Header

Ligger nerbäddad i soffan under värmefilten. Zia ligger bredvid mig mot min bröstkorg och Bilbo ligger nere vid mina fötter. Alldeles perfekt! Helgen har varit sjukt rolig men också sjukt slitsam. Sovit lite för få timmar och druckit lite för få "varannan vatten". I fredags var jag hemma i Mjölby och hälsade på pappa och Ann. Senare på kvällen tog jag och Cornelia en spontan kväll på Ågatan. Mycket trevligt! igår var jag på 75årsfest, tre som fyller 25. Blev förfest i Valla och sen dans på Harry's schlagergolv. Också en himla rolig kväll!

Vid 16-tiden ska vi hem till en av mina kusiner för lite födelsedagsfika. Fram till dess ligger jag nog här i soffan och myser med kissarna.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Äntligen ledig! Känns lite som om jag bott på jobbet sista veckan. Måndag, tisdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag.. Äntligen en ledig dag mitt mellan allt springande på sjukhuset. Även om jag älskar mitt jobb så är det inte fy skam att kunna ligga hemma i sin säng och dra sig till klockan sen förmiddag, istället för att kliva upp kl 05 och ränna ut i snövädret. Njuter av varje minut!

Även om jag jobbat hela helgen har jag ändå hunnit med att göra nått roligt. I lördags bjöd Emma in på tjejfest vilket var väldigt uppskattat. Minns knappt när jag senast gick på en fest med bara tjejer? Vi spelade spel, åt snacks och hade mello på i bakgrunden. Blev även en och annan snurr på polestången som står i hennes vardagsrum, så klart. För det har jag väl berättat? Att jag sedan några veckor tillbaka har börjat träna poledance? Cornelia och jag anmälde oss till en nybörjarkurs tillsammans så en gång i veckan samlar vi på blåmärken kring en stång. Hur kul som helst!

Något jag vet att jag inte berättat är att jag nu äntligen varit förbi hos tatueringsstudion som jag tänkt ska få göra min tatuering. Dom är övertygade om att det kommer gå alldeles galant att tatuera på mitt hjärtoperationsärr på bröstkorgen, i och med att det är så tunnt och fint läkt. Så nu finns mitt namn inbokat en eftermiddag i mars. Så glad men även lite rädd haha. Kommer säkert banga ur i sista sekund hehe.

När man pluggat sjuksköterska i Linköping och sen jobbar på Linköpings  universitetssjukhus har man många man känner på olika avdelningar. Då kan det se ut såhär när man ber en vän från en annan avdelning att skicka tabletter via rörposten 😍

Likes

Comments

Det är med en lustig känsla jag startar månaden av kärlek. Februari. Den månaden då det brukar finnas lite extra mycket kärlek i luften. Rosor säljs i mängder och biosalongen är fullsatt. Visst är det lite mysigt ändå, även om det är ett lurigt sätt att öka konsumtionen? Men i år kommer jag inte sitta på en biosalong med en käraste. Jag kommer mest troligen heller inte få någon fin bukett blommor eller en ask choklad. Min käraste och jag har valt att avsluta. Ett otroligt tufft beslut från bådas håll. Men nog för det bästa.

"Men vad läste jag nu?!" kanske ni tänker. Men ja, jag och Emil har gjort slut. Gjort slut som ett par, men inte som vänner. Jag har aldrig tidigare träffat en person som jag känner så stark personkemi till. Aldrig har jag heller känt mig så förstådd som jag gjort med honom. Och jag tror det är ömsesidigt. Men. Det finns alltid ett men i såna här situationer. Vi har insett att vi inte kommer göra varandra lyckliga i det långa loppet, även att han idag gör mig till den lyckligaste tjejen på jorden. Det jag söker i livet, och det liv jag vill leva, stämmer inte överens med hur han föreställer sig sin framtid. Så, vi har gjort valet att nu gå tillbaka till att bara umgås som vänner igen innan det går så långt att vi istället sårar den andre. Och visst är det otroligt naivt att tänka att vi, efter denna resa, ska kunna gå tillbaka till att bara vara vänner. Vi är medvetna om det. Men vi måste testa. För tanken på att inte ha varandra i sitt liv är alldeles för smärtsam.

Men vet ni vad? Även om det känns som att en del av mig har dött, så håller jag mig levande. Det är klart att jag kommer att återhämta mig och det är klart att jag någon gång kommer träffa den personen som inte bara är rätt just nu, utan som även är rätt 70 år senare. Under tiden  som jag väntar på den där personen så tänker jag fortsätta leva som jag vill, och fortsätter försöka vara den bästa versionen av mig själv. För hur klyschigt det än låter så är det väl ändå det jag gör. Dagens jag vill jag ska vara bättre än gårdagens.

Kram på er! Och mest för att få in en bild så bjuder jag på månadsuppslaget i min bullet journal (råkade dock smeta ut texten hehe).

Likes

Comments

Mamma och jag började året 2018 med att åka till Västergötland. Min bror har precis flyttat in i en ny lägenhet i en mindre stad i närheten av Borås, så vi packade in mina kissar i bilburen och åkte dit för att hjälpa honom få ordning på det sista. Det var inte så mycket kvar att göra utan vi hjälpte mest till med att packa upp de sista lådorna, gå ner med tomma flyttkartonger till källarförrådet, städa i ordning lite och även handla lite smått och gott han behövde. Utöver att agera inflyttningshjälp så hade vi en mysig filmkväll, bara jag bror och mamma. Kan inte minnas när det hände senast! Kissarna verkade också trivas bra hos bror under besöket. Han har en betydligt större lägenhet än mig så dom var på upptäcktsfärd större delen av tiden. Fanns ju så mycket att nosa och klättra upp på, och vilka utrymmen att jaga varandra på!

Men nu är det torsdag kväll och min långa ledighet är tyvärr slut. Ska tillbaka till jobbet och vardagen drar igång som vanligt. Visst ska det bli kul att köra igång igen, men det är ju samtidigt väldigt skönt med sovmorgon och lediga kvällar hehe.

Januari blir för övrigt en rolig månad tror jag. Jag och Cornelia ska börja med poledance, i helgen ska jag på bio och lite senare i januari ska jag och Emil iväg på en tredagarswekeend i Göteborg. Jag ska även på en konsultation hos en tatuerare. Eventuellt kanske jag äntligen gör slag i saken och faktiskt märker mig för livet. Det har jag ju ändå pratat om sen jag var tonåring, kanske dags nu?

Likes

Comments

Och så är vi här. Sista dagen av året 2017. Om några timmar kommer magen att fyllas med god mat, huvudet att dåsa av vinet och strax där efter kommer himlen lysas upp av sprakande färger. Ett nytt år. 2018. Det är något som är värt att fira! Förra året hade jag som nyårslöfte att jag skulle lära mig uppskatta whiskey. Tycker att jag ändå kom rätt långt på det målet. Har definitivt lärt mig att dricka det, dock inte uppskatta alla jag provat. Men vissa enstaka har till och med smakat gott. Det måste ju räknas som en seger! Årets nyårlöfte då? Att prioritera min familj mer. De betyder så otroligt mycket för mig, men ibland är jag dålig på att visa det. Det finns så mycket fina saker vi tänker om varandra - varför säger vi dom inte bara rakt ut?

Som för många andra så har 2017 varit ett riktigt äventyr. Jag startade året start med att både kirra ett jobb och en lägenhet i all hast. Våren tillbringades för det mesta med praktik på akuten och tiden där gick alldeles för fort. Den fruktade NKSE-examinationen gick dock som en dans och plötsligt stod vi med en månad kvar som studenter och alla var tentor avklarade. Kvar fanns bara den där jädra C-uppsatsen som jag och Otto tillbringade flertalet timmar med. Men! Även den gick ju vägen, även om det var en fruktansvärd uppförsbacke där ett tag.

Sommaren i Sverige hann jag knappt njuta av, men icke är jag ledsen över det. Två dagar efter examen satt jag tillsammans med mina tre livskompanjoner på ett tåg som rullade mot Europa och jag skulle äntligen få uppfylla en dröm jag haft sedan jag var barn. Tillsammans upplevde vi nattlivet i Amsterdam, att dricka belgisk öl på en belgisk pub i Belgien, att återuppleva barndomen på Disneyland Paris, att ligga i gräset under Eiffeltornet vid midnatt, att slänga oss rätt ut i havet i Nice, att fira midsommar i Monaco, äta äkta italiensk pizza och att dricka vin i Frascati med utsikt över hela Rom. En bråkdel av allt vi upplevde och såg tillsammans och den här resan är något vi för alltid kommer att bära med oss.

I en hast var jag dock hemma i Sverige igen och hade knappt fattat att jag då, om någon dag, skulle sätta på en skylt med "Sjuksköterska" på arbetsdräkten och faktiskt börja jobba. Det kändes helt overkligt - och jag minns att jag till och med råkade säga "jag är bara student så jag får ju inte.." ett antal gånger på jobbet i början. Men sakta men säkert växte jag i rollen. Nu, drygt ett halvår senare, bär jag skylten med stolthet och känner mig trygg i Kardiologens korridorer. En känsla av att höra hemma där på nått sätt.

Hösten och vintern gick också i all sin hast. Under året blev jag förälskad, något jag definitivt inte räknat med. Än mindre hade jag räknat med att han, han som aldrig haft en flickvän och var den mest anti-förhållande personen jag känner, föll för mig med. En lustig men väldigt härlig känsla infaller sig när jag ser på honom - att vi gick från års vänskap till detta. Hur fantastiskt är inte det?


Hur som helst. Nu tänkte jag runda av årets sista inlägg. 2018 kommer att bjuda på sina egna äventyr, det vet jag med säkerhet. Till våren har jag tackat ja till en nytt sätt att arbeta, vilket kommer innebär en möjlighet till en bred kompetens som sjuksköterska, och till hösten har jag en nybyggd lägenhet att flytta in i. Jag ser verkligen fram emot att se vad för påhitt livet hittar på för mig år 2018!


Likes

Comments

Nu är dagen här! Dagen som jag lovade er för ett tag sen, dagen då jag berättar hur jag träffade Emil och hur det kom sig att han gick från att vara en jag ibland såg på jobbet, till att bli en vän och till att nu vara min pojkvän. För att få ordning på det hela så måste vi backa några år bakåt.

Vårterminen 2013 skulle jag ganska snart vara klar med mitt första år på universitetet. Jag pluggade då på den teknologiska fakulteten och var ynka 19 år gammal. Så som många andra teknologer på den tiden så hängde jag en del på Hg (Ryds Herrgård, en studentpub) och allt med studentlivet var väldigt nytt och otroligt roligt. Hg sökte personal och jag sökte till servisgruppen, ett jobb som jag glatt nog fick. Hösten 2014 hade vaktgruppen på Hg enligt tradition en vaktsittning där de nya vakterna invigs. Jag jobbade den kvällen och ställde upp bord och dukade så som vaktgruppen vill ha sin sittning: en hästsko med alla gamla vakter, och i mitten ett-två bord för de nya vakterna som skulle invigas. Denna höst var en av de nya vakterna Emil.

Som jag nu fått höra i efterhand så var det den här kvällen Emil såg mig för första gången. "Här kommer desserten med desserten" hade han sagt när jag kom in sittningssalen och serverade efterrätten. Senare på kvällen, jag fortfarande jobbandes och han full, så hade jag pratat med en av entrévärdarna där han också stod och hängde. Tydligen så hade han försökt hälsa på mig och lägga in en stöt, men jag hade inte reagerat på det överhuvudtaget. Detta var hur Emil la märke till mig, och jag som fortfarande knappt märkt att han existerade hehe.

Vi båda fortsatte att jobba på Hg, så ibland stötte vi på varandra på jobbet. Han hade lagt det där med att ragga på mig på hyllan då han förstått att jag hade pojkvän, och jag hade fortfarande inte ens märkt att han försökt lägga in en stöt tidigare. Första gången jag kan minnas att vi faktiskt umgicks som mer än bara två personer som råkar jobba på samma ställe var en fest hösten 2015 när en gemensam vän fyllde år. Jag hade under hösten träffat på Emil mer och mer och jag kände att vi hade roligt tillsammans. Efter födelsedagsfesten började vi hänga lite då och då. Någon pub nån gång, en förfest en annan gång. Vi blev tillslut väldigt bra vänner och jag hade nog aldrig känt att jag klickat så bra med en killkompis innan. Det var lite som att vi var samma person fast i olika kön - samma humor och en kemi mellan varandra som var oslagbar. Och bara för att göra det extra tydligt - definitivt inget som vibbade mot kärlek eller sex, bara vänskap.

Det blev höst 2016. En höst som för mig var en förvirrad och väldigt jobbig tid och jag blev singel för första gången på många år. Jag flyttade ut och skaffade mig en egen lägenhet, jag kämpade på med tentor och extrajobb mitt i att försöka vänja mig vid att vara ensam. Och att just vara ensam, inte i ett förhållande, var något jag värderade oerhört högt då.

Men, hösten 2016 hände också nått som jag idag fortfarande minns kristallklart. Det var sent på kvällen. Jag hade varit på fest och skulle vidare på efterfest. Jag och en vän mötte upp Emil och en vän till honom för att gå tillsammans till efterfesten. Det var ingen hemlighet att jag var singel, men jag hade heller inte skyltat med det, så Emil visste ingenting. På promenaden mot stan så ser han att det är nått med mig, att det finns nått jag inte säger till han. Så jag berättar. Och innan jag vet ordet av det får jag den mest fantastiska kyss jag varit med om. Han trycker mig mot stenmuren vid domkyrkan och håller om mig så intensivt. Samtidigt som jag blir förvånad så blir jag också så glad. Kände mig alldeles varm, och när han sen släpper mig så kollar han mig i ögonen och säger "Vad jag har längtat efter det här".

Där och då var dock ingen av oss redo för att hoppa in i nått förhållande. Ville vi ens vara med varandra på det sättet egentligen? Vi bestämde oss för att göra det klassiska "misstaget" - fint sagt: vänner som umgås det lilla extra då och då. Av och till i nästan ett år dejtade jag andra eller umgicks lite extra med Emil. Det fungerade rätt bra för oss. I alla fall tills det blev början av sommar 2017. Det var väl egentligen då som, vad jag tror, vi båda ville ha varandra fast vi själva inte riktigt förstått det än. Mina vänner hade sedan länge sagt "det kommer ju bli ni", "ni är ju som gjorde för varandra", "alla förutom ni fattar ju att ni vill va med varandra". Vi båda nekade, det ville vi ju inte alls.

Men, så det blev sensommar och jag kände och tänkte saker jag inte ville. Jag kände mig svartsjuk om han pratade om någon annan. Han dök upp mer och mer i mina tankar. Jag blev livrädd - om jag känner såhär så kan jag inte längre bara vara vän med honom. Så tillslut gav jag honom ett ultimatum. Rätt extremt och lite väl dramatiskt kanske, men där och då kändes det nödvändigt. "Antingen så testar vi att vara du och jag, eller så slutar vi att umgås".

- "Jag kan inte tänka mig att vara utan dig" var hans svar.
Några dagar efter det var det bestämt. Vi bestämde oss för att köra.


Så! Det blev ett långt inlägg, men detta är väl egentligen en väldigt liten del av det som nästan tog ett år att inse. Det finns så otroligt mycket händelser som ledde oss hit. Både roliga där vi legat och skrattat i timmar, och tråkiga som slutat med att vi brutit isär varandras tandborstar och tillfälligt avskytt varandra. Jag trodde aldrig att Emil skulle komma att betyda så himla mycket mer för mig än en vän. Det var allt annat än planen, för oss båda. Men tänk så bra det blev!


Likes

Comments

I Linköping är man nu redo för vintern. Utplacerade på olika ställen i vår fina stad står upplysta utsmyckningar. Min personliga favorit är trädallén på Vasavägen där det står ett gäng renar. Nu när mörkret gör sig påminn tidigt på eftermiddagarna är det väldigt välkommet med lite extra fin belysning kring gatorna. Det enda som fattas nu är även lite snö på marken som lyser upp kvällarna lite extra!

Vecka 48 började bra för min del. Jag fick i förmiddags ett efterlängtat samtal. Jag har tidigare i höst sökt ett jobb som ELSA-sjuksköterska på US då jag tror att det är ett koncept som skulle passa mig perfekt just nu när jag är nyexad. Magkänslan efter intervjun var bra, men man vet ju aldrig. Men! I förmiddags kom som sagt ett samtal. Ett samtal där jag blev erbjuden tjänsten! Hur roligt är inte det? I slutet av nästa vecka ska jag ge besked - ja eller nej? Och om jag säger ja, vill jag börja redan i vår eller ska jag vänta till efter sommaren?

Likes

Comments

Jag har placerat mig med min dator på en rund soffliknande möbel i södra entrén på sjukhuset. Av hemlig anledning har jag varit på US flera timmar innan jobbet, och har nu haft dötid sedan 11. Börjar jobba 14:30 så för att få tiden att gå har jag ägnat mig åt att plugga. Ja. ni läste rätt. Plugga. Jag kan inte riktigt släppa det där med att vara student tror jag. Jag tycker det är så otroligt roligt att lära mig saker och har därför för några veckor sedan påbörjat ett dokument på datorn som handlar om kärlkirurgi. Ibland sitter jag på min fritid och läser om olika ingrepp, komplikationer, lär mig anatomin och fysiologin bättre och så vidare. Successivt blir det ett kompendie som jag har hjälp av på två sätt: dels genom att jag lär mig mer när jag läser, dels genom att jag har det nerskrivet och kan kolla tillbaka om det är nått jag är lite osäker på. Det är dessutom rätt roligt att veta vad våra kärlkirurger egentligen pysslar med inne på labbet, eller att förstå mer mekanismen bakom komplikationer som kan uppstå. På så sätt blir jag, förhoppningsvis, även en bättre kärlsjuksköterska. 

Hur som helst. Trots att jag känner mig färsk som sjuksköterska har jag ändå börjat närma mig ett halvår i tjänst. Vart tog dessa månader vägen..? Visst att man säger "tiden går fort när man har roligt", men detta är nått extremt. Vad har jag ens gjort det senaste halvåret?! Mer än att jobba hehe. Men jag börjar känna mig rätt varm i kläderna, börjar verkligen komma in i vad jag som specifikt kärlsjuksköterska måste vara uppmärksam på och har fått mer och mer kunskaper om våra fantastiska kärl och hur vi kan åtgärda dom om dom inte är så fantastiska och välfungerande. Himla roligt måste jag säga!

Likes

Comments

I skrivande stund har jag en katt liggandes mot bröstet mellan mig och datorn och en gratäng står och puttrar i ugnen. Snart startar även min tvättid. En typisk söndag kanske man kan säga. En söndag som startade med en pokémon go promenad runt stångån tillsammans med Linn. Trodde knappt någon spelade det längre, men Linn och hennes pojkvän är visst väldigt aktiva. Kul ju! Så startade igång min app och fångade lite varelser jag med hehe.

Ikväll kommer Emil hem från Göteborg där han varit sedan i fredags. Planen var att jag skulle åkt dit med honom och haft en roligt festhelg tillsammans med han och vänner. Dock var det såklart viktigare för mig att stanna kvar hemma och gå på Ingas begravning. Men, hur som helst så kommer han hem ikväll. Då ska han få äta tacogratäng och dricka julmust. Insåg förresten att jag inte berättat historian om hur jag och Emil egentligen träffades. Jag lovar att dra den en dag snart!

Såhär vackert är det runt stångån just nu

Likes

Comments

I onsdags sa vi hej då till Lasse, min farmors sambo sedan många år tillbaka. Då min egen farfar gick bort när jag var väldigt liten så blev Lasse som en "bonusfarfar" till mig, trots att vi kanske aldrig hade riktigt den där nära relationen som jag kände till Bosse, min enligt blod riktiga farfar. Men vi hade ändå våra stunder jag och Lasse. Mina starkaste minnen av fina stunder tillsammans är nog från sommarstugan i Flen. Lasse var en morgonpigg man som ofta satt ensam på verandan tidigt på sommarmorgnarna. Därifrån har jag så många minnen från när jag vaknat tidigt, gått ut från den lilla stugan där min familj ibland sov och satte mig tyst bredvid Lasse och lyssnade på fåglarna. Ett annat starkt minne av Lasse är jag en gång för många år sen gick en promenad i Mjölby och valde att ta vägen hem förbi farmor och Lasses radhus för att i alla fall titta om dom var hemma. Farmor var bortrest, men Lasse satt på uteplatsen och hade händerna knutna i knät. Det blev en mysig fikastund av det hela, innan jag fortsatte min promenad hem igen.

Igår sa vi hej då till Inga, eller momsing som jag i så många år trodde hon faktiskt hette. Momsing visade sig senare bara vara ett smeknamn. Om jag minns bakgrunden till det hela rätt så var det Inga själv, när hon blev mormor, som ogillade just "mormor". Hon tyckte det lät så gammalt, och så föddes smeknamnet momsing istället (rätta mig gärna om jag har fel kära släktingar!). Namnet momsing följde med även hos oss barnbarnsbarn. Av momsing har jag inga solklara minnen från just sommarstugan. Jag var nog så pass liten fortfarande när momsing var där ute mycket. Men däremot minns jag en dag när hon hälsade på i Mjölby på gatan där pappa bor just nu. Vi kan inte ha bott där länge då även detta var några år sen. Hur som helst, så spelade vi kort vid köksbordet och tanta som ändå var till åren hade stenkoll på vilka kort som hade gått och vilka kort som fanns kvar i leken. Hon var helt omöjlig att vinna ett set i plump mot. Ett annat väldigt starkt minne jag har är när momsing en gång fyllde år och vi firade henne hos farmor. Min näsa är ganska liten med en liten bump på, och den ser rätt annorlunda ut mot resten av familjens. Pappa och jag hade nyligen diskuterat härkomsten av min näsa, så när pappa den dagen petar mig i sidan och säger "där är din näsa" och pekar på momsings profil faller det på plats. Jag har fått min gammelfarmors näsa!


Två tunga dagar den här veckan som nu är över. Lars och Inga, två personer som inte längre finns med oss, men som vi minns med kärlek och lycka. Nu har vi sagt ett slutligt adjö och vi går vidare mot en ljusare vinter. Själv startade jag denna ljusare vinter med en bra bok och ett glas vin till lite musik och levande ljus.

Likes

Comments