Helt plötsligt var jag också där

Jag tänkte dela med mig av den huvudsakliga anledningen till att jag slutade blogga. Det jag kommer skriva här är det egentligen ingen som vet om och min tanke var att behålla det så, men efter närmre eftertanke är det faktiskt något jag vill dela med mig av för att kunna hjälpa och stötta andra i samma situation, med samma känslor och erfarenheter. Något jag aldrig trodde skulle hända mig hade redan vänt mitt liv upp och ner innan jag visste ordet av det.

Efter en tuff, intensiv och stressig vår med både skola, jobb och avsked av en nära vän, så kom äntligen Maj månad och jag tog min kandidatexamen. Jag var överlycklig och inte minst så var jag var stolt över mig själv. Som vi hade krigat under tre år! Efter mycket firande med både vänner och familj flyttade jag hem till Vänersborg igen där jag kom att spendera i princip hela sommaren, vilket egentligen inte var tanken från början. Jag började jobba ganska mycket direkt men hann även med att träffa många av mina saknade vänner. Juni månad flög förbi. Det kändes som jag knappt hann blinka så kom juli månad. Jag åkte till Malung för att jobba på dansbandsveckan men kände mig helt plötsligt inte så förväntansfull och taggad som jag gjort under flera veckors tid. Jag kände mig snarare lite rädd inför att stå i baren igen och servera den mängden öl vi faktiskt gör där, eftersom det ändå var ett tag sen jag hade gjort det. Samtidigt brukade jag aldrig tänka på det då det är något jag gjort i flera års tid nu. Men av någon anledning, som jag inte visste då, så tvivlade jag på mig själv och byggde upp scenarion som egentligen var helt omöjliga. Hur som helst så passerade juli och vips så hade jag jobbat närmare 200 timmar.

Under tiden jag begravde mig i jobb fick jag allt svårare för att sova på nätterna och min matlust var som bortblåst. Jag hade ingen lust att gå till gymmet som alltid varit mitt andra hem eftersom det är där jag kan släppa allt runt omkring och ladda om med ny energi. Jag hade ont i kroppen dagligen, framförallt ont i huvudet och problem med magen. Jag blev extremt känslig för allt. Jag kunde gråta för minsta lilla samtidigt som jag vaknade nästan varje natt av att tårarna rann längs kinderna. En dag började jag till och med gråta för att jag glömt en av mina klänningar i Jönköping. Jag tappade kontrollen och kände inte igen mig själv, men kunde ändå inte förstå vad det handlade om. Jag blundande, fortsatte sysselsätta mig och struntade i att lyssna på kroppens signaler.

Sen kom det som en käftsmäll. Den där käftsmällen som jag aldrig riktigt förstått tidigare när någon annan hade försökt förklara för mig. Jag vaknade en morgon och kroppen vägrade lyda. Jag var totalt tömd på energi och tårarna bara rann ner längs mina kinder utan att jag egentligen förstod varför. Varför var jag ledsen? Varför gjorde det så ont i kroppen? Varför orkade jag inte resa på mig?

Jag ringde 1177 men fick egentligen ingen hjälp utan blev snarare tillsagd att ringa vårdcentralen i Jönköping. Jag ringde, men dom sa väl mer eller mindre att det inte fanns något dom kunde göra så länge jag var i Vänersborg. Tanken på att åka till Jönköping var jobbig eftersom varje gång jag kom tillbaka till min lägenhet kändes den som en stor cell. Den ekade tomt, det var kallt och jag ville byta ut varenda möbel och inredningsdetalj som fanns. Dagen därefter så vände jag mig istället till vårdcentralen i Vänersborg men utan vidare resultat. Jag fick till mig att dom inte kunde göra något då jag stod skriven i Jönköping. Dessa samtal tog hårt på mig eftersom jag egentligen inte tyckte jag behövde hjälp från början, men ändå hade jag fått öppna upp mig totalt inför främmande människor.

Dagarna gick och samma känslor och händelser återupprepades gång på gång. Till slut, tack vare en person i min närhet, så började jag googla lite och förstod ganska snabbt vad det handlade om, men valde ändå att inte ta det till mig och inse sanningen. Ytterligare några dagar passerade och jag lyckades ta mig till gymmet för första gången på flera dagar. Jag hade på mig några av mina vanliga tränings-plagg men kunde inte känna igen mig själv i spegeln. Det fanns ingenting kvar av mig. Både kindbenen och nyckelbenen stod rakt ut och mina ben var två smala streck. Tanken att jag ens stod upp slog mig. Jag var så smal. Jag var så blek. Jag blev plötsligt väldigt rädd och känslorna svämmade över, igen, och jag började gråta hejdlöst. Folk kom fram och frågade hur det var med mig men i huvudet var jag redan någon annanstans. Jag gick tyst och satte mig i bilen som stod parkerad mitt på torget. Jag ringde åter igen vårdcentralen jag varit i kontakt med i Vänersborg men fick samma svar igen. Alternativet var dock att jag skrev om mig tillfälligt men då skulle det dröja en vecka till tills det hade gått igenom och jag kunde få boka en tid. Där satt jag i bilen och visste inte vad jag skulle ta vägen. Från ingenstans blommade dock ilskan upp i mig, varför fick jag inte hjälp? Varför såg eller förstod ingen hur jag mådde?

Någon minut senare styrde jag stegen mot vårdcentralen jag precis hade ringt ändå. Det är tomt när jag kommer in till receptionen och jag ringer frustrerat på klockan. Ut kommer en kvinna och innan jag vet ordet av det har jag slängt ur mig något i stil med ”ont”, ”panik” och ”hjälp” mellan alla tårar och skakningar. Kvinnan förstod ganska omedelbart att det var något som inte stämde och jag fick en akut-tid. Därefter gick allt väldigt fort. Jag blev först skickad till en sjuksköterska, därefter fick jag fylla i mängder av papper som bestod av frågor och formulär. När det var klart fick jag följa med en annan sjuksköterska för att besvara fler frågor innan jag till sist fick jag träffa en läkare.

Fanny. Det du förklarar för mig tyder på att du är sjuk. Ångest. Utmattning. Depression. När läkaren öppnade munnen och dom tre orden kom ut satt jag egentligen bara och flinade rakt ut. Jag förstod inte. Kunde inte ta in att jag faktiskt hamnat i den situationen jag gjort. Jag hade gått rakt in i väggen. Det gjorde ont i hela mig, varenda cell i mig skrek av smärta. Några minuterna senare har ändå läkaren fått mig att inse varför jag hamnat där jag hamnat. Jag var lättad över att någon äntligen satte ord och kunde förklara i princip allt jag känt sen jag tog examen, samtidigt som jag också kände mig svag. Jag skämdes och tyckte det var oerhört pinsamt. Hur gick det här till? Läkaren skrev ut tre olika tabletter till mig och bokade in mig till en samtals-terapeut.

Dagarna gick och jag började sakta men säkert få lättare att ta mig upp ur sängen och tänka mer positiva tankar. Jag började träna igen och prioriterade att göra saker som jag visste att jag mådde bra av. Jag tackade nej till jobb och fokuserade endast på att hitta tillbaka. Matlusten kom tillbaka, jag kunde genuint skratta igen och dagarna blev överlag lättare att ta sig igenom.

I dagsläget har jag startat ett nytt kapitel med nytt jobb, eget företag, ny utbildning och nya vänner. Jag går och pratar med en samtals-terapeut och äter tabletter dagligen. I början tyckte jag det var extremt pinsamt då jag ansåg det tecken på att vara svag. Men idag ser jag på det annorlunda, snarare att jag var världens starkaste som faktiskt gjort något innan det var för sent. Jag är, och kommer alltid vara, evigt tacksam för att jag faktiskt gjorde det. Att jag tog mig själv i kragen och vägrade ge upp. Att jag vägrade må som jag mådde. Trots att jag fortfarande är beroende av hjälpen jag får idag så mår jag bättre än någonsin. Jag tror på mig själv och har förändrat hela mitt ”mindset”. Det finns inte längre någon som säger till mig att det finns något jag inte kan göra. Jag är pigg, jag mår bra och har brutit många gamla mönster och rutiner i mitt liv. Men framförallt, jag har lärt mig lyssna på min kropp.

Vad jag verkligen vill att du som orkat läsa detta tar med dig så är det att är du minsta orolig över ditt beteende eller ser tecken på saker som du aldrig gjort innan, så sök hjälp. Hade jag inte tagit beslutet att gå rakt in på vårdcentralen den dagen i somras vet jag faktiskt inte hur mitt liv hade sett ut idag. Var stark, stå på dig, lita på dig själv. Det blir bättre och lättare med tiden, men ta det i den takten du känner att du klarar av. För klarar det, det gör du. Tro på dig själv – alltid!

Gillar

Kommentarer

nnathalies
nnathalies,
fina Fanny, vad tråkigt att höra vad du gått igenom ❤️ Men skönt att det är på bättringsvägen - ta hand om dig!!❤️❤️ Massa kramar till dig!! nouw.com/nnathalies
Fannypetrine
Fannypetrine,
Tack fina du, massor av kramar tillbaka!! <3 nouw.com/fannypetrine
Emmaakarlegrund
Emmaakarlegrund,
så starkt inlägg ❣️ Fina Fanny hoppas du är på bättringsvägen idag ❣️ Många kramar nouw.com/emmaakarlegrund
Fannypetrine
Fannypetrine,
Tusen tack finis, många kramar tillbaka till dig <3 nouw.com/fannypetrine
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229