Alltså, jag kom att tänka på det här med hur olika människor reagerar på att man ska åka iväg, och inte en månad, utan flera månader upp till ett år kanske. Det jag vill börja med är att säga att de allra flesta människorna i min omgivning har sagt "wow - fan vad grym du är som gör det, du är sjukt modig" - men det är det här med att säga hejdå som kommer bli jobbigt - med både vänner och familj. Men det jag säger till dem är ju att jag faktiskt kommer tillbaka en dag, vet inte riktigt när bara.
Jag kommer ju liksom inte att flytta till andra sidan jorden permanent, för jag vill ju inte ha familj och kids och sådant om några år i Australien, utan det vill jag ju faktiskt ha hemma i Sverige.

Aja, det som får mig att fundera är ju de reaktioner och kommentarer som vissa av människor i min omgivning kläcker ur sig. "Varför ska du åka"? "Jaha, flyr du nu"? "Har du verkligen tänkt igenom detta ordentligt"? "Vad ska du göra där borta så länge"? "Du är ju mitt i karriären"? etc. etc. Jag känner bara att de nog inte riktigt förstår hur viktigt en sådan här resa betyder för mig själv som person, och att få göra den själv. Tror ni det handlar om okunskap, avundsjuka eller att de bara inte tänker som en själv gör? Det är rätt intressant det där och det jag egentligen ville komma fram till här är att det kan påverka en otroligt mycket men att jag faktiskt låter det passera mig och lyssnar på de personer som uppmuntrar mig till detta även om det är lång period ifrån varandra.

Jag vet inte riktigt vad jag ville få ut av detta inlägg, det är väl mer bara tankar och funderingar som är sköna att skriva av sig.

Förresten Pelle, är du nöjd nu när jag uppdaterar den? (Pelle är min kollega som tycker jag bloggar alldeles för sällan och är säkert min mest trogna läsare, haha).


Detta är jag i Bangkok på en TukTuk för nio år sedan, snart är man där igen!


All kärlek,

S

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Något jag värderar högt i min vardag:

Att jag har så lätt till skratt och att de flesta dagarna inte är lika någon annan. Att jag har fantastiska vänner och familj, ett roligt jobb där jag både tjänar bra pengar (ja, det är viktigt för mig), resa mycket och får använda mina sociala skills och att jag varje dag får skratta, gråta och hänga med världens bästa kollegor. Att jag får träna och bygga upp min kropp både fysiskt och psykiskt och att jag oftast känner mig väldigt tacksam för det liv jag har.

Det här äter jag till frukost:

Äter gröt eller en medköpt macka på jobbet. Det här med frulle på morgonen klockan 06.30 är inte riktigt min grej. På helgerna däremot kör jag all in! Jag älskar mat!

När går jag och lägger mig:

Jag är så sjukt trött på kvällarna under vinterhalvåret så oftast runt 22 - ändå vaknar jag sällan pigg?

Saker som står på min tråkiga vardagliga to-do just nu och som jag aldrig gör:

Skaffa nytt pass
Göra matlådor
Städa min källare

Jag är grym på att skjuta upp saker...

Det här äter jag till lunch:

Väldigt olika, men oftast gör jag faktiskt matlådor (credd till mig), men annars någon lätt grej ur kylen på jobbet.

När jag går upp:

Typ vid 06.15...(Jag vet, sjukt tidigt).

Jag går till jobbet:

Typ vid 07-07.30 beroende på hur seg jag är på morgonen.

Jag kommer hem från jobbet:

Typ vid 20-21 oftast då jag sällan åker direkt hem från jobbet. Det blir oftast häng med någon vän, familjemiddagar eller träning. Jag är som sagt ett socialt geni som är lite sällskapssjuk...

En vanlig vardagsmiddag:

Jag äter sällan middag hemma själv men när jag gör det blir det pasta - alla dagar i veckan. Jag tror jag var en italienare i mitt förra liv.

Vad jag gör på vardagskvällar:

Som sagt, jag tränar med Amanda, äter middagar eller hänger med la familia så mina vardagskvällar fylls nästan alltid med roliga grejer. Jag fattar inte grejen att bara åka hem och lägga sig på soffan, eller ibland är det ju skönt, men sådär som folk gör var och varannan dag är inte min grej, det kliar i benen då...

Har jag söndagsångest:

Nej, nästan aldrig. Jag gillar måndagar för att då startas en ny vecka igen. Som sagt har jag en rolig vardag så jag kan tycka det räcker med helg på söndagar. Är jag knäpp?





All kärlek,

S

Likes

Comments

Söndag idag. Det är så mycket känslor i mig just nu, kanske förklarar ett och annat att jag fick min mens idag. Det förklarar också mina pms-anfall förra veckan då jag åt som en häst, hade ett humör likt en berg-och-dalbana och hade extrem mensvärk.
Jag mår i alla fall mycket bättre nu, för jag har haft världens mysigaste och knäppaste helg med min älskade familj och i eftermiddags kom min mamma och hämtade mig vid tåget. Vi köpte med oss sushi och åkte hem till mig där vi åt, pratade, pratade, pratade, pratade och pratade. Jag behövde det och jag mår så mycket bättre i kroppen nu. Vi pratade mycket om min resa och jävlar vad smart den där kvinnan är alltså. Jag har en ännu mer klar plan nu inför resan.

Jag har tänkt mycket i helgen på den här resan och pratat med min storebror mycket om just Australien då han också varit där och rest runt själv. Han tipsade mig om en grym surfkurs då man lärde känna massa sköna människor och han gav lite tips på ställen han reste till. Han peppade mig även att det är grymt att åka själv, så känns toppen att ha grymt stöd från brorsan också. Ska bara kläcka ur det till den andra brorsan också, sedan är nog alla informerade.
En tanke som dyker upp ibland och som gör mig både sjukt peppad men samtidigt livrädd är - undrar om livet kommer förändras för alltid, och i så fall hur? Det är en rätt skrämmande tanke men jag älskar den samtidigt. Jag ser fram emot att utveckla mig själv ännu mer under den här resan, jag behöver det, det ska bli så jävla bra - kan tiden ticka på nu eller?

En annan tanke som gör ont i hjärtat när jag tänker på den är att säga hejdå till min älskade familj och mina bästa vänner. Mina älskade brorsbarn, mamma, pappa, syskon, övrig familj och bästa vänner? Det gör ont i hjärtat när jag tänker på att vara utan dem så länge. Samtidigt är jag så tacksam och priviligerad över att ha en sådan fantastisk familj och fina vänner som jag har. Det har märkts extra tydligt den senaste tiden, speciellt när man berättat om resan - jag har världens bästa människor runt omkring mig. Och som den rätt känslosamma människa jag är har jag ju separationsångest så jag är medveten om att det kommer bli jobbigt att säga hejdå, men då tänker jag att det inte är för alltid, utan bara en period och då känns det genast mycket bättre igen.

Angående ovanstående punkt leder den vidare in på nästa - trivs jag inte i Sverige? och svaret på den frågan är JO! Jag älskar mitt liv och de människor jag har runt omkring mig i Stockholm, Sverige. MEN jag behöver stimulans, resa mer, se mer av världen, bli ännu mer trygg i mig själv osv för att sedan kunna uppskatta livet här ännu mer, förstår ni?
Jag skrattar dagligen, har en väldigt rolig vardag men det räcker liksom inte - jag vill utvecklas ännu mer som människa och jobba vidare på min personliga utveckling (även om jag kommit väldigt långt jämfört med många andra i min ålder). Därför ser jag också fram emot att komma tillbaka hem efter några månader - ett halvår, ett år? vet inte riktigt just nu men en sak är säker; hem kommer jag!


En av de platser jag definitivt ska till - Whitsunday Islands Queensland.


All kärlek.

S


Likes

Comments

Då var första inlägget här, som jag har tänkt att skriva så jävla länge. En sådan här resa har jag tänkt på länge, länge. Jag har även tänkt på om jag ska flytta till London och jobba, till Aix-en-Provence eller Paris i Frankrike där jag tillbringade varje sommar och lov från åtta års ålder tills att jag blev 17. Jag hade även en tanke för några år sedan att flytta till Florence i Italien där min plastsyrra bor och jobba i någon butik eller något kul. I somras tänkte jag att Barcelona säkert hade varit kul, då det finns mycket säljjobb där. Jag hade tankar på att åka till USA och jobba som au pair eller plugga där, kollade upp utbildningar osv. Men, jag har också haft tankar på att åka till Australien, vilket är ett land jag velat besöka sedan jag var i Asien för nio år sedan. Jag var faktiskt påväg dit redan då, men budgeten räckte inte riktigt till då.


Jag skaffade ju hund förra året - min lilla Coco som betydde mer än allt för mig. Jag var den lyckligaste människan i hela världen - utan tvekan. Jag förberedde ett liv med hund och det var helt fantastiskt. Alla säger att valptiden kan vara riktigt jobbig, jag tyckte typ inte det? Visst, ibland när hon skulle käka upp mina fötter blev jag galen ett par gånger. Men att gå upp i natten och kissa och bajsa henne var liksom aldrig något som störde mig.

Sedan hände något fruktansvärt förra året den 11 maj. Hon blev överkörd när en av mina före detta bästa vänner passade henne. Jag var i Trondheim på tjänsteresa och kommer aldrig glömma den dagen. Jag svimmade på flygplatsen, läkare och personal fick ta hand om mig tills mitt flyg skulle avgå och blev iproppad mängder med mediciner för att ens kunna ta mig hem. Jag var som drogad. Jag mötte mina föräldrar på Arlanda, förkrossad och förstod inte vad som hade hänt. Dagen efter tog jag farväl av henne på Årsta Djurklinik och jag satt inne i rummet med min lilla älskling som var alldeles iskall och stel och bara skrek och grät, jag vägrade ta farväl. Jag vet inte hur mycket jag pussade och pratade med henne - mammas bebis.
Detta kommer jag skriva ett längre inlägg om en annan dag - men det är utan tvekan den värsta perioden i hela mitt liv, som fortfarande jagar mig. Jag tänker på henne varenda dag, tänker att jag har med mig henne, som nu, när jag sitter på tåget till Orsa, vilket jag även gjorde förra året och hon då låg i mitt knä på tåget. Nu har jag datorn i knät istället, det är helt fel.

Det var i alla fall ett omtumlande år på många sätt, inte endast Coco, även om det var den största delen. Jag kommer inte att gå in på fler grejer nu, kanske senare. Saken är i alla fall den att jag idag nu inte känner att jag har någonting som binder mig kvar här. Kände mig ett tag ostimulerad på alla sätt i vardagen, ville mer än att åka fram och tillbaka till jobbet, fick damp på det och när jag var i London för två veckor sedan bestämde jag mig att göra något åt saken. Då tänkte jag först att jag kanske skulle flytta dit, men det var jag inte så pepp på egentligen.


När jag kom hem började jag att läsa om andra tjejer som rest/reser själva, kom i kontakt med flera grymma brudar som peppade mig och helt plötsligt hade jag bestämt mig - Aussie får det bli, till att börja med. Så nu är WHV klart, och sa upp mig från jobbet för ett par dagar sedan. Jag sticker iväg om ett par månader. Jag börjar med att möta upp en tjejkompis eller en killkompis i Aussie - jag vill jobba där för att ta del av den australienska arbetsmarknaden, sådant jag tycker om, att se hur det fungerar i andra länder.
Min pappa och hans fru har varit i Vietnam i två år i rad då de även besökte Kambodja första året. Nu senast även Laos så då kände jag att jag var tvungen att se det speciellt då jag inte hann med det förra Asiensvängen. Min partner in crime Antonia, var precis i NZ och Aussie och självklart blev jag där väldigt inspirerad och naturen i NZ verkar helt amazing. Sedan är det såklart att jag blivit inspirerad av A. Aja, nog om det. Tips på andra ställen jag måste besöka?

Jag känner att det är NU jag ska göra detta - jag kommer fundera hela mitt liv annars hur det hade varit. Jag behöver det, behöver landa i mig själv igen och tillbringa massor med tid med MIG och jag kommer ha så jävla kul, längtar! Om några år vill jag ha kids och då är det inte möjligt att göra samma typ av resa.

Hänger ni med?

All kärkek,

S


Likes

Comments