För alla gånger du såg på mig, med ögon som scannade hela min kropp.
För varje fel du hittade, för varje brist du upplyste mig om.
För de stunder du fick mig att känna mig ful, och fel.
För de gånger jag grät och det kändes som om jag skulle gå i tusen bitar.

Men också för de gånger du sa att jag var finast i hela världen.
Att jag var värd allt det bästa, all kärlek som fanns.
Att jag var som finast när jag log.
De gånger du fick mig att tro på att jag var så bra.

För att jag lärde känna dig, bättre och bättre.
För varje år som gick, förstod jag dig mer och mer.

Lärde mig att inte lyssna på skiten, för den skulle du alltid se när du mådde sådär.
När du mår dåligt hittar du alla mina fel, jag vet det.

Och vissa av dem finns där, men andra är helt påhittade.
Bara i ditt huvud.

Vet du vem du är?
Du är jag.
Mig.

---

Jag börjar inse att ibland har jag varit min egen största fiende.

Känner ni igen er?

Alla gånger man stått framför spegeln och tittat på sina brister. Alla bilder man bett en kompis plocka ner från facebook för att man inte ser bra ut? Alla gånger man inte köpt det där snygga klädesplagget för att man inte vågar bära det?

Eller alla gånger du skulle hålla ett tal inför klassen, och händerna droppade av svett. Kanske den gången du skulle på en jobbintervju och repad frågorna om och om igen, innan du nästan skakandes gick in på intervju. Eller den gången du inte vågade dansa när du var ute, för att du var rädd för vad folk skulle tycka?

---

Och inget av det ovan är ju faktiskt rättvist, för det finns nog med miljarders idioter i världen. Man behöver inte, bör inte och ska inte trycka ner sig själv.

Vissa av sakerna ovan, skiter jag i. Jag älskar (när det inte är pandemin) att dansa så svetten rinner. Skratta högt så magen värker och le så stort så jag ser dum ut. För det gör mig så lycklig.

Men jag vänder och vrider mig fortfarande i spegeln ibland.. Varför gör man så? Varför dömer mig sig själv så hårt?

---

Jag jobbar och tänker fortsätta jobba varje dag för att älska mig själv lite mer varje dag...

Är ni med mig?

För vet ni vad? Vi är helt fucking grymma.

Massvis med kramar - Felicia.

Hejsan alla fina!

Låt ,mig presentera... ZIM! Våran älskade fina underbara lilla katt. Älskar henne så otroligt.

Låt mig ge er lite backround. Jag är då en hundmänniska, fullfjädrad. Tycker om dem allra flesta djur, men förstår dem inte lika bra som hundar. Skulle aldrig skaffa katt! Missförstå mig rätt, katter är otroligt mysiga, men har inte varit något för mig ni vet?

Sen en dag, ringde det i telefonen och jag fick veta om denna lilla kisse som var övergiven och inte hade någon mamma. "Aldrig" var min första tanke! Tiden gick, jag och Oskar pratade igenom det och helt plötsligt sitter jag och skriver ett sms med "vi vill ha den!". För hon var ju alldeles ensam... Och så bedårande söt. Och jag pluggar hemifrån och kände att jag har all möjlighet att finnas där för detta lilla charmtroll.

Jag ringer veterinären och dyl, kollar hur vi bör gå tillväga för att hjälpa missen på bästa sätt. Får en tid inbokad, får hem plutten som är - den minsta katt jag någonsin sett.

Veterinären gissade på att hon var ca 6 veckor när vi fick henne, men frisk och kry var hon! Hjärtat slog fint, hon kändes igenom och allt var (och är!) toppen.

Så, nu sitter vi här hemma med en 12 veckors underbar, prövande, mysig och galen liten kattunge. Som vi tycker är så stor, men så inser jag att hade hon inte varit utan mamma hade hon inte ens varit stor nog att adoptera förrens nu.

Det är lite surrealistiskt och otäckt när jag tänker på det, vad som kunde hänt om vi inte haft möjlighet att ta in henne - vår lilla bebis.

Men vet ni vad? Jag är fortfarande ingen kattmänniska! Haha. Men jag lär mig, varje dag. Ringer den stackars veterinären kanske lite för ofta, ställer massor med frågor till mina kattälskande vänner.

För även om jag är och förblir hundmänniska, ska jag älska dig lilla Zim. Hela ditt liv, och hela mitt liv, Och jag ska ta hand om dig, så bra jag bara kan. Förlåt att jag tror du är en hund ibland - men satan så bra du kommer bli på "sitt fint" ;)

Massvis med kramar - Felicia.

Hejsan allihopa! Det var en evighet sedan jag skrev här senast, så tänkte slinka in med ett litet inlägg om vad mitt liv cirkulerar kring just nu. Och vet ni vad det är? PLUGG, PLUGG och.. PLUGG! Hahah. Skämt å sido,, men känner mig som en ytterst tråkig människa ibland just nu, för det är verkligen det ända jag göra i veckorna.

Hade nyss min första tenta, vet inte hur den gick! Har nästa tenta om dryga veckan, och sen start av 2 nya kurser. Så jag lääängtar tills jag kommit in i alla det igen och bara "pluggar dagligen" istället för att nöta in till prov :P

På det stora hela måste jag dock säga att jag trivs med att plugga, och att utbildningen känns rätt! Jag gillar det här, och trivs med att plugga. Även om jag vill slita håret av mig ibland också ;)

Massvis med kramar - Felicia.