Idag är det ett år sen morfar dog. Jag har fasat inför den här dagen ganska länge. För att det kändes som att när det var inom ett år så var det ändå nära då han levde men iom att det gått ett år känns det långt bort. Ett helt år utan honom.

Som tonårig var det ett mardrömacenario att tänka sig den dagen då varken mormor eller morfar fanns längre. Så när mormor dog 2014 (och jag inte ens var i landet på flera månader och inte kunde vara med och säga hej då på sjukhuset som de andra) var det första biten av min mardröm.

När morfar sen också dog så var mardrömmen ett faktum. De var två av mina bästa vänner. Jag saknar dem varje dag. Morfar och min relation var speciell och den dagen han dog slog en större sorg över mig än jag faktiskt känt förut. Antagligen en kombination av att det var just morfar men också att jag nu faktiskt inte är någons barnbarn längre. Han var den sista.

Jag har märkt under det år som har gått att jag kan bli avundsjuk och nästan arg på folk som pratar om/lägger upp saker där de beskriver hur gulliga t.ex. farfar de har och vad de har gjort med honom under dagen osv. Framförallt om de är äldre än jag. Jag förlorade min sista mor- och farförälder som 24åring och så ser jag folk som är kanske 35 som umgås med sina. Det är inte logiska känslor och inget jag agerar på eller så, men jag märker att känslan finns för ibland.

Min 25årsdag var jobbig. Just 25 har alltid varit speciellt och att fira den bara några månader efter att ha förlorat morfar kändes tungt, jag trodde alltid att han (och gärna mormor) skulle vara där.

Fina lilla morfar. Jag saknar dig ❤

Ber om ursäkt för ett ganska tungt inlägg, men idag är en speciell dag.

Tänkte avsluta inlägget med att lägga upp den text jag skrev idag för ett år sedan:

Hej morfar

Idag är första dagen någonsin utan dig. Vi har precis kommit hem från att ha sagt hej då till dig på sjukhuset.

Vi var där igår kväll också, medan du fortfarande sov. De hade inte kunnat väcka dig sedan dagen innan och tyckte att det var dags att vi åkte in. Du andades till och från lite ansträngt och några av gångerna blev jag rädd, jag trodde att det var sista andetaget. Men du fortsatte andas.

Vi pratade med dig, för de sa att du fortfarande kunde höra oss. Så vi satt där nästan allihopa och klappade på dig och pratade om vad vi har gjort med dig och alla de saker du åstadkommit i ditt liv.
Jag kom och tänka på stål-morfartröjan jag gjorde till dig på din 80årsdag. Det är nog den t-shirt jag sett dig i mest sen den dagen. Det påmålade trycket med Stålmannen-loggan i fram och ”Stålmorfar”-texten på ryggen är nästan helt borttvättade. Du verkligen älskade den tröjan och visade upp den för alla du mötte, så fort du fick möjlighet. Det gläder mig att den kunde ge dig så mycket stolthet över att vara morfar, vår stålmorfar.

Du somnade in i natt och det första jag kände var lättnad för dig. Du slapp vara ensam. Dina två döttrar var med dig, in i det sista.

Du hade ett litet leende på ena sidan av ansiktet i morse, när vi var tillbaka för att säga ett sista hej då. De hade fixat dig så fint och satt på dig en rödrutig flanellskjorta, väldigt typiska morfarkläder. Du såg så fridfull ut. Du behöver inte ha ont längre, det gläder mig. Du behöver inte oroa dig något mer, allt är bra, du sover sött nu.

När jag såg ditt leende tänkte jag att det var för att du är glad att du äntligen är med mormor igen. Jag vet hur mycket du har saknat henne. Hon var ditt liv, och du hennes. Er kärlek var som de i sagorna.
Nu är vi hemma igen. Det var svårt att lämna dig och veta att det var sista gången jag såg dig på riktigt. Nästan alla av oss åkte hit. Vi fikade och pratade lite. Nu vilar vi allihopa. Det har varit en omtumlande natt och det blev inte mycket sömn för någon av oss.

Jag är så glad att jag hann säga hej då och få klappa på dig igår kväll. Jag kunde inte förmå att säga hej då till dig, när du fortfarande andades. Istället sa jag ”Jag älskar dig, vi ses”. Jag var rädd att om du nu hörde oss, ville jag inte påskynda något genom att du hörde ”hej då”. I morse blev det dock mina sista ord till dig, innan jag lämnade rummet. Hej då, morfar.

Jag älskar dig, alltid.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Samma dag som alla sprang runt och hälsade varandra alla hjärtans dag var det också min och Samuels fyraårsdag.

Dagen till ära hade jag ritat av den här bilden:

Och broderade den samt ramade in den. Så här blev det:

Tanken var att det skulle va en svart ram men det fanns ingen just då :P

Jag är iaf väldigt nöjd och faktiskt lite imponerad av mig själv att det ändå blev så pass bra för att va det andra jag någonsin broderar (om en räknar bort korsstygnsbrodering typ två gånger). Presenten blev väldigt uppskattad och det var ju det enda jag ville :D ❤

Likes

Comments

Idag har varit en så bra dag ^^

Vi började dagen med att sova länge efter att ha behövt gå upp tidigt igår och va stentrötta både jag och Samuel. Runt 10 tror jag vi klev upp. En dusch, frukost och lite kläder på senare så drog vi iväg till Läkarmissionen. Jag hade med mig en liten påse med saker som skulle skänkas men vi ville också självklart in i shoppen (omg, min mobil skrev 'snoppen' först xP).

Att gå till secondhand-butiker har lite blivit vår grej. Det är så mysigt och ibland hittar man riktiga fynd. Idag blev det mer knäppt än fynd. Hahaha, jag kunde inte låta bli. När jag var liten var jag och min familj i Italien och bland annat i Pisa och såg det klassiska lutande tornet. Det är ett tidigt semesterminne som verkligen fastnat. Jag köpte en liten staty av tornet som jag alltid tyckt är cool. Så när jag såg den här:

...så kunde jag inte låta bli. Jag gick ifrån den ett tag och tänkte "nee, jag kan inte köp en fjantlampa för 150 kr bara för att den är rolig". Men jag va tvungen haha, min plånbok fick lida lite. Det va länge sen jag faktiskt kunde få unna mig att köpa något och nu när jag har csn igen och hade råd va det lite kul^^

Hittade en fin vad och Mamma Mia-filmen. Den är en av mina favoriter men min DVD har försvunnit och jag gillar att ha just den som fysisk film.

Efter det trog vi och handlade lite mat, drog hem och bakade och lagade mat. Sedan blev det melloooo ^^ Tacos är alltid gott, okej ;)

Riktigt bra och mysig dag :)

Likes

Comments

Jag har haft lite låga blodvärden, järn och d-vitamin bland annat. På grund av det har jag tagit extra vitaminer ett tag och idag var det dags att ta nya prover.

När en ska ta såna prover måste en gå dit på fastande mage, vilket då betydde ingen frukost för mig. Det var i sig ingen större fara, jag klarar mig ganska länge utan frukost. Grejen är dock att de här proverna skulle tas på ett Karolinska-labb (dvs ett provtagningsatälle som tillhör Karolinska sjukhuset/institutet). De två närmaste såna ligger dock ca 30/40 minuter ifrån om en åker kommunalt.

Mina föräldrar nämnde något om att det borde gå och ta proverna hos vår vårdcentral och att de kan skicka svaren till Karolinskalabben. Så jag chansade och hade tur, det gick att göra så och jag slapp  åka vidare och bli ännu mer hungrig haha.

Fick ett tidigt nummer vilket var väldigt skönt. Det var en som till och med lät mig ta nummer före hen, när nummerapparaten startade, men som hade varit där före mig. Himla snällt :)

Fick en väldigt trevlig sköterska. Vi satt till och med och skrattade lite tillsammans, så jag hoppas att jag gjorde hens dag lite roligare med skrattig start på morgonen ^^

Nu har jag varit hemma ett tag och fått i mig frukost. Testade även äntligen (!!) Coops nya veganska choklad- och nougatglass. Asså jag hade höga förväntningar - äntligen en veganglass som liknar komjölkglass med lite roligare grejer i än typ bara en smak per glass liksom! Men jisses!! Den var så god!! Var rädd att jag skulle bli besviken med mina förväntningar men den var verkligen så god som jag tänkte mig. Svindyr men god. Och så perfekt lagom mycket i en liten burk att äta själv (asså en får ju äta hur många en vill så klart ;) ) ^^

Nu ska jag ha en skön lugn resten av fredagen.

Likes

Comments

Yezzz, som ni kan läsa i titeln så var jag idag iväg på nästa del i utredningen, vilket även blir möte nummer fyra i ordningen. Inte nog med det så är det också den sista egentliga delen i utredningen! Psykologdelen är sista delen innan diagnossamtal och träff med endo (hormonläkare) men i och med diagnos så är ju själva faktiska utredningen färdig så psykologmötena är sistaaaa.

Jag ska ha tre sådana möten så har alltså två kvar. Det känns jätteskumt att jag har kommit så här pass långt redan, tyckte jag precis började. Men det är faktiskt redan tre månader sen. Jisses!

Psykologen var jättetrevlig och rolig. Så härligt med folk som gör ett bra jobb men ändå känns som en människa och inte bara typ en robot som matar på mest.

Jag fick papper att fylla i (dessa eviga blanketter ;) - fast tycker dock att det varit förre än jag va beredd på med tanke på vad jag fått höra) som ska skickas tillbaka sen. Fick även tider för de andra två mötena. Jag hade ju hoppats på att det skulle va om typ en/två veckor, haha. Men jag vet att det inte funkar så och jag har egentligen redan haft väldigt mycket tur med de tiderna jag fått. Men ändå känns lite surt att det är först om en månad idag. Jag vill nuuuu. Men jag förstår ju att det är för att de måste hinna gå igenom mina papper och så först. Men! Tiden efter det är bara veckan därpå så det är ju supernice. Jag har egentligen inget att klaga på med mina tider, jag bara vill komma längre fram hela tiden ;)


Så här snygg var jag timmen innan, när min fina pojkvän bjöd mig på lunch innan min tid. Va inte nervös här men lyckas alltid bli det typ kvarten innan jag ska in och prata med dem. Antagligen för att det känns som att det är så mycket på spel och jag vill göra bra ifrån mig.

Likes

Comments

Haha ja asså... Jag och Samuel har inte riktigt haft möjlighet (jag har inte haft råd...) att gå på en vanlig date-date på hur länge som helst och så plötsligt kom en ekonomisk möjlighet upp och i med det drog vi ut på första "riktiga" daten på typ flera år.

Vi började kvällen med att gå på bio. Jag har inte haft råd att gå på bio på flera år men förra året fick jag presentkort i födelsedagspresent så vi kunde gå iväg. MEN JISSES HIMLA BAJSKORV va dyrt det är numera. 130 kr per biljett! Hade aldrig betalat det om jag inte haft presentkort. Jisses.

Vi såg The Post. Den va riktigt bra. Jag hade ganska höga förväntningar på filmen innan så var rädd att bli besviken men oj va bra den va! Spännande film och extra roligt att få en liten historialektion på köpet.

Efter bion drog vi och åt tillsammans. Allt som allt satt vi på restaurangen i två timmar. Det var så roligt att få möjlighet att gå ut bara vi två, det var så himla länge sen. Vi hade det jättemysigt och tror vi båda kände att vi har saknat att gå ut och göra såna här saker tillsammans. Nu har vi inte råd med bio och mat varje dag som studenter men vi får försöka hitta billiga/gratis saker att hitta på. Tanken är ju att göra saker tillsammans. Idag blev det iaf en gemensam promenad i kylan haha^^

Likes

Comments

Rubriken låter kanske jättekonstig men asså jag har kommit så pass långt i att veta vem jag är i min könsidentitet att jag insett att det namn jag har nu som jag bytte till för snart två år sen) inte passar mig helt. Jag vill ha ett mer maskulint namn, ett stereotypt kallat "killnamn".

Jag har haft några olika jag funderat på men jag vet verkligen inte. Så fort jag bestämt mig så blir jag osäker och börjar kolla runt igen. Nu står jag och velar mellan två stycken som båda två känns ganska logiska. Jag har försökt fråga folk runtomkring mig som känner mig väl vad de tycker men de säger alla olika, någon tycker det ena och någon annan det andra haha, så jag vet verkligen inte. Vet ju att det är mitt beslut men tänker att det är skönt med input från folk som känner mig vad de tycker att jag "känns"/ser ut som typ. Om ni förstår?

Har hört att en bra sak när en inte kan bestämma sig för namn är att ställa sig framför spegeln och säga de namn en tänker på högt till sig själv och känna efter. Ska testa det tänker jag mer än jag redan gjort. Ställde mig framför spegeln och tänkte namnen till mig själv - eftersom det va andra hemma. Däremot kändes inget av de bättre än de andra. Haha så inte så mycket hjälp :P Så fort jag får en ensam tid ska jag ställa mig och säga namnen högt istället och se om det passar bättre.

Det ensa jag vet är att jag vill kunna ha kvar mina initialer som jag har nu med det senate namnet jag valde, LH. På så sätt kan jag ha kvar den här loggan jag gjorde till mitt visitkort ;) Haha nej men inte bara därför, jag gillar mina initialer och bokstaven L så ja. Det är det båda namnen börjar på iaf. Nåja, någon dag har jag väl bestämt mig.

Likes

Comments

Som ni vet så håller jag just nu på med utredning på anova (stockholmsteamet som gör transutredningar). Jag började där den första november 2017 och under första mötet sa de att utredningen ska ta ca sex månader.

Eftersom jag just då var arbetslös/hade varit tvugnen att pausa stuidierna pga. inte fått någon praktikplats så hade jag lite tur och fick mina två fösta möten inom två veckor då de kunde sätta in mig på andra folks återbudstider - i vanliga fall om en har tur så är det ett möte ca en gång i månaden.

Eftersom jag vet att det är just ungefär en gång i månaden en kan förvänta sig en tid så började jag bli lite nervös nu när det har gått över en månad sen jag var där sist och jag inte hade hört något alls från dem framförallt då jag har hört skräckhistorier om folk som "faller ur" systemet hos dem och gått flera månader och väntat för att sedan ringa och höra att "oj då, vi hade glömt dig". Med de historierna i bakhuvudet så kändes det konstigt att jag inte ens fått en ny kallelse inför nästa möte. Så jag har försökt ringa de nu i några dagar men inte lyckats komma fram men så idag lyckades jag få en "vi ringer upp dig"-tid och då fick jag höra att det tydligen är väntetider även när en pågår en utredning, inte bara innan. I det här fallet är de väntetiderna till psykologerna, vilket är mitt nästa steg (det visste jag sedan tidigare, för det sa hen jag pratade med under mitt senaste möte). Däremot kunde den jag pratade med inte säga hur långa väntetiderna är för det hade hen inte koll på men skulle be en kollega ringa upp mig.

Precis som lovat så ringde den andra människan upp mig någon timme senare och förklarade att psykologen är sista "etappen" av utredningen (ja asså innan diagnossamtal och möte med hormonläkare osv men då är ju rent tekniskt utredningen gjord - då är en ju vidare till "medicinska hjälpen-delen") vilket jag inte hade någon aning om, jag trodde jag hade mycket längre kvar. Hen sa också att de mötena brukar vara mellan två till fyra stycken och att kön dit är ungefär en månad lång. När jag hörde en månad tänkte jag "shit nu kommer det ta längre än sex månader totalt" men som att människan hade läst mina tankar så sa hen att eftersom mötena med psykologen är sista delen och jag redan bra varit i min untredning i drygt två månader så är det ingen fara, tiden kommer (antagligen) inte påverkas ändå. Så det var väldigt skönt att höra! För det är ju så att det är aldrig kul att gå runt och vänta på den hjälp en vet kommer göra att en mår mycket bättre men det är mycket lättare att veta _hur_ länge en ska vänta än att inte veta alls. Alltså, nu är det en månad tills jag ens kommer få en ny kallelse antagligen men nu vet jag ju ändå det och då känns det mer som att tiden tickar ner än om jag inte skulle ha ringt och gått med oron varje dag att jag kanske åkt ur systemet och vänta en månad. Det är lättare att ta en tid att fokusera på än "någon gång snart kanske" och så är det jättelång tid extra. Okej nu blir det lite flummigt men iaf, det känns skönt att veta :)

Hade inte riktigt någon bra tids-relaterad bild så ni får den bild av min katt som jag har som framsida på min fina kalender - close enough? ;)

Likes

Comments

Nu finns en ny ASMRvideo uppe på min nya AMSRkanal. Blev så himla mycket mer nöjd med denna än den förra.

Om ni vill se:


:)


Likes

Comments

En så konstig sak hände idag. Tanken är att jag ska försöka ta körkort nu i vår och för att få övningsköra måste en först göra en synundersökning. Jag gick iväg för att göra en sån undersökning idag. Jag kom dit, satte mig i deras lilla vänthörna (och blev bortglömd under några minuter tills någon såg mig igen :P Gjorde mig inte så mycket, jag hade inte bråttom) och efter ett tag fick jag gå in i "undersökningsrummet".

Det var här det skumma hände. Människan som skulle kolla min syn startade sin tavla där bokstäverna syns. Själva tavlan i sig sitter bakom en lite över huvudet och så ska en själv kolla i en spegel framför sig och säga vad som står. Först fick jag testa utan glasögonen och jag har så dålig syn så jag visste redan att det inte skulle gå. Jag har gjort en sån här körkorts-synundersökning för några år sedan och klarade den preciiis då och nu är min syn sämre så visste att jag inte skulle få ett ok med glasögonen av. Så det var bara att ta på glasögonen igen och så bad människan mig att täcka över mitt vänstra öga. Jag skulle alltså kolla i spegeln med det högra ögat, som är mitt starkaste/bästa syn-öga. Men jag såg ingenting. Det såg ut som en väldigt rispig spegel som reflekterade ett litet ljus. Först trodde jag att det var fel på deras bokstavstavla, att den inte hade tillräckligt med ljus i sig eller att det var pga. att spegeln i sig var för rispig - för jag såg verkligen bara som en reflex och massa repor. Människan bytte bilder några gånger men jag såg ingen av dem. Plötsligt sa hen "har du gjort en synundersökning på ett tag?" och jag mindes verkligen inte när min sista var, jag försökte fundera på det redan igår men kom inte ihåg exakt. Fick för mig att det var två år sedan (vilket det senare visade sig vara när hen kollade). Så det var bara att avbryta och boka in en ny synundersökning som jag sak göra om två veckor.

Men jag fattar inte? Jag tycker inte att jag ser sämre? Asså visserligen har jag ibland märkt att det är lite suddigt när jag kollat på saker men bara tänkt att det är för att jag måste blinka bort det (ni vet typ som när man är nyvaken t.ex.) eller att glasögonen varit lite smutsiga. Så konstigt. Efter ett tag blev jag till och med lite halv-misstänksam och tänkte att tänk om de faktiskt har gjort något konstigt med sin tavla/spegel så att deras kunder inte ska se och de kan säga "har du gjort synundersökning" och på så sätt få in mer pengar. Har dock vääääldigt svårt att tro det, då skulle det bli sånt kaos i media när det kom ut. Men jag tycker verkligen att det var så konstigt att jag inte såg, jag fattar inte. Är orolig att jag ska få samma spegel igen nästa gång :P Ska dock bli spännande att se var de säger då och vad undersökningen visar.


Haha ungefär så förvirrad som jag såg ut på den här bilden, så så kände jag mig när jag gick därifrån :P


Likes

Comments