onsdag 12/05/2021


Klockan 7 på morgonen slår jag upp ögonen. Jag börjar diska, plocka iordning och skrubbar ren diskhon med skurpulver. En oro finns i kroppen. Drar med dammsugaren över golven, flera varv över den stora mattan vid soffan och sprayar utblandat sköljmedel över sängen så att de åtminstone känns nytvättade när jag ska lägga mig sen igen på kvällen. Dammvippan stryker jag över ytorna; bokhyllsplanen, sängbordet, ovanför spisfläkten, inne i badrummet. Sen skurar jag golvet en snabbis innan jag hoppar in i duschen, klär på mig, värmer mat och sen plingar Mira på dörren. Vi har planerat balkonghäng hos mig. Hon har med en flaska vitt som jag plockat fram två glas till. Sen sitter vi på balkongen från strax innan klockan 12 till 16. Vi sippar på vinet, hon skriver lite på slutuppgiften vi alla var och en i klassen har fram till början på juni. Jag läser en bok som är från 1948, På dessa skuldror av Sven Edvin Salje. Älskar skildringen av miljön, viker små öron på nedre hörnet för att komma ihåg på vilka sidor jag hittat någonting fint eller någonting som jag själv vill lära mig att kunna skriva om. Som sättet han beskriver hur saker och ting ser ut och känns. Den är bra. Hittills. Vi pratar om att skriva riskabelt, då det är det vi ska göra i slutuppgiften. En riskabel text. Känna att vi tar en risk, i språket, berättelsen, ämne, vad som helst. Bara vi går för långt. Pushar oss själva utanför vår individuella komfortzon. Vi uppdaterar varandra om vad som hänt sedan senast, Mira berättar om sitt och jag om mitt. Vi pratar om ekonomi, jag berättar att jag lyssnar på boken Rich dad, Poor dad, och att jag inte vill jobba i beroende av en lön, att konstant längta till fredag, till lön, till semester, till pension. Aldrig någonsin. Vilket kanske är en mentalitet jag känner att jag har en grund i, jag pluggar ju för sjuttsingen professionellt skrivande. Det är ingen garanti i stabil inkomst i det. Inte alls. Men det är någonting jag älskar att göra, att skriva. Som så mycket annat jag älskar bara för vad det är och saker jag älskar att göra eller ha att göra med. Som att jag nu gått och blivit telefonförsäljare för någonting jag känner starkt för; att förebygga användandet av droger och våld i alla dess bemärkelser. Sen pratar vi om texter vi skrivit, hon blir berörd av ord jag satte ihop till meningar för omkring ett och ett halvt år sedan. Och jag läser hennes början på slutuppgiften och vi blir båda två exalterade över vilket drama som kommer att skapas i texten, vilken situation hon kommer att sätta sina karaktärer i. Klockrent, säger jag bara. Vi pratar också om killar, eller borde jag säga män? Det är oavsett ett återkommande ämne, faller väl sig naturligt hos människan. Är glad över att jag har träffat Mira, som är 12 år äldre än mig och är som en rågad skopa fucking Pre-Workout till min hjärna, kreativitet, åsikter, tankar. Solen bränner på huden som luktar utlandssemester från min sololja med SPF 50. Gäller att vara redo som blekfis och erfarenhet av att bränna sönder kroppen två gånger i stå-solarium. Aldrig igen. Det är en tvättäkta pina att bli solbränd, oavsett om det är från ett solarium eller om det är från solen utomhus. Fiskmåsarna skriker över lekparken där barn i färgglada kläder springer omkring. Vi viftar bort getingar och blir tvungna till att plocka bort den girlang med gula plastblommor som jag lindat runt räcket på balkongen. Sen klockan 16:02 lämnar Mira mig, min lägenhet och balkong. Jag äter det jag hade kvar av min korvstroganoff med ris, skriver lite, läser lite och sen lägger jag mig i sängen med två Alvedon i magen. Sol, vin och bra jävla sällskap. Det gör än gott. Det var min gårdag.

Kram, Felicia

Gillar

Kommentarer