Han valde att ta sitt liv
Hej på er!
Ni som läser min blogg vet säkert att jag startade denna blogg för att försöka hjälpa så många som möjligt som lider av psykisk ohälsa, utifrån mina erfarenheter och vad jag har lärt mig genom det.
Men också för att dela min egen historia.
Jag var för 2 år sedan med om en sak som förändrade hela min syn på livet.
Den 16 februari 2018 kom jag hem från jobbet, jag gör mina vanliga rutiner, en kort stund efter så får jag ett sms från en av mina vänner där det står "har du hört vad som har hänt?"
Bara det sättet att skriva på fick mig genast att känna dåliga vibbar.
Jag frågar vad som hänt när jag sedan får svar tillbaka om att hennes gamla klasskamrat och min vän inte längre slår slag på denna jord. Han hade valt att avsluta sitt liv.
Det går inte att sätta några ord på vad som går igenom huvudet när man får ett sånt besked. Allt bara strömmar, miljoner frågetecken och tankar.
Det som man ofta får läsa om på nyheter har blivit min verklighet. Det jag aldrig trodde jag skulle få vara med om har hänt.
Den kvällen kommer jag aldrig att glömma, allt bara raserades på sekunder. Jag tror att ni som gått igenom liknande vet vad jag menar. Livet hade vänts upp och ner. Inget var viktigt längre.
Jag har tyvärr ofta haft en tendens att när jag genomgår en jobbig tid så är jag gärna för mig själv, jag vill ofta inte ha nån i närheten vilket egentligen är fel, för i såna lägen så är det precis vad man behöver, stöd och tröst från sina nära.
Men jag har nog aldrig vart sån , jag har isolerat mig från allt och alla när nåt jobbigt hänt. Jag tror det är för jag i vanliga fall är väldigt översocial, glad och sprallig och helt plötsligt är jag raka motsatsen, tystlåten och sorgsen. Jag vill inte att folk ska se mig i den synen, jag har svårt att visa den sårbara sidan av mig själv. Men det är mänskligt, för ingen kan alltid hålla skenet uppe. Vissa dagar är livet inte så kul, så är det för alla. Ingen är ensam om att känna så.
Dagarna efter att nyheterna om att han inte längre levde kvar bland oss, var ganska så fyrkantiga, jag var för mig själv, jag var vaken hela nätterna och sov hela dagarna. Huvudet bankade efter allt tänkande, ögonen sved efter allt gråtande. Livet hade stannat upp helt och hållet. Jag var sällan utanför husets fyra väggar i oro för att stöta på någon jag känner och få frågor jag själv inte hade fått svar på. Jag loggade inprincip ut från alla sociala medier och stängde helt av den social delen av mig själv. Jag ville inte ha nåt med omvärlden att göra.
Men en dag tog jag modet till att gå in på Facebook för att se om nån hade skrivit nåt fint om honom och samtidigt få bekräftat om denna mardröm verkligen var sann. Det jag då får läsa är att han dog 12 februari, vilket innebär att jag fick veta det fyra dagar efter dödsfallet hade inträffat, jag hade gått runt och levt mitt liv som vanligt ovetandes om vad jag senare i veckan skulle mötas av för nyheter. Jag hade aldrig anat att orsaken till att jag inte fått svar på meddelandet jag skickade berodde på att han inte längre fanns.
Anledningen till att jag fick veta det så sent var nog för att han inte längre bodde i samma stad som mig och i och med det så spreds inte nyheterna på samma sätt som det kan göra när man bor i småstäder.
Efter att jag fick veta detta så var jag ännu en gång nere på botten, de små trappsteg jag tagit hade jag ramlat ner från. Jag började känna skuld, skuld över att jag inte var mer uppmärksam. Hur kunde jag inte ana att nåt var fel, varför frågade inte jag och varför antog jag bara att allt var bra för att han sa så. Jag skuldbela mig och tyckte jag hade misslyckats som vän. Det är så sorgligt att han inte kände att han kunde prata med mig eller nån annan som stod han nära. Han hade kunnat vara i livet idag.
Så till dig som mår dåligt, ta inte samma väg, våga berätta och oroa dig inte för vad folk ska tänka. För du är inte ensam även om det ibland känns så. Det finns alltid nånstans du kan vända dig till. Utsätt inte dina nära för den hemska smärtan att mista nån på ett sådant sätt. Jag förstår att livet kan kännas jobbigt och att ta ditt liv kan kännas som enda utvägen, men det är inte så, det är fel väg att gå. Det finns alltid andra alternativ. Vänd dig till nära och kära eller olika självmordslinjer, du kan ringa, chatta eller mejla beroende på vad du är bekväm med. Du är inte ett hopplöst fall och du förtjänar att leva det liv du tilldelats. Så våga be om hjälp! Stanna kvar! Det blir bättre!
Jag hade vid det här laget själv blivit deprimerad och tyckte livet var kasst, men jag har aldrig vart självmordsbenägen eller skadat mig själv vilket gjorde saker och ting lättare. Jag kämpade på genom vardagen och det blev dags för mig att återvända till jobbet igen, det behövde jag, då jag fick annat att lägga tankarna på, jag hade människor i min omgivning.
Det blev lättare med tiden och jag började mer och mer vistas ute bland folk.
Jag följde även med familjen på en liten semester, vad jag tror så var det väldigt nyttigt, det blev ett miljöombyte och jag fick ännu en gång annat att tänka på.
Jag började med små steg att hitta mig själv igen.
Den känslan var en av de bästa jag känt på länge.
När vi väl kom hem från semestern så tror jag att under tiden vi var hemifrån så hade min läkningsprocess tagit fart, jag hade börjat se saker och ting mer positivt.
Jag började träffa kompisar igen och jag kunde faktiskt börja prata lite smått om vad som hade hänt utan att bryta ut i tårar och panik.
Saker och ting började falla på plats.
Jag tänkte fortfarande på honom dagligen och det gör jag fortfarande och kommer alltid att göra!
Men jag kan idag tänka och prata om honom utan att falla ihop igen.
Han kommer finnas med mig och jag kommer hålla minnet av han levande för alltid. Han sover gott nu och är lycklig igen. Men saknaden kommer alltid förbli densamma.
Du skulle ha stannat och kämpat, ditt liv skulle inte sluta på detta tragiska vis. Du är saknad och lever vidare i oss för alltid! Vila nu, vi ses!❤
Att ta lärdom av detta kan vara ett tips, psykisk ohälsa är inte en synlig sjukdom, allt sker på insidan och du kan nästan aldrig se hur personen i fråga mår, har den eller de personerna ett bra pokerfejs så kan de upprätthålla fasaden. Se därför till att fråga, var inte rädd att fråga dina nära om allt är som det ska och erbjud ditt stöd om de vill prata. Självklart kan dom säga att allt är lugnt även om det inte är så, men då har du visat att stödet från din sida finns om de i ett senare läge vill komma och prata.
Att må psykiskt dåligt är inget man ska skämmas över oavsätt vem man är, det har blivit ett samhällsproblem som mer eller mindre alla drabbats av, lider inte du så har du säkert vänner eller anhöriga som gör det.
Så du ska inte känna dig ensam om att gå igenom saker, för det gör alla. Men jag ber dig prata med nån om det, för det finns alltid hjälp att få! Att prata om jobbiga saker är en del av processen att bearbeta det man går igenom. Saker blir lättare när du öppnar upp dig och vågar visa dig sårbar. Lita på att du kommer må bättre. Du sattes på jorden av en anledning och vi prövas i livet och ibland blir det nedgångar innan de kommer uppgångar. Det är så livet fungerar. Men snälla ge inte upp! Framtiden väntar dig! Det är dags att träda fram nu!
Tack att du tog din tid till att läsa! Var rädda om er och håll gärna utkik efter nästa inlägg!
Har du tankar på att ta ditt liv eller en närstående som har, tveka inte att ringa självmordslinjen nummret är: 90101
När du ringer har du möjlighet att vara anonym om du så vill.
Jag länkar mind.se sida nedan.
Jag är även volontär för organisationen suicidezero, vilket gör det till en självklarhet att du kan höra av dig till mig om du så vill. Jag ställer alltid upp!
https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/