Vem är jag?

Igår när jag var på unga vuxna insåg jag att jag hamnat djupare i min depression och att jag för det mesta känner tomhet och likgiltighet. Jag tror att, i alla fall tomheten, beror på att jag försöker kämpa mig fri från ätstörningen. För vem är jag utan ätstörningen?

Att släppa taget om ätstörningen känns värre än döden. Jag vill inte, för då blir jag alldeles ensam. Förhållandet med ätstörningen är destruktivt, jag vill inte släppa även fast jag tar sån skada. Det känns inte som jag har en egen identitet, utan snarare att jag är fångad inuti mig själv. Jag vet inte vad jag gillar för mat? Jag vet bara vad ätstörningen vill att jag ska gilla. Men även fast jag vill bli fri, vill få vara bara Fanny, så känns det inte som jag är någon utan ätstörningen. Den här tagit min personlighet och identitet och om jag då förlorar ätstörningen förlorar jag mig själv? Eller i alla fall den del jag känner till och är trygg med. Det känns tomt och det gör ont i hjärtat när jag tänker på att jag en dag kommer vara fri, att jag kommer vara bara Fanny - likgiltig och osäker på vad jag vill och tycker, helt ensam.
Det kanske låter jättekonstigt men samtidigt tror jag inte att jag är ensam om att känna så här. Eller?<3

// Fanny Bjerenius 

Gillar

Kommentarer

vittobrett
vittobrett,
Så länge du vågar skriva om detta så öppet så visar det att du är medveten och på god väg. Önskar dig all lycka. Ge aldrig upp.nouw.com/vittobrett
lovebyagge
lovebyagge,
Fattar precis vad du menar <3 men det finns en annan fanny utan ätstörningen som du bara måste lära känna henne<3nouw.com/lovebyagge
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229