Header

Hej!

Nu har jag varit i Nya Zeeland i tre veckor och det känns som att jag har varit här i flera år. På nåt konstigt sätt har det ändå gått rätt fort. Flyget hit gick förvånansvärt bra, trots min flygrädsla! The orientation var också bra. Alla au pairer som kom samma dag träffades på ett hotell i Auckland där vi spenderade tre dagar ihop och lärde oss om b.la barnpassning, att köra på vänster sida, livräddning och massa annat gott och blandat. Det var en rolig upplevelse. Det var härligt att få träffa andra au pairer, som nu blivit ens kompisar och vi fick också åka runt i Auckland med bus på en guidad tur :)

Därefter var det dags att träffa värdfamiljen. Jag fick flyga mellan Auckland och Wellington, det tog ca 1h. Första intrycket av familjen var bra! Dem var extremt energiska, välkomnande och pratglada. Det första jag kände när jag kom till huset var dock ”här kan jag inte bo ett år”. Det var ett väldigt gammalt hus och trots att jag hade sett det på bild innan så var det inte alls som jag hade föreställt mig. Jag kände rätt snabbt att den familjen jag hade hamnat hos inte var rätt matchning för mig. Jag berättade för familjen en vecka in att jag ville lämna och nu nästan två veckor senare har jag lämnat familjen, bor en natt hos en kompis här i Wellington och sen tar jag in fem dagar på hostel inne i stan. Under dem här fem dagarna ska jag skypa med familjer för att se om jag kan trivas hos nån utav dem och om inte så har jag bestämt mig för att resa runt lite i landet och sen komma hem igen. Vi får se hur de närmsta dagarna kommer utspela sig. Just nu känner jag bara att jag vill hem så fort som möjligt. Hela upplevelsen att jobba som au pair har på sätt och vis blivit förstörd efter att ha hamnat i den situation jag hamnade i hos min tidigare värdfamilj. Allt känns rätt så meningslöst över att börja om på nytt igen, men vi får se. Hoppas ni där hemma har det lättare för er! Klaga inte på småsaker i vardagen, det är nånting som den här resan verkligen har lärt mig!

Take care!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Halloj!

Just nu sitter jag på flygplatsen i Dubai och inväntar nästa flyg. Det har blivit extremt lite sömn de senaste två dygnen för att försöka få till rätt dygnsrytm... Nästa flygresa kommer ta 16h och den kommer förhoppningsvis spenderas sovandes.

Igår när jag åkte från Arlanda mötte jag upp en annan Au pair som ska till Nya Zeeland, så vi slog följe. Väl i Dubai var det en väldig lättnad att vi var två personer som kände sig vilsna. Flygplatsen här är så sjukt stor!!! Vi mötte upp en tredje Au pair och tog oss till hotellet, krånglade med wi-fi och efter flera timmar av köer och väntan fick jag äntligen krypa ner i sängen!

Flygresan gick över förväntan bra med tanke på min extrema rädsla för att flyga. Det var tamestusan skönare att flyga ensam än med familj. Enda gången paniken kröp på var när det blev turbulens, vilket inträffade vid två tillfällen.

Med en värkande kropp och en trött hjärna säger jag godmorgon men snart godnatt igen!

Likes

Comments

Hejsan svejsan!

Mitt upp i packning, utflyttning och farväl av vänner och familj så hinner jag äntligen kasta in ett blogginlägg. Det är mindre än en vecka kvar till avfärd och jag har aldrig någonsin känt den här graden av ångest tidigare. Jag kan inte sova (har fruktansvärda mardrömmar), jag gråter minst en gång om dagen och jag mår konstant illa och känner hur min kropp och hjärna inte fungerar på grund av stress. Det enda jag tänker på för tillfället är alla tårar som jag, men också kompisar och bekanta har haft fallande från våra kinder de senaste dagarna och jag tror det är först nu som jag inser vilket drastiskt beslut det här faktiskt var... Varför vill en genomlida all smärta som kommer med att ta farväl av nära och kära och varför vill en lämna ett hem som får en att må bra?

I september när jag tog beslutet av att faktiskt sticka härifrån så såg jag fram emot det med glädje. Jag kunde inte ens känna mig ledsen för att lämna min egna familj. Jag var så fokuserad på att få utveckla mig själv och hitta vad jag vill göra efter den här fantastiska upplevelsen. Att åka som Au pair kommer vara en fantastisk upplevelse, jag vet det. Men det jag inte förstod då var att det finns en sista dag i mitt rum, det finns en sista kram med familjen på 365 dagar, likaså ett sista pyjamasparty med mina närmsta vänner och det är inte längre en skräckblandad förtjusning. Det är ren ångest. Desto närmare avfärd jag har kommit ju mer börjar jag tvivla på mig själv och min egna förmåga och det kanske är det som är den störta boven till att jag inte ser fram emot måndag överhuvudtaget. Jag kan inte ens förklara hur ont det gör i mig när jag tänker på att det är fyra dagar kvar. Allt jag kan förklara är att min kropp skriker NEJ, vilket skrämmer mig.

Jag vet inte om det är rädsla, okunskap om vad som väntar, dåligt självförtroende eller helt enkelt att jag inte längre vill göra den här resan som får mig att må så här dåligt. Men jag hoppas att få reda på det väl på plats i Nya Zeeland och sedan lösa situationen där och då.

Godnatt människor!

Likes

Comments

Godkväll!

Räknade på hur många dagar det är kvar till avfärd och insåg att det är exakt 50 dagar idag. Om 50 dagar ska jag stå på egna fötter i ett främmande land. Om 50 dagar tar jag min resväska i handen och övervinna min rädsla för flygplan (rädsla än en extrem underdrift). Om 50 dagar ska jag säga hejdå till den trygga zonen som kallas för ”hemma”, för när jag kommer tillbaka till Sverige nästa gång då är det dags att skapa mitt egna hem. Om 50 dagar ska jag ha hunnit ta farväl av vänner, släkt och familj. Tanken på att inte ha fysisk kontakt till personer som skapar den jag är idag känns extremt skrämmande och jag är livrädd att förlora någon under mitt år borta. Om 50 dagar börjar ett nytt kapitel i livet och jag har inte förstått än att jag faktiskt ska ta det här steget.

Under hela mitt liv har jag velat ha kontroll över alla situationer jag ska befinna mig i och det märker jag är något som skrämmer mig nu. Jag har ingen kontroll över mitt kommande år. Alla förhoppning och drömmar kring vad det kommande året innebär är fantasier som jag inte kan styra över i det verkliga livet. Jag känner inte en enda människa där jag ska bo, så jag kan inte vara säker på att jag kommer trivas. Jag har ingen aning om hur det kommer att kännas att stå helt på egna ben och inte ha personer från min omgivning här i Sverige att ta stöd i från. Om jag ska vara helt ärlig så känner jag total panik över hela situationen men på nåt sätt fascinerar det mig också. Jag går omkring i konstant ångest inför att lämna det som är min verklighet nu, samtidigt som det känns befriande att få börja om på nytt. Jag blir ledsen när jag tänker på det/dem jag har förlorat och kommer förlora på grund av mitt val att flytta ett år. Men jag vet innerst inne att det är rätt beslut, trots att det känns så otroligt fel just nu. Jag ser fram emot ett år fylld av utveckling, utmaningar, upplevelser, äventyr och framförallt att lära känna mig själv bättre.

Nu säger jag och min snurrande hjärna, godnatt.

Likes

Comments

Halloj!

Under dem senaste veckorna har jag haft en hel del intervjuer och har äntligen bestämt mig för värdfamilj nummer tre, (som jag tidigare berättat kort om). Efter en andra intervju med den här familjen kändes dem som en perfekt matchning och jag blev otroligt lättad när jag tre dagar senare fick ett jobberbjudande av dem. Den här familjen bor i Wellington och det är tre barn jag ska se efter. Barnen är kring samma åldrar som mina syskon, vilket känns bra eftersom jag har mycket erfarenhet av barn mellan 3-8 år.

Efter att jag hade accepterat familjens erbjudande så hade jag 48 h på mig att fylla i försäkringspapper, flygbolags uppgifter och söka efter arbetsvisum (annars kunde kostnaden öka). Jag har märkt att pappersarbete är alldeles för rörigt för min hjärna, men jag kämpade mig igenom det. Häromdagen fick jag mejl om att min flygbiljett är bokad och idag fick jag hem visumet. Jag är verkligen förvånad över att matchingsprocessen har gått så smidig och att jag efter två veckors letande har hittat en passande värdfamilj. Det känns jättebra och nu ser jag fram emot att komma bort från den här lilla byn i Sverige och få uppleva en helt ny vardag i Nya Zeeland!

För er släkt och vänner som undrar, flyget är bokat den 22 januari. Så jag blir hemma några veckor till :)


Likes

Comments

John Blund och jag var inte bästa vänner natten till idag. Jag kunde inte somna igår efter intervjun med den andra värdfamiljen, tankarna snurrade utan stopp och jag tror jag tillslut somnade på grund av utmattning... Under natten vaknade jag flera gånger, fortfarande i tankar kring värdfamiljer och vilket beslut som är det rätta. Jag drömde till och med om familjerna inatt. Haha, min hjärna har inte vilat dem senaste tjugofyra timmarna.

Anledningen till att jag har haft så mycket att tänka på efter den andra familjens intervju är att familjerna skiljer sig väldigt mycket i från varandra. Bor jag hos den första familjen (de på en farm) så får jag inte något direkt utbyte av språket, eftersom barnen är för små för att kunna prata och jag kommer inte heller lära känna många ungdomar i min ålder eftersom familjen bor ute i ingenmansland. Det jag skulle få med mig från den här familjen är de delade intressena jag har med värdmamman. Hon jobbar som sångcoach och inom media (det är två framtida yrken jag skulle kunna tänka mig att jobba inom). Om jag väljer den familjen kommer jag vid två tillfällen i veckan få vara med mamman och bebisen in till hennes arbete i Auckland och på så sätt få en inblick inom den branschen, vilket skulle vara en fantastisk möjlighet.

I värdfamilj nummer två (som jag pratade med i går kväll) så skulle jag bo mitt i smeten av Auckland. Jag skulle ha lätt till att träffa andra au pairer, gå på bio, konserter, shopping, besöka stränder och leva ett storstadsliv till fullo. Jag skulle också få en utbyte av en förbättrad engelska eftersom barnen är i den åldern då de pratar väldigt mycket. Det negativa med den familjen är att dem har haft flera au pairer tidigare och jag är livrädd för tanken på att bli jämförd med någon annan (även om dem kanske inte skulle göra så)... Jag vill också ha möjligheten att kliva utanför dörren och kunna ta en promenad bland träd och känna av naturen lite närmare, utan att behöva ta mig till en annan stad/område.

I dag, tisdag hade jag ytterligare en intervju med en tredje värdfamilj. Dem bor i Wellington och har tre barn mellan åldrarna 2-7 år. Föräldrarna hade bra värderingar, dem kändes lugna och de var väldigt trevliga. Jag fick en väldigt bra känsla av att prata med en här familjen och när mamma och jag började googla på området där de bor och vi fick fram bilder över Wellington så blev jag störtförälskad i staden. Den har allt jag har fantiserat om. Stränder, parker, berg,aktiviteter, naturreservat och ett flertal yogacenter. Jag har bett om en till intervju med den här familjen och förhoppningsvis är dem fortsatt intresserad av mig och sen får vi se vad som händer.


Bilden ovanför är en vy över Auckland och bilden nedanför är en vy över Wellington.

Likes

Comments

Hej på er!

Som ni säkert förstår på rubriken så är jag inne i matchningssprocessen. Det innebär alltså att min ansökan om att få åka till Nya Zeeland som au pair är godkänd och att värd-familjerna numera kan kontakta mig om de tycker att min profil intresserar dem. 

Den 1 november blev min ansökan godkänd och redan fem dagar senare har jag hunnit prata med en familj två gånger och jag är fullkomligt såld på dem. De har redan erbjudit mig jobbet och vill ha svar inom 48 h. Familjen bor på en farm, cirka 30 min från Nya Zeelands största stad, Auckland. Jag ska ta hand om en flicka på 1 år och i april väntar familjen sitt andra barn. Jag och mamman i familjen har så sjukt mycket gemensamt och hon är en fantastiskt positiv och glad person. Det enda jag är tveksam till är att jag inte har hunnit prata med någon annan familj än och att jag därför tar fel beslut om jag väljer den här familjen. Samtidigt trodde jag aldrig att det skulle kännas så här bra efter två samtal med en familj heller, så tid kanske inte har någon betydelse i det här beslutet? Jag är också en av världens mest tankspridda människa som aldrig kan ta ett beslut. Beslutsångest är en pain in the ass at most times. 

Jag har en intervju med en annan familj i kväll, två flickor i 8 och 11 års ålder och även den här familjen bor i Auckland. Jag får helt enkelt förbereda frågor till dem och se vad jag får för känsla under intervjun, innan jag kan ta ett ärligt beslut. 

Läskigt vad fort allting går! Snart är det januari och dags för avfärd, såååå spännande!

Likes

Comments

Hej!

Det här med att blogga känns väldigt främmande. Jag har valt att starta en blogg eftersom jag ska flytta till andra sidan jordklotet ett år och vill att vänner och familj ska kunna följa mitt livs resa här. Jag ska som sagt jobba som Au Pair i Nya Zeeland och det här är en dröm jag har haft i några år nu och att min dröm snart slår in känns ofattbart. Jag ser fram emot den här upplevelsen med skräckblandad förtjusning. Att lämna nära och kära i 12 månader kommer bli den tuffa delen, då jag är väldigt mån om att spendera tid med familj och vänner. Jag har en väldigt stor familj, sex yngre syskon och det kommer bli extremt jobbigt att lämna dem här hemma. Jag får gråten i halsen när jag tänker på den dagen då jag faktiskt behöver säga "hejdå, vi ses om ett år". En annan sak som känns tufft är tidsskillnaden mellan Sverige och Nya Zeeland. När jag flyttar kommer jag vara ca.10 h före i tiden och det kommer göra det svårt att ha kontakt med familj och vänner hemma i Sverige. Jag får schemalägga samtal för att få ihop det, haha. Det är sånt som löser sig.

Några av mina intressen utöver familj och vänner är att läsa, skriva, yoga och att spendera tid utomhus. Hösten är min absoluta favoritmånad, även fast jag föredrar värmen som sommaren har att erbjuda.

Jag tror inte jag kommer använda den här bloggen speciellt mycket förrän jag faktiskt har hittat min värdfamilj och är på resande fot. Det kommer blogginlägg lite hipp som happ när det händer nånting intressant angående planering inför resan. Som idag blev jag faktiskt 100% färdig med ansökan och skickade in den till STS (bolaget jag reser genom), så nu är det bara att vänta på svar från dem innan jag kan gå vidare i processen.

Hoppas ni får en fantastisk vecka!


Likes

Comments