Header

Jag har funderat över det här med ångest men kan inte alls sätta fingret på vad det är. Vad är ångest? På riktigt alltså.

Enligt Wikipedia: Ångest är ett sinnestillstånd som karakteriseras av stark rädsla, nervositet eller oro (enligt Svensk MeSH, ständig känsla av oro, ängslan och överhängande faror), vare sig det är situationsbetingat eller inte, men som inte beror på ett faktiskt hot eller en överhängande fara.

Enligt UMO: Ångest är stark oro och rädsla som kan kännas i hela kroppen. De flesta får det någon gång. Det kan vara obehagligt men det är inte farligt. Du kan lära dig att hantera eller minska din ångest, och det finns bra hjälp att få.

Ångest är alltså en känsla som uppkommer av rädsla, oro eller nervositet. Men VAD händer i kroppen? Rent kemiskt alltså. Vad är det för substanser som blandas? Vilka organ är inblandade? Som högkänslig är jag i större riskzon för att leva ett liv i ångest och det måste ju betyda att det finns något i min kropp som andra har mindre av? Eller?

Jag tror att ren fakta gör att det är lättare att ta hand om sig. Om jag skulle veta mer om ångest så känns det som jag skulle ha större förståelse. Exempel; Jaha, nu är den här ångesten här och spökar igen. Då betyder det att X har tagit över mina organ." Jag skulle ha större förståelse helt enkelt.

Hur känner ni?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

7 dagar. Vad gör jag för fel. Varför försvinner inte ångesten. Var det för att jag avbokade min tid hos psykologen och sa "Jag mår så bra så vi kan väl vänta med att ses?". Jinxade jag?

Värst är det på kvällarna. Och morgnarna. På kvällarna kryper det i hela kroppen och jag kan inte sluta fundera. Jag funderar på hur ångesten ska släppa mig och hur jag ska lägga upp morgondagen för att må bra igen. På mornarna bränns det i hela kroppen. Jag frågar mig själv vad jag ska göra för att bli fri min ångest och jag kommer att tänka på allt som brukar fungera. Träningen som ska ge mig endorfiner. Bakningen när jag får använda mina händer. Promenader för att komma ut i naturen. Läsa för att sjunka in i någon annans värld.

Men inget av det fungerar.

Istället ligger jag i soffan med min hund på bröstet och min kille bakom mig. Han drar sina händer upp och ner längs nacken. Plötsligt slutar han och säger "Nej, nu ska jag ta tag i den här dagen.". Och då växer oron i mig och blir om möjligt ännu djupare. Jag vänder mig mot honom och kurar ihop mig i fosterställning. Han lägger den ena armen under mina ben och den andra under huvudet. Molle, vår hund, ligger fortfarande på mig och han bär oss båda in till sovrummet. Han bäddar ner mig och tänder några ljus och då förstår jag. Jag har motarbetat min ångest.

Varje gång någon frågar mig hur man kan börja må bättre så säger jag "Acceptans. Om du inte accepterar ditt mående eller din situation kommer du bara motarbeta dig själv och då blir ångesten större." Och nu hade jag själv gått i fällan. Istället för att acceptera så har jag försökt att plåstra om mig och ersätta ångesten med andra aktiviteter.

Det häftiga är, trots att jag är nedstämd och ångestfylld, så försvann all stress och oro i samma stund som jag accepterade dagen för vad den är.

Likes

Comments

Känner mig smått kidnappad igen. I huvudet trängs tankarna. De avbryter varandra lika oartigt som många hävdar att Anna Mannheimer aldrig låter Mia Skäringer prata klart. Det känns trångt i hjärnan och jag försöker med all min kraft att plocka ner, sortera, organisera och strukturera upp i arkivet. Men det är svårt idag. Jävligt svårt.

Har haft veckor fria från ångest. Jag har haft veckor som kändes helt overkliga för de var så förbannat bra. Jag hade energi och upplevde ett liv där jag kunde balansera jobbet som håller mig levande ekonomiskt med jobbet som gör min kreativitet drömmig.

Jag hade tom så bra dagar att jag pratade med min psykolog att skjuta upp våra regelbundna möten. Jag ville inte gå dit och prata om väder och vind. Hon höll med mig och sa: "Hör av dig när du behöver mig helt enkelt."

Men den där balansen jag upplevde inom mig var tydligen inte helt nyttig. Jag måste nu stanna, andas, backa och se hur ska jag må bra igen. Jag har lärt mig att ta mina signaler på allvar. Inte på det sättet så jag ska känna mig rädd, utan jag tar min hälsa på allvar. Jag kan komma på mig med att tänka "jag ska bara..." men längre än så får det aldrig gå. För inget får gå före mitt välmående. Jag måste ta mig tid att stanna upp, berätta för mina kollegor att jag känner mig ångestfylld och skör. Och sedan, då låter jag allt annat vara oviktigt.

Så ta ett djupt andetag, känn hur axlarna sjunker ner, lägg handen på magen och känn rörelsen inom dig. Blunda om du vill och lyssna inåt. Vad behöver du idag? Idag behöver jag;

- Andas medvetet.
- Gå långsammare.
- Inse att inget måste ske idag. Allt jag kan göra idag kan också göras imorgon.
- Kramas! Närhet är jättebra mot ångest.
- Skriva ner allt jag känner och låta hjärnan vara fri från "to do lists".

Nu ska jag iväg till mitt jobb! Stor kram till dig som läser. Du är underbar - precis så som du är! <3

Likes

Comments

Jävla skit-ångest. Fy fan va ont du gör. Jag intalar mig att du bara är en känsla. Men det är svårt att lita på hjärnans ord när känslan säger något helt annat.

Du säger mig att min kropp håller på att gå sönder. Du säger mig att jag är på bristningsgränsen och att jag kommer dö.

I just det ögonblicket så finns inget annat än ångest. Det är få saker som kan kidnappa en människa så brutalt som just ångesten. Det är svårt att vara rationell, använda sina verktyg, förstå att det BARA är en känsla och att allt ångesten vill säga mig inte stämmer. Jag kommer inte dö. Inte just nu iaf. Och jag kommer inte gå sönder.

Jag kan ganska snabbt härleda problemet. Jag har kört på för hårt och bjudit in för mycket i mitt liv. I mitt fall handlar det inte om att jag rent fysiskt gör för mycket, men jag har alldeles för mycket tankar i huvudet. En massa idéer, tankar och intryck som tar alla min energi. Det är ofta så att jag måste sluta göra något om jag känner för mycket eufori eller glädje, för det triggar min ångest. Hur sjukt? Men helt helt sant i min värld.

Tack för att jag fick spy ur mig lite. Hur mår ni idag?

Likes

Comments

Hurni. Min mobil är fylld av printscreens och anteckningar. Så fort jag ser något jag gillar så fotar jag min egen skärm. Ibland har jag ju inte tid att göra något av det där och då, så då passar jag på att spara det till ett senare skede. Har även en uppsjö av meningar och inledningar till låttexter, poetiska texter, blogginlägg, projekt etc. Oftast får jag nya idéer på språng och då måste jag skriva ner för att komma ihåg. Oftast dyker det upp en ny idé på löpbandet, i skogen, på tunnelbanan och på middagar.

Ska vi ta och kika på några printscreens? Ja, men häng med!

Hittade denna när jag sökte bilder för mitt inlägg om "komplex". Stör mig så förbannat mycket på att det inte finns bilder på kvinnor med håriga ben. Inte en enda reklam för rakhyvlar visar verkligheten - vem rakar renrakade ben?

Säg den kvinna som startat krig? Visste ni förresten att Sverige är ett av de länder som exporterar mest vapen till krig? Den politiker som vågar debattera om det har min röst! *No weapon, No refugees*

Matildajag la upp det här receptet på sin Instagram. Blev så sugen att jag tog en skärmdump och gick till affären och inhandlade alla ingredienser. Och herregud så goda!

Blev först så glad. Men sen insåg jag att de där försäkringarna lever på att Molle lever...

Efter 3,5 halvt år av tjat skaffade min kille Instagram. Hans första dag såg det ut så här! Följ honom så blir han glad! :)

Sparar alla såna här meddelanden och läser när jag tvivlar på mig själv! NI är magiska som ger så mycket kärlek! <3 :')

Om du inte hört P3 dokumentären om Fadime så gör det. Jag trodde jag hade koll på vad som hände, tills jag lyssnade på den. Jag och Gustaf satt i bilen på väg till landet och kunde inte förstå hur brutalt det hela var. Slutade med att vi båda grät och diskuterade hedersmord hela kvällen.

När man inser att Skavlan bara är en del av det patriarkala samhället. En man som i bästa sändingstid mest är intresserad av om en Stjärna har städhjälp... Vad är intressant med det?

Sandy gjorde en så bra vlogg om volontärsjobb, exotifiering och vad det betyder att vara "svensk". Se den HÄR!

Kollade ni också på One Tree Hill när ni var yngre! Älskade serien! Så vad är då bättre än att Sophia Bush (Brooke!) är världens grymmaste tjej?! Följ henne för att få en annan syn av USA, feminism, demokrati och livsvärderingar. Vill vara vän med henne!

Började le när jag läste det här. Tack för att någon delade det här. Mindre tack för att jag växt upp i en värld där kvinnor behöver bli påminda om det här...

Ingen framgång utan en (eller flera) dalar. Visste ni att Oprah fått sparken och att Beyonce lidit av depression? Livet hurni - ingen har det helt enkelt!

Var tvungen att fota efter att jag mött en del människor i jobbet som varken säger "hej" eller "hejdå". Ingen behöver gå en ledarskapskurs för att inse vikten av att vara trevlig på jobbet.

Likes

Comments

Jag har funderat mycket över ordet och begreppet komplex. Vad är det egentligen? Vad betyder det när någon säger "jag har komplex"? Eller ännu viktigare; när någon annan frågar dig "vad har du för komplex?".

Jag känner att jag växt upp i en värld där det är meningen att vi ska ha "komplex". Vi ska ha sidor som vi inte är stolta över och vi lär oss att vissa delar av kroppen är fel. Jag led länge av stora kroppkomplex. Jag hade ibland så mycket ångest kring min kropp att jag valde att inte vara med i vissa sociala sammanhang. Jag kände att jag inte dög som jag var. Just nu i denna text behöver vi inte gå in på exakt vad. Det är inte det som är det viktiga.

Jag anser att det viktiga är att vi förstår att komplex är ett påhitt, en illusion. Det är en vinkling av världen som säger hur vi SKA vara. Media, modevärlden, musikbranschen och sociala medier berättar vad som är vackert och vad som är fult. Och inte minst premieras de kroppar som är smala, slanka, vältränade och kurviga på "rätt sätt". Där läppar, rumpa, bröst och ögon är stora medan resten av kroppen ska hållas smal. I en värld där det är lika vanligt att fylla sig med silikon som att äta frukost är ett bevis för att vi låter samhällsideal bestämma hur vi ska vara snygga. Och accepterade.

Vi föds precis så som vi ska vara. Långa, korta, svarta, vita, små ögon, tunt hår, acne, stora/små läppar, håriga armar, hängiga bröst, sne näsa osv. Inget kan kallas komplex, för då ger vi upp och låter samhället säga att vi är fel. Var stolt över det du har och sluta använda ordet komplex! För då ger du makten till samhället - ta istället tillbaka stafettpinnen och säg "Jag föddes precis så som jag ska vara. Inga ideal i världen ska få bestämma om jag är nöjd eller ej. Inga operationer ska behövas för att jag ska känna mig vacker. För jag är redan vacker".

Valde dessa bilder för att de mediamässigt inte är normen. Det har ingenting att göra med vad personerna på bilderna själva anser om komplex. Jag bara anser att dessa bilder är så otroligt vackra.

Vill ni att jag ska berätta mer om hur jag har kämpat med kroppsnojor och hur jag tog tillbaka makten över min kropp? Tänker att det vore fint att dela med mig av mer personliga erfarenheter och hur jag slapp destruktiva tankar och beteendemönster för att "passa in i samhället".

Tips på andra bra texter/videor om ämnet:

Flora Wiström och Linda Hörnfeldt
Elsa Billgren
Cassandra Klatzkow
Kissie
Isabella Löwengrip
Therese Lindgren

Likes

Comments

Hur vet jag att jag är utbränd?
Sover jag för mycket?
Kan jag ringa vårdcentralen?
Är det inte meningen att man ska må dåligt under PMS?
Jag känner mig jätteledsen ofta men skrattar ju ibland, är jag tillräckligt ledsen för att klassas som utmattad?

Älsklingar! Det här är jättesvårt. Hur ska vi veta om vi är utbrända, deprimerade eller utmattade om ingen berättar det för oss? Hur ska jag veta att jag lider av något om ingen kan berätta det för mig? Hur vet jag att det är dags att sätta ner foten för att inte stressa ihjäl mig? Vad är en rimlig stressnivå?

Det här är en av anledningarna till att jag brinner så hårt för psykisk ohälsa. Det pratas för lite och det finns för lite forskning som diskuteras i media för att vi ska förstå. Jag har både vänner och bekanta som frågat mig om det här; När vet man att det gått för långt? Som det ser ut nu så har det oftast gått för långt innan människor ber om hjälp. Kanske för att de inte såg varningssignalerna eller för att det idag anses vara normalt och ganska trendigt att slänga med uttryck som "jag är så stressad". Men jag lovar er - det är inte alls häftigt när stressen gått över i ren förlamning. Det är inte häftigt att stress kan göra oss så sjuka att vi tappar minnet, inte kan ta oss ut ur lägenheten och helt tappar oss själva.

Därför vill jag verkligen ge er alla rådet att söka hjälp när ni känner minsta obehag. Ingen annan än ni själva vet vad som är bra/dåligt för er. Om du känner att du sover way to much eller inte känner glädje längre så be om hjälp. Tjata er till en tid och säg att ni kräver att bli tagna på allvar. Låt systemet få veta att det är bättre att sätta in resurser i förebyggande syfte än att låta det bli värre. Och glöm aldrig att din magkänsla petar på dig för att den vill bli tagen på allvar. Den retas inte, den försöker få din uppmärksamhet och ge dig vägledning.

Stor kram till er allihopa <3

Likes

Comments

Hej finisar!

För några veckor sedan var min bästis Sandy i Stockholm. Det har jag ju berättat tidigare, men nu har hon släppt vloggen från denna dag. Tänkte att ni skulle tycka om att se den. Vi kramas, fikar och sjunger med till Celiné Dion. Jag tror ju mycket på energier och ödet och därför blev vi extra berörda när caféet vi hängde på spelar vår låt "It's All Coming Back To Me Now".

Idag är jag äntligen ledig så ska passa på att jobba med mina projekt. Har en del mail att svara på samt ett telefonmöte med min AD. Dessutom ska jag skriva på en ny affärsplan och sätta upp ramarna för ett nytt samarbete. Har så otroligt mycket energi och kreativitet inom mig. Känns så GALET skönt att äntligen komma igång med rutiner så jag får fart på det här!

Hur ser din tisdag ut? <3

Likes

Comments

"Du har definitivt varit ett 'bra' exempel på att det är ok, att man inte är märklig, konstig eller ett offer"

Vi måste sluta se oss som konstiga! Vi är varken offer eller märkliga, Vi är inte mindre värda för att vi upplever världen på ett annat sätt. Nej, vi har bara blivit placerade i en värld, i ett samhälle, som ännu inte förstått att vi vägrar anpassa oss mer. Vi vill få vara de vi är. De vi föddes till.

Vi vänder på det; hur hade det sett ut om världens mäktigaste lidit av ångest? Eller drabbats av depressioner? Eller som ledde världen mer med hjärtat än med pengar? Ja, det vet vi inte såklart. Men jag tror definitivt att den platsen jag befinner mig på inte är gjord för högkänsliga människor. Istället för att tas på allvar så blir vi ombedda att "ryck upp dig" eller "sluta vara så dramatisk".

Det är dags att vi får lära världen att det är helt okej att styras av känslor. Det är mer än okej att gråta, skratta, må dåligt och få lyckorus på en och samma dag utan att man är konstig.

Du är inte konstig för att du har andra tankar än din granne. Du är verkligen inte mindre värd för att du lider av ångest eller depression. Och du är absolut inte konstig! Du är människa, du är unik och du ska vara precis som du är. Du ska fortsätta att bejaka dina sidor och sluta gömma dem. Var stolt över allt du är och sluta bry dig om de som säger att du lever fel.

Nu avslutar vi detta med att lyssna på en av mina absolut bästa låtar; I AM NOT A ROBOT med Marina and the diamonds. Lyssna på hennes text och ta till er av hennes budskap.

Likes

Comments

Minnet är vagt. Tiden efteråt har tagit över och ersatt det med diffusa bilder. Men en sak är och förblir tydligt. Den där minuten förstenade mig. Den tog allt ifrån mig och fick mig att tvivla på mig själv. Du obehagliga upplevelse, du gav mig frågor jag aldrig tidigare mött.

Dammsugaren låg livlös framför mig. Även fast jag lyckats koppla in sladden i vägguttaget. Men längre än så kom jag inte. Nästkommande steg kändes lika långt borta som min barndom. Återigen kom tårarna. Precis samma sak skedde varje dag. Vardagliga bestyr blev problem lika stora som Pythagoras sats är för en 5-åring.

Jag ringde Gustaf. I samma stund som han svarade började tårarna forsa och synen blev ogenomtränglig. Han sa precis det jag behövde få höra. Allt jag kände som oro inte var viktigt. Han hade rätt. Såklart. Men allt inom mig sa att jag var fel. Utdömd. Till och med dödsdömd. Vem kan leva när den dagliga funktionen lagt av? Vad är jag när jag inte ens kan dammsuga längre? Vem är jag när tilliten och tron på mig själv fått sig en törn för mycket?

Exakt så kändes det när jag en dag insåg att jag inte ens klarade att dammsuga Jag hade legat hela dagen i sängen. Jag hade fått frukost av Gustaf innan han gick till sitt jobb, men jag klarade knappt att städa undan frukostbrickan. Jag hade svårt att få vardagen att fungera. Jag vågade inte gå ner till butiken för jag skämdes. Jag orkade inte laga mat och det där med att dammsuga, det fick mig att bryta ihop. Jag visste inte hur jag skulle göra. Hur skulle jag börja? Jag orkade inte flytta runt på möbler eller dra runt på dammsugaren. Det kändes som världens största projekt.

Efter det där telefonsamtalet med Gustaf så gick jag och la mig igen. Han berättade att det inte spelade någon roll om jag dammsög idag. Eller imorgon. Eller nästa vecka. Det är bara lite damm. Hans acceptans och respekt gjorde det enkelt för mig att släppa den oron och istället tillåta mig att vara ledsen och trött. Byggstenar som har tagit mig hit idag.

Så det bästa vi kan göra är att förstå att vi inte fungerar på samma sätt som vi gjorde innan vi blev utmattade/utbrända/deprimerade. Vi går och har gått igenom något som tvingar oss att prioritera om. Var snälla mot er själva och släpp gamla måsten. För mig betydde det att jag inte behövde duscha, dammsuga eller laga ordentlig mat varje dag. Det var okej att skippa duschen och bara ta lite ny deo, leva i ett ostädat hem och äta mackor till middag. Det är okej. För er också!

Likes

Comments