"Hej! Är superglad att jag fick chansen att gästblogga här hos Fia. Tänkte att jag kunde presentera mig lite. Jag heter Sofie Sellén och bloggar på sofiesellen.se. Jag har en islandshäst på foder för ev. Senare köp nu i 6 månader. I oktober förra året köpte vi min första häst, en islänning som hette Geysir. Han finns tyvärr inte vid liv längre utan togs bort pga. skada. Det är om Geysir, en olycka som skedde och om oturen jag haft med oärlig ägare och försäljare som inte vill ta ansvar som jag tänkte berätta om i detta inlägg. Det känns som ett viktigt ämne och därför känns det bra att kunna nå ut till ännu fler människor. Detta inlägg finns redan på min blogg, dock är det flest islandshästmänniskor som läser den så det känns som att jag kan nu ut till ännu fler här. Att skriva det här inlägget lämnade mig inte ett öga tort utan det var väldigt jobbigt att skriva om det.

Nu var det ett år sedan (27 november 2015) jag ramlade av Geysir och skadade ryggen ordentligt, frakturer på 4 av ländryggskotorna och även ihoptryckta blev de. Jag fick åka ambulans in till akuten och väl där kom det massa läkare som skulle klämma och känna på ryggen. Sen fick jag åka iväg till röntgen. Efter det blev jag körd till ett rum där jag skulle få sova och sådär.

Det blev fyra nätter på sjukhuset när det egentligen bara hade behövts två. Det var nämligen så att de inte kunde fixa fram en ryggkorsett under hela helgen eftersom att deras återförsäljare hade stängt. Om inte mamma hade känt någon som jobbade med rehab och faktiskt fixat fram en trepunktskorsett till mig så hade jag behövt ligga stilla i sängen i 3 dygn. Läkaren bestämde sig för att korsetten som mamma fixade fram inte var tillräcklig utan att jag skulle behöva ha en så kallad body jacket. Jag tror att de från kliniken kom kanske 3-4 gånger med olika korsetter som var helt fel. Det slutade med att jag fick åka hem med korsetten som mamma fixade fram och att jag skulle få tid hos några som skulle skära till en bodyjacket åt mig. Den fick jag redan på onsdagen, vilket var skönt. Den skulle jag ha på mig dygnet runt i 3 månader, utom när jag skulle duscha, då fick jag ha en annan korsett på. Vi fick även åka in varje/varannan vecka och röntga för att se om det började läka ihop på rätt sätt mm.

Läkarna tyckte inte att jag skulle rida/ramla av på ett år efter att jag fick ta av korsetten, men redan 4 månader efter jag fick ta av korsetten var jag uppe på hästryggen igen. Det var faktiskt sjukgymnasten som tyckte att jag skulle börja rida lite smått under kontrollerade former som sjukgymnastik. Det gick inte mer än kanske en vecka innan jag började rida påhittigt igen.

Dock blev det inte Geysir eftersom han hade dragit iväg i 180 med mig och jag ramlat av innan och han var uppe hos Amanda i Gävle för vidare träning och försäljning. Det vi inte visste var att Geysir hade Kissing Spines, det fick vi inte reda på förrän vi röntgade hans rygg efter tips från en bekant till en Amanda som fått honom på träning förut. Vi hörde av oss till både ägare och förmedlare och ingen av dem ville ta något ansvar för att de hade sålt en häst med kissing spines till oss och att jag råkat väldigt illa ut på grund av hans ryggskada som vi inte hade någon aning om. Kissing Spines märks ofta inte av utan visar sig mest när de utsätts för jobbig träning och lite press.

Jag vet att det finns många hästar med kissing spines på elitnivå och otroligt många hästar med kissing spines. Läste någonstans att om man skulle röntga alla islandshästar skulle ungefär hälften ha KS. Hästar kan ridas när de har ks, men det finns olika grader av ks. Vissa har lindrig ks som knappt “känns” eller märks av medan vissa hästar har det värre. Geysir har påverkats mycket av sin ks. För att göra ännu en lång historia kort så fick vi i somras höra från olika håll att redan när han var liten så kunde han flyga i luften från ingenstans och som sagt rekomenderades vi att röntga ryggen på honom då tidigare ägare bara låtit honom stå i 5 år istället och inte låtit honom röntgas. Han verkade lite traumatiserad både av händelsen som skedde hos mig när jag ramlade av och han flydde i panik och de från när han var liten. Det som hänt när han var liten verkar ha lett till att han var en nervös och stressad häst i allmänhet. Han verkade inte klara av sin ks utan smärta vid ridning, vilket ledde oss till ett beslut att ta.

Jag ringde förmedlaren (som ridit in och vidare tränat Geysir) ganska direkt efter jag skadat mig och frågat varför Geysir får panik och drar iväg i 180 och om de hade upplevt det någon gång. Det enda jag fick höra var att "ni kan tänka bort all typ av skada då Geysir är frisk" och det var väll därför vi inte gjorde röntgen på honom tidigare. Jag berättade också att vi hade galopperat på lösa tyglar inne på volten och att han då hade dragit iväg i panik och att jag hade åkt av. Det jag fick höra då var att det tydligen var en "jävligt dum idé" att jag hade galopperat på lösa tyglar på en lektion med en så känslig häst eftersom att han inte kunde bära upp sig själv, själv osv. och att man "aldrig ska galoppera på lösa tyglar" Vi red i trav och galopp utan tygelkontakt för att han skulle länga sig och få ta för sig (vilket han, vad jag tror, inte alls hade fått göra hos förmedlaren då han kom till oss som en otroligt osäker häst som var väldigt rädd för att göra fel), vi ville också att han skulle få öva balans och bärighet. Det vi har fått höra under varje samtal med förmedlaren är "Jag sa ju till er att Geysir var en otrolig känslig häst", "Jag önskar nästan att ni aldrig hade köpt honom", "Det var en otroligt dum ide att galoppera på lösa tyglar med en så känslig häst" De enda svaren jag har på det här just nu är att en känslig häst är inte = en häst med kissing spines! Jag har ridit känsligare hästar än Geysir och de drar inte iväg om *av smärta* om man galopperar utan tyglar eller skröltar (som vi gjorde den gången jag föll av och bröt ryggen). Jag kände mig verkligen förolämpad efter varje samtal med förmedlaren, hon sa en hel del grejer som jag blev väldigt ledsen över. Inte nog med det utan hon gick även på andra som har ridit Geysir.

Vi har haft så enorm otur med Geysir och allt som kunde gå fel gick fel, vi hade otur med ägare och förmedlare som inte riktigt ville ta ansvar för det och inte direkt visade någon respekt för mig och mamma. Ägaren gick under jorden när hon fick höra att vi röntgat Geysir och fått reda på att han hade kissing spines. Vi gav ägaren en helt ärlig chans att ta tillbaka honom för halva köpeskillingen vilket hon inte svarade på. Det gav oss inget annat val än att på rekommendation från veterinär och nästan alla runt omkring oss att ta bort honom. Jag ville varken sälja honom som sällskapshäst då man inte vet om han kommer ridas om några år eller så då han inte visar sin skada. Man skulle heller inte kunna veta om han mår bra eller inte. Jag ville heller inte att han skulle gå och ha ont. Han var en häst på 10 år som nog inte hade haft ett så roligt liv att gå och skrutta i en hage i 15 år till. Som tidigare nämt fick vi ta ett beslut. Geysir skulle få somna in. Vi tog absolut inte bort honom för vår egen skull som förmedlaren verkade tro utan vi gjorde allt för Geysirs skull, allt. Och även för att ingen annan skulle råka illa ut. Jag skulle aldrig göra något sådant för min egen skull. Veterinären ansåg att det var vad som var bäst för Geysir och vi gick efter hans rekommendation.

Oturen tar inte slut där utan vi fick heller inte ut en enda krona från försäkringsbolaget, varken från användbarhetsförsäkringen som vi hade på 50 000 kr eller livförsäkringen. Detta för att de tyckte att veterinären inte hade gett ett tydligt utlåtande på att det bästa för hästen var att han skulle tas bort. Det utlåtandet kom muntligt vilket kanske hade varit bättre att ha haft på papper.

Vill ge en stor eloge till Amanda Andersson som hade honom under hela den här tiden, som åkte iväg med Geysir för att röntga honom, som var med när han togs bort. Varken jag eller mamma hade klarat av allt det.

Det hände något med mig efter min skada, jag ville komma tillbaka och jag ville komma tillbaka bättre än någonsin. Min ridning har blivit så mycket bättre och jag har en bättre hästkänsla. Det har hänt otroligt mycket. Eva, stallägaren, sa det till mig, att det hände något med mig efter skadan. Hon sa att hon tyckte att jag hade blivit mycket bättre i ridningen och det blev jag väldigt glad över.

Nu ett år senare står jag här med en helt underbar foderhäst och låter inte orden som förmedlaren har sagt påverka mig över huvud taget och mamma håller nu på att undersöka om vi kan stämma förra ägaren trots att mamma hela tiden har försökt hitta en lösning utan att behöva bråka, vilket inte gett något resultat.

Jag fick låna en ängel, vila i frid min älskade Geysir ❤️"

Mvh Sofie Sellén

Hej på er!

Vad kul det ska bli att få gästblogga på Fias fina blogg!
Jag heter amanda och driver bloggen www.amandasvedberg.se
Jag är 22 år och bor numera i Gävle med min sambo och min katt. Men är kanske lite ointressant så presenterar min häst i stället för er..

Aragon är en valack född 99 och är en kallblodskorsning.
Februari 2015 kom han till mig efter att ha blivit vanvårdad och inte haft det så lätt tyvärr...
I början så sparkades han så fort man kom nära och la öronen spikrakt bakåt, han var en "problemhäst" enligt folk och passade bäst till slakteriet.

Jag såg en häst som var missförstådd,rädd och osäker,en häst som egentligen var helt fantastisk när han började lita på en.

Red in honom på nytt då han inte kunde något när jag fick honom, första månaderna fick min sambo leda mig då han inte alls gick fram,höll på hur länge som helst för att kunna få rida honom i skritt utan ledare. Det var många gånger jag bröt ihop helt och undrade vad jag egentligen höll på med och ville ge upp.
Men jag bet ihop och fortsatte inridningen och vi lyckades till slut rida ut själv utan att min sambo behövde följa med.
Kommer ihåg vilken lycka det var att kunna skritta ut på sin häst ensam,haha

Så vi fortsatte rida ut och ha kul och han utvecklades något enormt.


Nu efter snart 2 år tillsammans så är han den mest fantastiska häst jag har stött på och kommer göra.
Efter att inte ha gått framåt i början och när vi väl skulle försöka hoppa så kraschade han allt,till att nu hoppa hinder på 115cm utan problem och fått godkända resultat i LB i dressyr. Han har en livsgnista och älskar verkligen att få komma ut på roliga saker.

Ingen trodde på oss i början och sa att vi aldrig skulle lyckas, och den känslan att få bevisa att min häst faktiskt kunde bli något och att jag aldrig gav upp oavsett hur jobbigt det var och hur mycket hat jag fick.

Eftersom jag inte är svensk så har jag fått otroligt mycket blickar och elaka ord sagt till mig för jag har en annan hudfärg, och även för att jag är större i kroppen pga en sköldkörtelsjukdom så säger folk att jag är för fet för att rida och hålla på med hästar.
Det har varit en extremt påfrestning och jag har fått bearbeta det otroligt mycket då jag under en period inte ens ville rida då jag trodde på det folk sa.

Och det vill jag att ni också gör om ni stöter på någon motgång här i livet: tro på er själva och gör det som du själv tycker känns rätt och inte vad andra tycker.


Hoppas ni har fått lära känna mig men framför allt min häst mer och Våran historia.
Och tack ännu en gång att jag fick gästa din blogg fia!

Kram