Så hela livet har jag…

Hej


Jag har i hela mitt liv känt mig utstött

Ni vet i sporten man höll på med så var det alltid någon som var lite utanför- det var jag!

I skolan så var det alltid någon som var lite utanför - det var jag!

På jobbet fanns det alltid någon som var tyst och hängde för sig själv - det var jag!


Men vänta nu….


Det är fortfarande jag!

Vet ni vad? Det känns som om jag kan fasiken vända mig ut och in för alla, komma ihåg födelsedagar och all annan skit men ändå så sitter man där själv som ett jäkla fån.
Förlåt men ibland så brister fan skiten totalt!

Här sitter man liksom över 35 år gammal och fortfarande är det de coola gänget och de mesiga gänget. Jag ger upp liksom.
Hur ska jag kunna lära mina barn att vara snäll mot alla, bry sig om alla om man bara får skit och känner sig ensam?

Jag tror på mänskligheten och att en dag så rättar det till sig och karma slår till men alltså de coola kommer alltid vara de coola och jag kommer alltid stå utanför oavsett hur världen än ser ut.

Man kanske skall bli en enstöring och leva här i skogen utan några sociala förbindelser alls?
Det är kanske då jag börjar gå ner i vikt, bli mig själv och börja må bra helt enkelt.

Jag skyller ingenting på alla andra men ibland måste jag även inse att folk är förbannat elaka emellanåt faktiskt. På ytan skall det se så himla bra ut men sen så står det någon där och snackar bakom din rygg eller åker på en resa utan dig?

Jag kommer alltid stå där själv känns det som men jag kommer kämpa in i det sista för att mina barn skall få slippa uppleva allt elakt jag upplevt rent ut sagt!


Gillar