feliciarosenborg

Felicia Rosenborg, 19 år.
Här får du framförallt läsa om hur det är att leva med panikångest. Tankar kring livet och framtiden. Personlig utveckling och hur man blir starkare i sig själv och sitt mående! mail: ssonjafelicia@hotmail.com

Blogg

Fakta om depression

2019-01-23 21:23 Panikångest/psykisk ohälsa

1. Man blir otroligt trött
Den som är deprimerad har ofta väldigt lite ork. Att konstant dölja sitt psykiska tillstånd inför kollegor och vänner är otroligt energikrävande. Trots att man kanske sover mer än vad man brukar. Men det är sällan man känner sig utvilad, eftersom depression kan orsaka sömnstörningar och flera uppvaknanden per natt.

2. Allt är en kamp
Att ligga i sängen hela dagen betyder inte att man är lat. För en deprimerad person kan vardagliga sysslor som att gå upp på morgonen eller ta en dusch kännas som oövervinneliga hinder. Skuldbelägg därför inte din vän när hen inte orkar hitta på något. Glöm inte bort att depression är en sjukdom - inte en ursäkt.

3. Depression är inte bara att vara ledsen
En vanlig missuppfattning är att depression betyder att man är ledsen. Punkt slut. Men depression täcker ett brett spektrum av känslor. I perioder känna många ingenting alls. Man är avtrubbad, helt enkelt.

4. Det går inte att bara ''rycka upp sig''
Skulle du be någon som nyss amputerat ett ben att börja gå igen? Nej. Samma sak gäller vid depression. Att uppmana en drabbad att sluta vara deprimerad och rycka upp sig skapar bara skuldkänslor och ångest. Det är viktigt att inte förminska din väns känslor, även om det inte finns något särskilt skäl till varför hen mår dåligt.

5. En bra dag betyder inte att man är botad
Precis som alla andra sjukdomar. Att din vän verkar glad och uppåt innebär INTE att depressionen har försvunnit. För många går sjukdomen i perioder - vissa dagar är bättre än andra.

6. Deprimerande personer är inte själviska
Bara för man är deprimerad betyder det inte att man slutat brytt sig om andra. Tvärt om. Deprimerande personer vet hur det är att vara på botten - och det sista man vill är att någon ska må dåligt.

7. Ta ALLTID självmordstankar på allvar
Avfärda aldrig din väns självmordstankar. Det är ofta ett sätt att be om hjälp från omgivningen och behöver inte alltid innebära att personen faktiskt vill ta sitt liv. Men det är superviktigt att ta det på allvar och prata om det - så det inte går så långt att personen faktiskt tar sitt liv.

8. Deprimerande personer är inte svaga
Tvärt emot vad många tror så är deprimerande personer vare sig trasiga eller svaga. Att ta sig ur en depression och söka efter lösningar kräver en enorm viljestyrka. Och att leva med depression är allt annat än lätt. Man måste kämpa varje dag.

9. Det beror inte på dig
För många som lever i en nära relation med någon som är deprimerad uppstår ofta en känsla av hjälplöshet. Vad gör jag fel? Varför hjälper ingenting? Du måste förstå att det inte handlar om dig. Det är ingen som kräver att DU ska få din vän att tillfriskna. Det viktigaste är bara att du finns där. Din närvaro gör skillnad!

10. Det går inte bara över av sig själv
Depression behöver behandlas. Den deprimerande personen behöver hjälp och klarar det oftast inte själv. Se till att personen har någon att prata med. Ibland behöver man även receptbelagd medicin eller kanske börja med elbehandling. Depression är ingen personen heller har valt. Utan en depression kan komma när som helst, utan anledning. Och behöver därför behandlas.

Jag vill bara leva igen

2019-01-23 18:26 Panikångest/psykisk ohälsa

Jag har de senaste inläggen varit ganska pepp och skrivit hur bra allting är just nu. Och jag känner mig glad och peppad för allt som ska hända framöver, jag har mycket att se framemot. Men.. jag har ju fortfarande ett problem som aldrig går bort.. min depression.

Jag visste inte ens att detta var en depression. Förrän jag började googla och prata med psykolog. Jag har mått såhär nu sedan i slutet av sommaren. Och jag är så trött på det. Jag har haft panikångest i flera år. Men sådan här depression som jag har just nu, har jag aldrig tidigare upplevt.

Det började som sagt i slutet av sommaren. Jag kunde inte sova på nätterna och jag förstod verkligen inte varför. Jag kunde vara vaken i två hela dygn utan sömn. På dagarna kände jag mig så himla trött, men kunde inte sova. Min kropp kunde inte slappna av. Såhär har det pågått sedan dess. Jag har bara trott det varit sömnproblem, men kommit fram till att det är en depression. För jag har så jobbiga tankar när jag ska sova, jag är stressad över saker precis hela tiden. Jag kan aldrig slappna av. Jag är även förstoppad och har varit det i flera månader (detta är ett symtom på depression). Jag känner mig rastlös på kvällarna men ändå känner jag mig energilös. Och detta skapar förvirring för jag vet inte riktig vart jag ska ta vägen.

Det har gått så långt att jag inte finner någonting roligt längre. Jag har inte lust, och framförallt ork till att göra något alls. Vardagssysslor har blivit en kamp. Saker som inte ska vara jobbiga. Att ta en dusch, borsta tänderna, sätta igång en tvätt, göra ordning frukost. Detta har resulterat i att jag i stort sätt bara ligger i sängen på min lediga tid. Jag orkar inget annat. Och vissa dagar kommer jag inte ens utanför dörren, och därmed har skolan och studierna blivit lidande. Jag fungerar inte i vardagen på ett vanligt sätt. Jag har en trötthet jag inte riktigt känner igen och småsaker som jag förut tyckte om att göra, gör jag inte längre.

Som att sätta sig framför datorn med en kopp te och skriva lite. Eller tända lite ljus och sätta igång en bra serie. Bara såna saker är jobbiga. Det enda jag gör är att ligga i sängen och stirra upp i taket. Och jag vet inte hur jag kommer ur detta. Hur det blir bättre. Vad jag ska göra för att orka igen. Orka ta mig upp. Orka hitta på saker. Orka leva.

Skuldkänslor bär jag på, för att jag inte kanske är en sån bra dotter eller vän eller flickvän som jag skulle vilja vara. Skuldkänslor för att jag inte orkar hjälpa mamma med maten eller städa, skuldkänslor för att jag inte går ut och går med min hund, så mamma får göra det istället. Skuldkänslor för att jag ofta säger nej till kompisar när de vill hitta på något. Minskad sexlust. Minskad aptit. Och en stoooort hat mot mig själv.

Jag vill ju inte leva såhär. Det här är inte jag. Jag vill orka. Jag vill ta mig ut. Jag vill hitta på roliga saker. Jag vill ha motivation och ork. Jag vill inte längre ligga på kvällarna och planera saker jag ska göra nästa dag och tänka ''imorgon ska jag fan klara det'' för att sedan bli så himla besviken för att jag än en gång bara låg kvar i sängen.

Det är jobbigt när människor i min omgivning inte förstår mig. De säger att jag är lat men att jag ligger i sängen hela dagarna har ingenting med det att göra. Detta kan man bara förstå om man själv lider av depression. Man klarar det inte själv. Man behöver hjälp.

Det här måste få ett slut. Jag vill leva igen!

Åt upp två mögliga mackor

2019-01-18 23:58 Vardag/övrigt

Jag tycker det är så roligt att läsa bloggar där det kommer upp random inlägg ibland där dom bara berättar om något som hänt för längesen eller en story-time osv. Detta jag ska berätta nu är väl liten av en ''story-time'' haha. Detta är bara helt sjukt egentligen.

När jag var tillsammans med mitt ex, alltså detta kanske är 3 år sedan nu. Iallafall så sov jag över hos honom och detta var i början av vårt förhållande. När man fortfarande är lite nervös och inte alls känner hans familj osv. Så skulle vi iallafall äta frukost med hans mamma.

Mitt ex rostade mackor åt oss och la på ost osv. Sedan skulle vi käka. Precis när vi ska äta mackan så lägger jag märke till ''bäst före datumet'' på förpackningen. Och det var två dagar innan. Men jag tänkte att dem kanske haft brödet i frysen så jag åt ändå (är jättenoga med bäst före datum på just bröd). Har ätit typ tre tuggor av mackan och det smakar mögel!! Ni vet väl när man råkar äta gammalt bröd och det smakar mögel och man ser verkligen dom gröna prickarna?? Det var precis så. Jag såg möglet. Och det var så sjukt vidrigt. Jag var så jäääkla blyg på den här tiden så jag vågade ju inte säga något för hans mamma satt där med oss. Så jag åt sakta upp mackan och höll på att kräkas flera gånger! Jag hoppades på att mitt ex också skulle märka att hans macka smakade dåligt men det ända han sa ''gud vad konstigt osten smakade'' OSTEN?? NEJ gubben. Det är MACKAN som är möglig. Men jag vågade ju absolut inte säga något. Det värsta var att jag hade en TILL macka att äta upp. Lika vidrigt där.

Nu såhär i efterhand tycker jag att detta är så skumt? Varför vågade jag inte bara säga som det var och att vi INTE kunde fortsätta äta mackorna?? Liksom istället TVINGADE jag i mig mackorna. Är förvånad över att jag inte blev sjuk efter det.
Jag förstår inte varför jag inte vågade tala om detta för mitt ex och hans mamma, jag menar, vad är det man skäms över? Var jag rädd att dom skulle tro att jag bara skyllde på det för att jag inte tyckte den var god? Eller vadå? Hahaha det är så roligt att jag var så himla blyg. Fick dock väääärldens bästa relation med hans mamma efter ett tag vi varit tillsammans. Hon var som en extramamma för mig. Kunde gråta ut framför henne, kunde säga allt till henne, vi blev som kompisar. (har fortfarande kontakt med henne då och då idag).

Har ni varit med om något konstigt, pinsamt, eller vad som helst? Tell me! Haha, jag tycker det är så roligt att berätta såna här ''smågrejer'' som hänt i vardagen.