Ur mina anteckningar

”Jag måste lära mig att bli vän med mina känslor. Jag har slutat äta upp dom. Eller jag är i en pågående process att permanent sluta äta upp mina känslor. Sluta äta sorgen, sluta äta ilskan, sluta äta tröttheten, sluta äta tristessen, sluta äta alla jävla känslor som kategoriseras inom #mår #skit. Jag måste bli vän med dom. Känna känslorna. Acceptera och respektera.

Jag är dock kluven till ångesten. Ska man bli vän med ovännen eller göra sig av med den helt eller vad fan är det meningen att man ska bli med ångesten? Går det att bli något annat än vän med den? Hur tolkar man det? Hur ska man tolka ångesten? Är den bra eller dålig? Bra till en viss del, men dålig när det blir för mycket och speciellt när det blir ologiskt. Blir man vän med den om man anpassar sig efter den eller blir man vän med den genom att vadå? Är ångesten en vän eller ovän? Jag hatar ju den, för den förstör. Men jag måste lära mig att förstå den. Sen hat sprider mer hat och det blir egentligen bättre om man förlåter saker och ting. Det är lättare att gå vidare. Men hur ska jag kunna förlåta ångesten? Vafan va? Är ångest ens en tolkningsfråga(?)? Går den att tolka på olika sätt? Om inte. Kan någon bara lägga svart på vitt att detta är vad det är och detta är vad det ska vara. Typ, du SKA och KAN bli av med ångesten. Eller? Men gud. Ge mig styrka, haha. Jag vill kunna rädda hela världen. Jag vill dela med mig av mig själv och mina tankar till hela världen. Men det känns som att varför ska jag göra det för? Den där pessimistiska sidan dyker alltid upp när jag ska försöka peppa mig själv. Inte typ ”du är sämst och klarar inte av det” utan mer att jag ifrågasätter allt jag först velat göra. Liksom många säger ”vad gör det om 100 år?” åt tex saker de tycker är pinsamt att de gjort. Jag frågar mig själv ”vad gör det om 100 år?” när det är saker jag vill göra, liksom ja vafan om 100 år kommer ingen bry sig alls om att jag spenderade en timme på löpbandet, att jag skrev en bok (inte för att jag gjort det, men vill). Vad gör det om 100 år att jag utbildat mig och tjänat pengar eller varit skitlycklig eller kanske jätteledsen? Det spelar egentligen ingen roll.

Jag vill inte vara med, oftast, men jag kollar gärna på. När folk spelar, kör lekar m.m. Samma sak är det för mig med livet. Jag är oftast inte aktivt med, jag är liksom inte med i kulisserna. Jag står backstage och säger istället till alla andra vad de skulle kunna göra för att få bästa resultat i deras egen story. Jag spelar roll, det gör jag. Men min roll är i bakgrunden, jag är den som håller ihop alla andra. Det är det som gör mig viktig. Men jag vill vara den som håller ihop något större. Jag vill vara viktig på ett sådant sätt där man blir uppskattad. Men jag vet inte vad. För samtidigt så känner jag ”vafan spelar det för roll om 100 år? ingen alls”. Istället ligger jag här i sängen, kollar serier, hänger på gymmet, läser och precis fått en tid hos en kurator på ungdomsmottagningen om 3 veckor.”

Kram, Felicia

Gillar

Kommentarer