjälpa mig igång. Han lämnar mig en stund så att jag kan klä av mig ifred och få lite andrum. Sen kommer han tillbaka och säger att pga att dom är underbemannade och att det är fullt på förlossningen så kan dom inte sätta igång mig idag. 
Är det här ett skämt hann jag tänka, kom dom på det nu? 
Han vill ändå göra en undersökning för att se hur tappen känns. Läget är oförändrat sen i tisdags . Han drar lite i tappen och grejar på medans jag kämpar mot tårar av både smärta och besvikelse. Jävla skitunge kom ut nu kände jag bara.
Vi pratar lite till och han beklagar läget men att dom som är mer akut måste hå före. Självklart förstår jag ju det men min besvikelse går inte riktigt att dölja . Då kissprovet visade mer protein i kisset igen så fick jag återigen med mig en dunk som det ska samlas i fram till imorgon bitti. 
Imorgon ska jag alltså in igen för att lämna kissdunk och för att se hur läget är med läkare och patienter . Finns det plats så kör vi igång imorgon annars måste jag vänta till på måndag. Måndag .... Han kunde lika gärna sagt om två år för så långt bort känns det.
Så jag tog min dunk , tackade läkaren och gick därifrån med gråten i halsen. Fyyyyy för det här. Kom hem och gick å la mig och somnade nog på 5 minuter och sov två timmar i sträck. Jag är fortfarande ruskigt jävla less och besviken , har ont mellan benen och vill bara sova tills det är över . Aldrig i helvete att jag kommer gå igenom det här igen, aldrig .

Äntligen verkar det som att sommaren kommit , godmorgon !
Det är underbart att vakna upp till sol och värme , synd bara att Jag inte orkar utnyttja dom fina dagarna...... Än ska tilläggas för snart är jag back on track. Kosten ska läggas om och träningsschema ska skrivas för både mig och fyrbenta. Det ska bli så galet skönt att kunna komma igång igen, känna den härliga känslan av att svettas bort kilona som inte passar på min kropp. Jag längtar galet mycket efter att få rida.
Det dröjer ju lite till innan jag kan göra det då jag dels måste gå ner ett gäng kilon och sen behöver Lima promeneras igång för hand första tiden. Men jag ser fram emot en härlig sommar och jag längtar efter att kunna spendera tid med mina vänner , kunna planera in tjejkvällar, sommarfester och promenaddejter utan att i sista stund avboka för att jag ligger hemma å kräks eller är så sopslut att jag bara vill sova.
Jag känner att jag tappat 9 månader av mitt liv, 9 månader där jag knappt fyllt dagarna med nånting annat än ren överlevnad men det ger mig en stor fet anledning att fylla resten av mitt liv med massor utav glädje och upplevelser istället. Jag ser ljuset i tunneln klarare nu :)

Det här längtar jag efter rejält :) 

Att sakta börja skala av fettet och hitta nån form av figur längtar jag efter. Det här kortet togs för ca 10 månader sen och då hade jag en del kilon att bli av med redan då.

Det här togs för 9 månader sen, nån dag efter knäoperationen och jag hade väl aldrig kunnat tänka mig att det skulle bli som det sen blev. Det positiva är ju att knät faktiskt fått dom här månaderna på sig att läka i lugn och ro. Nu ska det bara byggas upp igen.

Därefter började helvetet, helvetet med att spy dygnet runt , ibland så mycket som 10 gånger i timmen. Flertalet sjukhusbesök med dropp och mycket medicin. Allt för den där lilla parveln som flyttade in i magen och växte. När jag tänker tillbaka på dom månaderna som var som allra värst så ryser jag ända in i själen, så mycket dödslängtan och dödsångest som jag kände då är helt vidrigt. Vissa dagar tog jag mig knappt från toalettgolvet. Jag släpade mig ut på morgonen för att släppa ut hästarna, spydde ner mig själv medans jag la ut Hö , därefter låg jag i fosterställning på badrumsgolvet för att bara orka kravla mig upp med nyopererat knä och hänga huvudet ner i toastolen . Smärtan i knät var olidlig och spyendet höll på att ta livet av mig. 
Nä fyyy jävla fan för att ha gått igenom det här. Snacka om att kroppen ändå gör det den måste för att överleva, för det var ren och skär överlevnad det handlade om. Min sambo och min son har nog inte heller haft det så lätt den här tiden men dom har funnits där hela tiden och fått mig att orka genomlida dagarna. Vissa dagar då jag knappt orkade skölja munnen från spya då det bara kom upp mer hela tiden , vissa dagar då jag inte klarade av ljus ens en gång utan låg med tovigt smutsigt hår med täcket över huvudet och en bytta att kräkas i bredvid som Thomas fick tömma mellan varven för jag orkade inte ens kliva upp. Jag önskar inte ens min värsta fiende det här helvetet och jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig någonsin mer ska vara gravid.
Den här lilla knodden är väldigt väldigt älskad och efterlängtad , det råder det inge tvivel om men det har varit en mardröm och ett fruktansvärt helvete hela vägen till där vi är idag. Jag trodde nog aldrig att jag skulle komma hit. Nu 40 veckor senare och det är dags för min lilla knodd att komma ut och ge mig mitt liv tillbaka.
36 veckor av illamående, dagliga kräkningar, 37 kilo upp , foglossning och sen frätskador på tänder, hals och magmun. Blodbrist och järnbrist och övriga krämpor. Men nu är det snart över :)

Kunde jag gå ner nästan alla graviditetssjukdom med oliver så ska jag bannemig kunna göra det nu oxå . Här hade jag 6 kilo kvar att gå ner efter dom 40 jag gick upp då. Visst kommer ni vara med på den resan?
Resan tillbaka till tävlingsbanan med min fina vita flicka.