Lever i ett vakuum

Hej


Det har varit så hektiskt det sista tyvärr...

I måndags hamnade Anton på sjukhus. Vi hamnade tillbaka till när Casper var sjuk och hamnade på sjukhus men nu var det Antons tur.

Jag fick akut åka till vårdcentralen där jag mötte världens bästa läkare ärligt talat som sa: antingen åker du nu eller också ringer jag ambulans.. jag åkte direkt!

Även när jag åkte en bit därifrån ringde läkaren för att försäkra sig om att jag verkligen åkte direkt

Vid sjukhuset så kom den... ångesten och skuldkänslorna

På grund av Corona så får bara en förälder gå med in och Simon mötte upp oss där för de vill inte ha in syskon heller så ännu en gång så blev jag avvisad och fick sitta i parkeringshuset och där satt jag för jag ville vara nära tills vi fick reda på vad det var.. har ni någongång suttit i en bil i ett parkeringsgarage med en bebis och bara väntat??!

Att sitta i en bil och FaceTimea en sjuk liten person är hemskt, en person som vill ha mamma är enormt jobbigt. där satt jag och grät emellanåt av känslan av att alltid svika mina barn.

När Casper var sjuk fick jag åka hem på natten då jag ammade Saga men jag åkte hem 00 och var tillbaka 07 när de öppnade så var inte borta så länge men Simon var ju med honom medans jag var borta.

Nu fick jag igen avvika från platsen då jag ammar Jesper men jag har känslan av att jag sviker dom hela tiden. Jag tror ingen egentligen kan förstå hur jag kände det och känner det men det tär enormt på en.

Efter ett par timmar så åkte jag till min bror som bor relativt nära så jag kunde gå på toa i alla fall och ändå vara nära om något hände på sjukhuset. Köpte en korv på vägen och insåg att det var min enda mat just den dagen.. en korv på en tapp i ovisshet om vad som hände min son, sjukt ändå!

Till slut kunde jag åka hem då de blev inlagda och då försvann alla mina chanser att hälsa på men också en lättnad om vad de hittat för fel. Anton hade lunginflammation vilket är en enormt bättre prognos än vad de först trodde och dessutom inte smittsam vilket i sin tur är så jäkla bra! Nu visade det sig dock att det var lite mer som var problemet men ändå en lättnad.

Att åka hem och ta hand om fyra barn i vetskapen om att nummer fem är på sjukhus är fruktansvärt och nej man läggs inte in på sjukhus för lätta symptom utan han blev väldigt väldigt sjuk.


Nu såhär några dagar efter så pratade jag med barnläkaren och BVC som var chockad eller hur sjuk han egentligen var och att jag lever i någon slags vision om att vi söker bara hjälp om det är något vilket i många fall kanske går för långt? Nu blev han ju avsevärt mycket sämre på natten så ingen kunde förutspått det men ändå...

Att alltid känna att man sviker sina barn är en hemsk känsla

Nu är Anton hemma igen

Gillar

Kommentarer

NettanSainio
NettanSainio,
Vet känslan, man känner sig så hjälplös men skönt att han inte var ensam ändå. Hoppas att han kryar på sig ordentligt nu med familjen omkring sig ❤️
nouw.com/nettansainio