​Jag är sexnegativ, vilket ofta får människor att tro att jag inte gillar att ha sex. 

Det handlar däremot om att det finns många delar av vårt samhälles syn på sex som behöver problematiseras. Dominanta män och undergivna kvinnor är normen och till och med våld, förföljelse och övergrepp har romantiserats både historiskt och i nutidens populärlitteratur och filmer. Kvinnor lär sig att tycka att det är upphetsande att männen gör som dom vill och tar för sig av våra kroppar lite när och hur de vill. Jag pratade med en snubbe som på riktigt tyckte det var rimligt att han inte kunde träffa mig om sex var uteslutet för att "jag kan inte kontrollera mig". Jaha ja, borde inte du vara inlåst någonstans? Kanske var detta en komplimang i hans sjuka hjärna men det låter definitivt som ett hot i andras. 

Tjejer ska sen gilla att det gör lite ont, för porrfilmerna skildrar ju enbart vikten av mannens njutning. Och såklart ska kvinnor kunna få orgasm enbart genom vaginalt sex. Under mina första förhållanden trodde jag på riktigt att jag inte kunde få orgasm, en kille störde sig mycket på detta och förstod inte vad som var "fel på mig". Jag gick till och med hos en sexolog vid två tillfällen. Inte ens då pratade man om annat än vaginal stimulering, nej man skulle träna på att få orgasm. Helt sjukt.

Att bli dragen i håret, bli smiskad och biten är helt normaliserade inslag i sexlivet, och jag skammar verkligen inte kvinnor som gillar detta för vi har lärt oss att gilla detta. Däremot kan jag fundera på vilka män som gillar att kalla kvinnor för "slampa" samtidigt som de "smiskar". Nedvärderande ord och ett beteende som helt avhumaniserar kvinnan. Vill snubbar ligga med objekt? 

Detta bör problematiseras för att skapa analys och kanske hindra de nästkommande generationerna kvinnor att tro att de måste vara objekt för männens tillfredsställelse genom att förändra och bistå med sina kroppar. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​För tre år sedan drabbades jag av depression. Den hade tagit greppet om mig utan att jag märkt det och saker började sakta bli allt jobbigare och den där livsglädjen jag tidigare präglats av försvann allt mer. Det blev jobbigt att vara med andra och jag behövde allt mer ensamtid för att återhämta mig från sociala situationer. När Lillen blev sjuk och veterinären gav honom en diagnos vilket innebar en mer eller mindre långsam död försvann all känsla av mening i livet. Lillen blev sedan som av ett mirakel frisk, han är ett mirakel är nu helt tydligt, men jag blev inte lyckligare. 

Jag tänkte lika ofta hur paralyserande rädd jag var att förlora de jag älskar i mitt liv lika ofta som jag njöt av deras sällskap. Har redan skrivit om åldersnoja som kommer varje år när Lillen bli äldre men han har under 14 år varit det konstanta i mitt liv och helt plötsligt hade det varit så skrämmande nära att han försvann.

​Jag minns att jag ville kämpa igenom, jag satte all min tilltro mot ett bättre liv på fel person, trodde jag var älskad samtidigt som jag isolerade mig allt mer från andra i min närhet. Jag var ledsen, besatt av saker som bekräftade att livet var skit och jag inget var värt.

Personen jag litade på valde tillslut helt bort mig och jag föll, jag minns att jag låg på golvet och tog mig inte upp. Varför skulle jag resa mig när det inte fanns någon mening med något. Varför älska någon när det inte betyder något. 

Men det var också det spm fick mig att söka hjälp, jag fick världens bästa distriktsläkare som gav mig hjälpen och stödet jag behövde, ja och medicinen ;) Rehabiliteringen pågår fortfarande men den skillnaden som jag fick uppleva var ofattbar. Jag behövde inte kämpa mig utmattad för att klara en dag. Jag behövde inte 5 timmar mindfullness för att uppskatta och känna mening med livet. Jag blev glad igen, inifrån. Jag vågade känna igen och jag trodde inte alla ville mig ont längre. 

Jag vill bara att alla ska veta att ingen förtjänar att må dåligt och ibland behöver man inte kämpa så förjävligt, man kan söka hjälp. Att ta anti-depressiva borde inte vara konstigare än att ta blodtrycksmedicin. 

​Jag trodde det skulle kännas som ett nederlag
Det enda jag riktigt vet är att jag är värdelös
Ingen tycker om mig och allt jag gör är fel
Världen ser mig inte, ändå är jag allt jag ser

​​​​​Helt plötsligt fanns det fler än bara jag
och jag kunde njuta av att älskas
Jag tycker om mig och framförallt är jag 
inte besatt av mig längre, jag är besatt av andra​​

Jag kan leva, jag kan skratta
Det här är den jag är
Jag är en del som alla andra
​​mitt uppbrott med smärtan gör allt bra

Likes

Comments

I am a feminist but... jag har extremt svårt att såra män, oavsett att jag vet att de är idioter eller spelar på mitt samvete. Jag vill att alla ska tycka om mig även fast jag skiter i det. Jag vet, lika paradox som att jag drivs mellan självförakt och hybris.

Men iaf, när jag någon gång tyckt om någon så rättfärdigar man ju allt de gör. Mina kvinnliga vänner gör sällan dumma saker men även om de skulle mörda någon skulle min första analys vara att personen säkert förtjänade det. Med män är det lite annorlunda. Jag har nog träffat typ tre (?) personer som man träffat ett tag, från veckor till månader och som visat sig ha fru/sambo/familj. Ändå så tycker jag lite synd om de när jag har skällt på dem och aldrig mer velat träffa dom, för dom mår ju uppenbarligen inte bra och nu har jag lämnat dem vilket gör att de mår ännu sämre. Jävla patriarkat som lärt mig att jag ansvarar för allas jävla mående. Som när jag går in i ett rum och är så jävla känslig för om någon är på dåligt humör. Jag veeeet att dessa män är puckon, jag veeet att det inte på något sätt är mitt ansvar men det känns ändå som att jag är damned if I do and damned if I don`t.

Men helt ärligt finns det en värre typ av kille, ni vet de där som tror dom är så jävla snälla och om de möter en självständig kvinna som säger emot om något så kan de bara inte förstå det för de är ju sååå snäääälla. Som tycker att det är en rimlig sak att hålla med om allt oavsett och som inte tänkt en egen tanke i hela sitt liv. Som inte ser problemet med att kvinnor måste förlita sig på män för att överleva både ekonomiskt men även samhälls- strukturellt för alla män är ju så himla gulliga och klart de lever för att ta hand om kvinnor. Det är så äckligt med såna iq- befriade människor. Men de är såå snälla och använder gärna subtila gester för att ge den andra dåligt samvete om hon inte gör som han förväntar.

Såna som ringer när du äntligen gjort slut och bara vill kolla läget, men det egentligen handlar om att ge dåligt samvete, men säger du det så har du ju gjort honom ledsen och ska ha dåligt samvete. Såna som tror att de är de enda som är berättigade att ha känslor och som tycker de är så mogna som visar känslor men egentligen är det bara ett nytt sätt att manipulera. För om en man gråter har man gjort något jävligt hemskt eller hur, och han tycker ju så mycket om en.

BLÄÄ i brist på bättre ord. En självständig, moralisk man utan macho-man eller offerkofta- man syndromet är de enda som får plats i mitt liv nu. Och han är jag glad över :)

Likes

Comments

Jag är så nöjd med att befinna mig i forum som innebär en separatism från männen. Mitt yrke är kvinnodominerat även om män av den anledningen får mer uppmärksamhet och yrket har låg status, men det är värt det, för att slippa män. Innan jag ens börjat på mitt jobb har jag fått uppskattning och ansvar vilket gör att jag känner mig viktig och inte bara som ett andrahandsval till en man.

Även mitt intresse innebär minimalt antal män, och även om män dyker upp då och då har de ingen fördel av sitt kön. En hästvan 7 åring kan hantera en 700 kilos häst bättre än en man som inte vet vad han gör. Sen blir det lättare för män med sponsorer osv på grund av de patriarkala fördelarna men på min hobbynivå märks inte detta som tur är.

Jag har även valt att exkludera manliga relationer från mitt liv till en hög grad. Good guys som man dejtar som sedan förvandlas till puckon eller den ännu värre typen, de som stickar offer-koftor och tycker synd om sig själva och är så tröga att de inte ser det dåliga samvetet de ger. Sen finns det trevliga män, jag vet, och det är dessa få som jag fortfarande har i mitt liv.

Till detta ämne hör att även om jag valt detta liv, för att känna mig trygg och få ett rimligt utrymme i mina forum så kommer jag gå miste om fördelar jag skulle fått med en manlig relation. En man som kan betala större utgifter på grund av att han får högre lön, för han är man. Han får lättare arbete, för han är man. Han blir mer attraktiv på bostadsmarknaden, för han är man osv. Jag kommer alltid att få prioritera och välja bort där en man eller en kvinna i en heterosexuell relation skulle kunna välja och vraka.

Det suger att känna att jag begränsas som ensamstående, speciellt eftersom jag ska bli ensamstående mamma. Det är så utmattande att bibehålla sina ideologiska värderingar när samhället gör det så svårt att leva som kvinna utan en man. Det är så påtagligt nu och jag blir fortfarande så förvånad över att vi inte kommit längre än så här.

Likes

Comments

De flesta ryttarna på hobbynivå är kvinnor. Kvinnor utsätts i flera aspekter av mer påtryckningar att prestera och vara duktiga än män. Ridsporten är tyvärr en sport där kvinnor lägger stor press även på varandra. Det finns inte sällan en avundssjuka och en tanke om att "jag minsann också skulle kunna om jag bara..." i mitt fall handlar det ofta om kommentarer om hur snäll min häst är och pikar om saker jag borde förändra osv.

Tjejerna som har tagit sig upp till toppen har lagt enormt mycket energi och tid på det, och visst vissa har fått en lättare väg genom att ha tillgång till olika medel som hästar, gård eller pengar men det behövs ändå enorm skicklighet, god social förmåga för att skapa kontakter och pengar som inte en vanlig familjeförmögenhet kan täcka upp utan sponsorer. Jag skulle aldrig vilja byta med toppryttarna, sen skulle jag gärna vilja vara så duktig.

Men för att återgå, varför behöver vi lägga till såna där nedtryckande kommentarer. Jag har fått höra "ååh va skönt att ha en så positiv häst så man kan lägga dom fel på hinder". Inte förvånande hade det då gått bra för mig och sämre för denna person. Eller "jättefint men vad va det för väg till trean egentligen". Så onödigt. Sen vet man aldrig vad som ligger bakom en prestation. Min häst är enastående snäll på tävling, ja ni vet efter att jag planerat in varje sekund av framridningen för att han inte ska bli upprörd, tänlt ut exakt vart jag måste befinna mig i väntan på min start utifall att Lillen börjar fara omkring. Men sen när det gäller kan jag lägga honom lite hur som helst på hinder, jag andas inte, nervositeten gör mig spänd som en fiolsträng och Lillen bara levererar!!! Ja som tre minuterna är han universums bästa och för mig alltid annars också. Men det ligger mycket tanke och planering bakom.

Lillen ska ha all cred i hela världen för han är extremt duktig, fokuserad och enastående hinderklok, och den här resan har vi gjort tillsammans. Jag tittar inte på någon annans supersnälla häst och tänker att jag skulle kunna byta ut den ryttaren, deras relation är säkert helt unik den med och det är de som team som skapat prestationen.

Vi lägger våran själ i detta allihopa och kan vi bara njuta av att se andra lyckas, växa som team och vara glada för varandras skull, utan passivt aggressiva kommentarer!

Likes

Comments

Underbara dagar går fort förbi.

Gårdagen spenderades med arbetsintervju, ultraljud av hjärtat - ironiskt då det var alla hjärtans dag och sedan kom världens bästa hästkarl ut till Lillen för ett möte.

Lillen har tidigare haft en låsning i ena bakknäet som satte sig i korset och orsakade en frambenshälta. Tog tre personer med olika inriktningar för att lösa det då jag inte ser att spruta in kortison som en hållbar lösning. Skador som uppkommer av en felbelastning löser sig sällan med att symptomlindra på en 700 kilos häst. Men så idag kollades Lillen igenom igen, helt jämn och fin i muskulaturen, inga problem i benen eller någon annanstans och bakknäet behövde inte justeras. Är faktiskt helt övertygad om att det är bristen på rishus och ridbana som gjort honom så hållbar. I samband med en uber-snygg exteriör vill säga.

Vi diskuterade även lite kring min åldersnoja som kommer varje år runt årsskiftet när min häst bli ett år äldre. Är larvigt försiktig när det kommer till ridningen i samband med detta och det orsakar att det varje vår blir en form av igångsättning. Men blev lugnad och nu är jag taggad för att prova lite högre hinderhöjder och öka på max-galoppen.

Finaste lilla hästen.

Idag blev det skola, ett spännande möte och ett samtal om att jag fått jobbet som jag var på intervju för igår. Regionen kan ju inte konkurrera med de privata sektorerna men chefen, som jag för övrigt älskar, hade tagit till sig mina intressen och önskemål om bland annat kompetensutveckling vilket gjorde att jag känner att detta jobb är skräddarsytt och perfekt för mig. Sjukt glad.

Sedan blev det mysig middag med min familj på vår favorit- resturang och fina presenter.

Är synd att klaga på sånt här flyt och jag uppskattar varje sekund!

Likes

Comments

Lille skrutt plutt och jag var i lördags iväg på en träningstävling på stallet nästgårds. Massor med hästar och både ponnysar och storhästar vilket resulterar i en allmänt rörig stämning. Som tur var fanns det en bana att rida fram på där jag kunde försöka få lite kontakt med Lillen som som alltid blir lite för exalterad när det är mycket hästar.

Sen går vi in på framhoppningen där man har ca 6 starter alltså 12 minuter i snitt att hoppa fram tillsammans med tokiga hästar som galopperar förbi 2 cm och med den extremt konstiga nya regeln som är att man ska skritta på spåret. Så där är man, på en häst som känns som en snart exploderandes bomb, tryck intill ridhusväggen och en ponny på 113 cm rusar förbi med samma självförtroende som en manlig president och min häst har bara en väg att gå upp i atomer och det är uppåt.

Tror bara det är vi med lätt exalterade hästar (vild-djur) som planerar vår framhoppning in i minsta detalj, som snällt får skritta och sjunga vaggvisor i hästens öra medan de andra galopperar och hoppar och som planerar så man inte blir trängd mellan hinder och vägg vid ett möte eller omridning och som hoppar OM hästen är tillräckligt lugn.

Lillen kommer sedan in på tävlingsbanan och verkar lika chockad som jag vore om det visat sig att banpersonalen varit naken, fattar galopp för att ha något att göra medan jag försöker hålla mig borta från pågående ryttare och hoppas att sitta kvar. Planerar om ritten för nu har tittiga hinderdelar kommit in och sedan är det våran tur.

Lillen hoppar första hindret och sen vet han exakt vad hans ska göra och blir med ens cool-lugn, fokuserad och hur duktig som helst, jag å andra sidan övertänker, bromsar för mycket och efter VARJE runda som slutade bra är jag lika sur att jag inte hoppar högre. Men min häst är så imponerande och fantastisk och jag ska våga, jag är inte rädd ;). Sen ska jag också sluta skämmas över att jag är rädd, för det jag och min häst åstadkommit tillsammans är mer än jag någonsin kunnat drömma om och jag vet att vi har en relation som är starkare än allt annat.

Min häst, min Lillen.

Likes

Comments

Det var 100 år sedan suffregetterna fick igenom rösträtt för rika kvinnor över 30 år, de ansågs vara radikala och var inte rädda för att göra reform. Detta banade väg för andra grupper med kvinnor att få mer makt och de skapade de förutsättningar vi kvinnor har idag.

Kvinnorörelser har gjort mer för jämställdheten än den mansdominerade politiken någonsin gjort och kvinnlig separatism skapar inte enbart trygga forum för kvinnor utan även idéer för ett mer jämställt samhälle. Detta är dock svårt för alla att förstå och tankar som att män också ska vara med på banan eller att ingenting förändras genom separatism kommer oftast från dem som aldrig blivit nekade tillgång till ett forum tidigare (män).

Mitt och flera andra yrken är kvinnodominerade och i och med detta har dem låg status och låga löner. En väg att gå är ju att försöka få fler män att vilja utbilda sig till dessa yrken och på så sätt skapa en högre status, vilket är det som just nu pågår. Män får flera tusen mer i lön och andra förmåner, tas på stötte allvar och får mer utrymme både i utbildningen och på arbetsplatsen för "det är ju så kul att en man är intresserad av det här livsviktiga ämnet". Kvinnor på mansdominerade yrken får stå ut med andra förtryck som sexuella trakasserier eller ständiga skämt om att hon inte skulle vara lika smart/stabil/pålitlig/stark som männen och att hon egentligen inte hör hemma där.

Kvinnor anses fortfarande vara neurotiska och det är ett ständigt problem för arbetsgivare att kvinnor tar jobb och sedan måste vara hemma pga barnafödande, vård av barn och föräldraledighet. Svåra graviditeter och förlossningsskador som fortfarande anses vara naturligt. Pappor som inte riktigt "har tid" att ta ledigt från jobbet och ta hand om sina barn och som får mer i lön så därför är det mer ekonomiskt hållbart för familjen om mamman VABar några fler dagar. Samtidigt blir männen orimligt upprörda om de skulle fråntas rätten till barn som råkat ha deras gener.

Jag träffade en kille där jag sa att jag skulle neka hans rätt till barnet till efter 9 månader plus ett år för varje klagomål jag hört från honom. Han tyckte jag extremt självisk och att så fick man faktiskt inte göra, och jag tyckte han var sjuk i huvudet som trodde jag skulle skaffa barn tillsammans med någon.

Män är inget annat än glorifierade spermabanker. Som Sara Pascoe sagt, med tanke på hur dyrt sperma är att köpa borde vi kvinnor ha för vana att fånga och frysa in den istället för att slösa bort en så värdefull tillgång. Why are we not farming them?!!

#inte alla män?

Likes

Comments