Gott nytt år! När vi skålade in 2021 menade jag det mer än någonsin. Bakom oss lämnar vi en tid som vart upp och ner för de allra flesta. Det känns nästan genant att erkänna att jag ändå är övervägande positiv till det gångna året, för jag vet vad det här inneburit för så många människor. Känner så mycket med de som året varit till skada. Fastän jag hittat kärleken i Wallenbergare, åtrå för Lucas Bravo och passion till mitt jobb. Så är det ändå med glädje jag vinkar av detta år.

Nedan kommer min summering av 2020 :

Flyttade till min alldeles egna lägenheten

I februari stängde jag dörren till ett turbulent kapitel av mitt liv. Det där med sambo, där man visserligen får ett mättat närhetsbehov men man också träter om petitesser som åt vilket håll man satt toalettpappersrullen. Ser man tillbaka på vad livet var när jag flyttade till den gamla lägenhet inser jag att det inte alls var den personen när jag flyttade ifrån den. Romantikern som trodde på tvåsamhet, vars lycka var beroende av andra. Numera en självständig realist som ser en framtid till för mig.

Torrt och avhållsamt

Och ja.. Det ledde också till ett väldigt torrt 2020. Torrt som i graven. Det är knappt så en klapp på axeln har vart att räkna med. Jag har fått ökad förståelse för en matadors frustration. "Stånga mig, sparka mig, gör någonting!" Den senaste av motsatt kön jag rörde i är min farfars hand. Det var 11 mars 2020...

Begravde min farfar
Två dygn satt vi där, vid hans sängkant upp på IVA. Till dess att vi sedan tvingades säga adjö. Till det sista andetaget. Han hade ju bara en urinvägsinfektion. Urinvägsinfektion.... Och nu var han döende. Min farfar skulle inte klara sig. Beskedet kom som en chock. Hade tagit på mig arbetsuniformen. Med en kvart kvar till att passet skulle börja, ringde jag hem som jag vanligtvis passade på med när båten stod i Stockholm. Släppte allt och sprang mot tåget mot hem till Eskilstuna. Båten skulle snart lämna Värtahamnen och jag lämnade båten. För gott.

Sagt upp mig efter 6 år ombord
Jag har inte vart tillbaka sen det där samtalet. Efter mina 6 år till sjöss kände jag att det var dags att säga upp mig. Allt som hänt gav mig perspektiv vad som egentligen var viktigt. När man bott i en resväska i många år, behövde jag få komma hem.

Aktieägare och egenföretagare
Ingen uppsägning utan en plan. Hösten 2019 fick jag gav en slump höra om en verksamhetsidé och tog möjligheten att gå in med det kapital som behövdes för att förverkliga planerna och blev där också aktieägare/delägare av företaget. Med att jag blev mer insatt, ökade intresset för att jobba inom samma bransch. Så under året tog jag möjligheten att sadla om och jobbar nu jobbar jag som konsult (genom min enskilda firma) och certifierad skönhetsterapeut där. Är så tacksam att det har gått över förväntan, trots att vi öppnade mitt under en pandemi.

Är det något året har gjort mig så är det ödmjuk. Oundvikligt har det vart en annorlunda tid för varenda en utav oss och i det har man hittat en vördnad till det positiva i livet. Som en svamp har man fått sugit åt sig av varenda droppe. Kanske är det så att tacksamhet ändå summerar mitt 2020. Tacksam för besluten jag tagit och för det goda som kom med det. Alla fantastiska personer jag mött. All otrolig uppmuntran jag fått. All den yrkesmässiga medvind. Och så för hälsan behåll.

Lever på hoppet om att 2021 blir ett än bättre år. Och är det något som kan göra det för mig är det att få utlopp för kreativitet. Nog för att jag har det i mitt arbete men det är inte en naturlig del av min vardag och tänkte därför utmana mig med att delta #nouw30daychallenge. Målet är att minst 15 dagar här i januari få till ett blogginlägg. För är det något behov jag har så är det att uttrycka mig i bild och text.

Tack och hejdå 2020

Född till tonerna om de som grävde guld i USA, vaggad till Nordman. Än såhär, 26 år senare känns det som jag blir lika naken som jag kom in till denna värld med musiken, som den klär av mig på något sätt. Vilka texter som är relaterbara, röster som tilltalar eller melodier som på ett eller annat sätt berör. Vanligtvis är jag en väldigt öppen person, som gärna svarar på även de allra djupaste eller ytterst privata frågorna. Men musik har för mig alltid vart innerligt på en nivå som inget annat. Gångerna jag fått den, för andra ytliga frågan, om vad jag lyssnar på eller gångerna jag blivit ombedd att starta något att ha i bakgrunden så har jag blivit tyst och snudden till handlingsförlamad. Bad du precis om att få läsa mina dagboksanteckningar? Blotta mig totalt?

Tanken har slagit mig att det är en jäkla bra grej att jag ingen bil ägar. Då hade ju medpassagerare tvingats lyssna till dokumentärer i P1. Vilket gett intrycket av att jag enbart gillar melankoli och regelrätt fakta. Alternativet att de fått styra musiken. Vad säger det egentligen om mig? Att jag är fullkomligt obenägen att fatta min egna beslut? Nej det går inte för mig. Tyst hade det helt enkelt fått lov att vara. Något som plågat mig. Tystnad. Stelt. Slutsatsen blir helt enkelt att jag aldrig bör eller kommer skaffa mig ett fordon som tillåter andra in.

Om jag i och för sig inte bara här och nu öppnar mig liiite åtminstone, då kanske det finns ett hopp. Så röd i ansiktet borde jag ju inte bli av att viska namn som Rag'n'Bone Man, Lewis Capaldi och Matt Corby. Fast jo, nu när jag nämner de inser jag ju också varför det känns så personligt. Bortsett från att känslan av vad musik kan förmedla och betyder för en. Nog för att jag alltid hållit mina spellistor för mig själv men det jag lyssnar på är ju inte förenande med andra. Det är inte The Weeknds senaste radiohit, inte Savage Love, eller någon annan av de låtar som verkar trendat på TikTok och det är verkligen inte de låtarna som de twerk-kunniga rör sig till på mitten av dansgolvet. Inte heller så man behöver slåss om biljetterna till Tomorrowland för de psykedeliska tonernas skull. Min smak är inte del av en gemenskap. Minns en gång, någonstans i övergången mellan låg och mellanstadiet, då jag försökte vara med. Där stoltserade jag stolt att Black in Kings var mina nya favoriter. Som jag då fått för mig att The Latin Kings hette... Lyssnade ju aldrig på dem egentligen. Enda anledningen var att de vart förband till Gyllene Tider, vars konsert man som 10 åring kanske inte direkt vill skryta om att man varit på. Så fel det kan bli.

Nog lärde jag mig en sak av det, att behålla lurarna på och att bara låta musiken tala till en. Personligen.

Cancer är mitt stjärntecken, 11 september min dopdag och mina föräldrars bröllopsdag. Kan det bli något bra av det? Tja... Än är jag frisk från kräftan, namnet jag fick den dagen betyder ju ändå den lyckliga och fastän deras äktenskap inte höll så resulterade det i historian i att vi hamnade i Guinness Rekordbok som världens mest häpna brudgum. Uppståndelsen kring och videon om vår dag är det enda minnet jag har av den pappan, som inte längre finns kvar. Och det är ju värt mer än allt.

Pappa visste nämligen inte om sitt eget förrän sitt eget bröllop förrän minuter innan de gick ner längs altargången. Vad mamma smed för planer hade han aldrig kunnat ana. Pappa hade inte bara friat till mamma en gång, och varje gång fick han samma svar. "Senare". Det var en fredagskväll där han stod och hängde babytvätt i badrummet. På gott humör stod han och småvisslade när han plötsligt avbröt sig och prövade stämman "Jag Mikael Ericson tager dig, Tuija Aulén till äkta maka"... Mamma som just passerade log och tänkte "Det är bra att han övar". För det han inte visste var att han skulle få användning av det redan nästkommande dag.

Han som ända sen tonåren längtade längtat efter en riktig familj. Sin egna familj. Och nu hunnit bli 29 år. Mamma och pappa träffades året innan i rökrummet på Mälarsjukhuset, där hon vart inne på sjukbesök och han för ryggkontroll. En konversation om mammas cigarettmärke slutade med att de bytte nummer och en vecka senare såg de för en fika, sen en middag och efter det gick mamma aldrig hem egentligen. 2 månader senare hade de flyttat ihop i sin första gemensamma lägenhet.

Under Fotbolls VM, 1994 kom jag. Förlossningen blev svår och dramatisk med fara för syrebrist hos mig, vilket ledde till akut kejsarsnitt. Den varma sommaren gjorde att mamma drabbades av en infektion vilket krävde att öppna upp den snittet och dräneras i 8 dygn. Smärta som inte tålde att någon stötte till sängens ens, ännu mindre klarade hon då att ta hand om sin nyfödda dotter. Det stöd pappa var under den tiden och båda skakade av dramatiken, ledde fram till att mamma någonstans mellan tredje och sjunde våningen på sjukhuset bestämde sig för att inte längre hålla pappa på halster längre. När 2 veckors planering för dopet som skulle ske när jag var 10 veckor gammal återstod, kom idén om att överraska honom och ställa till med bröllop samtidigt. Kläder inhandlades i största hemlighet, vigselringar köptes och fler tårtor beställdes. På frågetecken om vart pengarna tog vägen svarade hon simpelt att det blivit många cafeteriabesök på sista tiden och när hon insåg att det var en klen ursäkt drog hon till med att hennes syster lånat pengar av dem. Den förklaringen svalde han med hull och hår. Inbjudningslistan fick hon ju hjälp med, genom att dopet redan vart färdigplanerat.

Sextio finklädda gäster anlände till Klosterkyrka här i Eskilstuna den 11 september, alla inställda på dop och när cermonin var över blev pappa ombedd få gästerna att sitta kvar för att en barnkör skulle komma in medan mamma gick ut i vapenhuset för att hjälpa barnen med deras kläder. Det hon egentligen gjorde, för att klä om till full brudklädsel, ombytet var något hon tidigare tränat på för att pressa ner tiden det skulle ta. 5 minuter senare skyndande sig pappa ner för mittgången när även han kallades dit för ytterligare hjälp med alla barn. När han slog upp dörrarna till vapenrummet stod mamma där vitklädd och vackrare än någonsin och friade tillbaka till honom. "Vill du gifta dig med mig så gör vi det nu". Han som där och då tappade fattningen, med tårar som bara strömmade och händerna framför ansiktet - lyckades tillslut samla sig.. Snabbt hjälpte prästen honom av med slipsen, och på med smokingfluga.Nästa gång dörrarna mellan vapenrummet och kyrkorummet var det gästernas tur att bli chockade. De fick varken höra eller se någon barnkör utan längs altargången sked ett brudpar in till Amazing Grace på trumpet. Tårar och rop av "De gifter sig! De gifter sig!" ekade. Här gick man på dop och fick bröllop på köpet.

Kuppmakerskan själv fick sig en chock dagen efter, när en hel löpsedel var tryckt med en enda sak "BRÖLLOPET!"

Idag 26 år senare, bär jag den ringen pappa efterlängtat fick sätta på mammas finger, som en påminnelse om