BARNCANCERGALAN.
Cancer. Bara ordet skrämmer.
Man förstår nog inte riktigt alla tårar dom drabbade fäller. Alla tankar dom tänker. All smärta dom känner.
Allt för ofta tar man livet för givet. Dagarna går och vardagen flyter på. Jag har precis suttit och tittat på barncancergalan och gråtit. Säkert som dom flesta i Sverige har gjort denna måndagskvällen. Men usch vad mycket känslor det väcker av att titta på det. Att få höra både barnens och föräldrarnas ord om denna hemska sjukdom. Som för dom faktiskt är deras vardag. Att små barn ska behöva kunna säga att dom väntar in sina föräldrar i himlen? Nej fyfan, på ren svenska. Jag önskar inte ens min värsta fiende att behöva drabbas av detta elände.
Ikväll kramar jag extra hårt om min Vega och jag är så tacksam över att jag faktiskt kan göra det.

Kommentarer