Tiden är inne

Äntligen tar jag mig tiden att återförenas med min kära blogg. Har saknat skrivandet, men min kreativitet och engagemang har fått ligga åt sidan då livet rullat på i alldeles för hög fart under lång tid. Det fortsätter iofs att rulla på rätt bra men den senaste tiden har bloggen pockat på min uppmärksamhet och nu ska jag banne mig ge detta en del av tiden.

Extremt mycket har hänt sen sist. Den största händelsen är att vi den 4/2 fick en liten dotter vid namn Tone Birgitta Randi, Linder Ilseth. Hon är givetvis bedårande men hon har även en släng av kolik. Vi har haft ett antal kvällar med det som kolik skapar, gråt, skrik, frustration och hjälplöshet. Vi ger droppar till höger å vänster och pysventil har inhandlats. Situationen är betydligt bättre än vad den var i början men vi hoppas, håller alla våra tummar för att det ska bli som bäst när hon passerat tremånadersstrecket. 

För några veckor sedan fick vi in Corona i Rosa huset. Vi alla, förutom Boråstjejerna har nu haft skiten. Min älskade sambo fick känna på det riktigt genom att vara inlagd en vecka pga hög feber, dålig syresättning, lunginflammation, blodproppar i lungorna och fler typiska symtom detta hemska virus medför. Nu är vi alla på benen och är inte längre smittbärare, livet kan återigen ta fart, underbart!! Vi längtar nu till den dag då vi och alla andra får vaccineras och vi kan börja träffas, kramas och hitta på lite mer grejer. Det har och lär bli många grilla korvtillställningar till, absolut mysigt, men, längtar till tillställning hemmavid med alla nära å kära. Den tiden kommer, men till dess får vi hålla i och hålla ut, tänka på och vara rädda om varandra.

Under den jobbiga period som vi genomled med sjukdom och oro kring sambons mående har tagit enormt på krafterna, både fysiskt och psykiskt. När alla var friska och vi kunde sitta lugna i båten small det till. Depressionssymtomen kom som med ett brev på posten, trodde inget annat heller ärligt talat. Men det var ju synd att jag inte fick känna på ett maniskt skov innan bara, skämt åsido. Näsan är över ytan och hoppet om att det ska bli en lugn och kort variant släpper jag inte. Jag kliver upp ur sängen, jag tar promenader, äter mina mediciner och får ihop de bestyr som är ett måste i hemmet. Jag har lärt mig genom åren vilka verktyg jag ska ta till men kämpandet och energin det medför kommer jag inte ifrån. Som sagt, jag hoppas på att snart vara tillbaka på rätt köl igen.

Depression medför så mycket negativa tankar och känslor som jag måste arbeta med och mota bort på ett strategiskt sätt. Många tårar faller över besvikelsen för varje dipp. Ångesten kryper sig på och biter sig fast inombords, men även där arbetas det för fullt med att försöka finna fina och bra tankar som vilseleder ångesten. Energikrävande men ett måste för att fortsätta livet på det sätt jag önskar. Snart är det över och vi hoppas på en snar förbättring.

Gillar

Kommentarer