Vaknade i natt med ångest

Kära läsare,

I veckan fyllde vår yngsta son två år. Jag kan inte förstå att det gått två år sedan han kom till oss. Under två år har vi skapat många fina minnen men det finns tyvärr vissa perioder som jag inte mins pågrund av alla tuffa behandlingar jag genomgått. Svårt att förstå hur vi fick ihop livet med två små barn när jag gick på cellgifter.

Det är allt mer sällan jag bloggar nuförtiden. Antar att jag började blogga för att jag behövde skriva av mig gällande mina tankar och känslor i samband med att jag fick min allvarliga cancerdiagnos.

Under snart 1,5 år jag har sällan tappat modet. Jag har haft en stark vilja och övertygelse om att jag ska bli undantaget som trotsar statistiken utifrån min sjukdomsbild men i natt vaknade jag för första gången på länge och kände dödsångest. Paniken över att dö slog verkligen till och jag blev så stressad. Jag vill verkligen inte att cancern ska börja växa. Jag vill inte dö!

Jag inser att man som cancersjuk blir duktig på att fokusera på vad som är viktigt i livet. Du tvingas prioritera då du inte vet hur lång tid du har kvar. Att få vetskapen om att man troligtvis inte har så många år kvar att leva är både på gott och ont. Jag försöker leva på så normalt det bara går, men känner att det stundvis är svårt att engagera sig på samma sätt i saker som jag gjorde tidigare. Saker är inte livsviktiga längre, och i många frågor har jag ingen direkt åsikt(mycket olikt mitt gamla jag).

Att gå och vänta på ett eventuellt bakslag tar kraft och energi. Jag har ny kontroll på sjukhuset i november och för första gången på länge känner jag mig rädd.
Ju längre tiden går ju mer ångest och rädsla skapas. Rädsla för att det jag börjat bygga upp igen ska tas i från mig. Hur mycket orkar jag som människan? Hur stark är jag och hur många motgångar/ bakslag kommer min kropp klara av?!?

Ju friskare jag känner mig, ju mer har jag att förlora. Jag förstår att livet aldrig kommer bli som tidigare men en garanti om att inte behöva vara sjuk skulle vara så skönt att få.

Hur resten av mitt liv kommer bli vet jag inte, ingen vet och jag förstår att jag inte kommer få något facit. Antar att det är detta som är en stor del av livet. Det är okej att vara trött, rädd och ledsen ibland. Alla de känslorna är ju viktiga att känna de med för även dem är en del av livet.

Idag blir det en lugn söndag. Jag kanske går en lång promenad, går ut i trädgården och räfsar löv eller bakar något gott till kaffet. Men först ska jag gå ner till mina barn och till min man på nedan våningen och berätta för dem hur mycket jag älskar dem.

Önskar er alla en skön söndag! Njut av dagen i det lilla.


Med kärlek till livet!



Isabell - Med kärlek till livet

Gillar

Kommentarer

Gul
Gul,
God is with you! Dont worry! He has already healed you! He loves you ❤️ Just call Him He is Waiting for you 🙏🏼
Mia
Mia,
Jag tänker att barn redan från sex års ålder kommer ur den egocentriska världsbilden och har klara minnesbilder. Från den åldern glömmer inte barn stora händelser. Kram!
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229