Hej

Idag rann det liksom ur mig...

Jag räckte inte till liksom, barnen har bråkat hela jäkla dagen och jag fick i mig pyttelite mat vid 15 tiden (första maten) sen vid 20 var jag helt slut... ingen mat och barnen bara bråkade och bråkade.

Till slut började tårarna rinna... alla vet att jag avskyr måndagar för barnen är helt koko efter helgen men det har ändå gått bra ett tag men idag funkade liksom ingenting. Jag fick förklara för barnen att jag orkar inte skälla hela tiden för det blir inte roligt för någon och de liksom går bananas för att få uppmärksamhet men det går ju helt fel vid dom tillfällena. Så nu sitter jag här utan röst och funderar på när jag duschade sist?

Helt sjukt!

En skrev att man får inte klaga när man har barn för det finns de som inte kan få barn!
Det är sån bullshit ärligt talat!
Det ena tar inte ut det andra och bara för att jag har fem barn som jag älskar över allt annat så betyder inte det att de slutar testa mina gränser för att paret längs vägen inte kan få barn?

Just idag är ingen bra dag, jag känner mig jäkligt ensam och satt förut och ville ringa någon men vem... jag saknar den där vännen som alla har som man kan ringa och bara tjata av sig liksom.
Jag kan ringa min mamma eller syrran såklart men jag saknar det man hade förr när man hade vänner man kunde prata med när som och hur som och bara spy galla liksom men idag skall alla ha så lyckliga liv och det ena med det andra så man har liksom inte det längre

När man var yngre kunde man ta en kaffe med en vän och bara tjöta i flera timmar men nu skall man vara glad om man ens får i sig en kopp kaffe medans den är varm

Nä mitt liv är inte perfekt och kommer inte bli heller men ibland önskar jag så mycket annat...
Imorgon är en ny dag
En dag av respekt och glädje

Hej

Alltså denna dag....

Nä men den har gått i ett kan jag lova! Vi vaknade så himla tidigt av barnen så jag gjorde lite morgonsysslor som tvätt, disk osv

Sen var det fotbollsträning för Casper och det är något jag uppskattar enormt. En timma i lugn och ro, han och jag liksom.

Sen så rullade dagen vidare i en jäkla fart och jag måste erkänna att jag hade så mycket ärenden jag skulle löst denna helg men det har liksom inte funnits tid om jag skall vara ärlig och imorgon jobbar Simon så jag får försöka lösa det i veckan.

Det är också skillnad känner jag numera, när folk börjar umgås smått och kraven kommer galopperande liksom. Gör det, hälsa på här, hjälp mig med det och min hjärna liksom kokar över totalt! Jag har njutit enormt av att bara vara hemma faktiskt men idag kom jag mig ut. På en vinkväll med fina vänner och att få sitta ute i solen och bara prata var enormt kul!

Jag är nog kanske inte den som passar in men jag uppskattar enormt när någon bjuder mig faktiskt. Det var så skönt att få skratta lite och jag är evigt tacksam

Och ja.... jag är precis lika trött som det ser ut

Hej

Det har varit så hektiskt det sista tyvärr...

I måndags hamnade Anton på sjukhus. Vi hamnade tillbaka till när Casper var sjuk och hamnade på sjukhus men nu var det Antons tur.

Jag fick akut åka till vårdcentralen där jag mötte världens bästa läkare ärligt talat som sa: antingen åker du nu eller också ringer jag ambulans.. jag åkte direkt!

Även när jag åkte en bit därifrån ringde läkaren för att försäkra sig om att jag verkligen åkte direkt

Vid sjukhuset så kom den... ångesten och skuldkänslorna

På grund av Corona så får bara en förälder gå med in och Simon mötte upp oss där för de vill inte ha in syskon heller så ännu en gång så blev jag avvisad och fick sitta i parkeringshuset och där satt jag för jag ville vara nära tills vi fick reda på vad det var.. har ni någongång suttit i en bil i ett parkeringsgarage med en bebis och bara väntat??!

Att sitta i en bil och FaceTimea en sjuk liten person är hemskt, en person som vill ha mamma är enormt jobbigt. där satt jag och grät emellanåt av känslan av att alltid svika mina barn.

När Casper var sjuk fick jag åka hem på natten då jag ammade Saga men jag åkte hem 00 och var tillbaka 07 när de öppnade så var inte borta så länge men Simon var ju med honom medans jag var borta.

Nu fick jag igen avvika från platsen då jag ammar Jesper men jag har känslan av att jag sviker dom hela tiden. Jag tror ingen egentligen kan förstå hur jag kände det och känner det men det tär enormt på en.

Efter ett par timmar så åkte jag till min bror som bor relativt nära så jag kunde gå på toa i alla fall och ändå vara nära om något hände på sjukhuset. Köpte en korv på vägen och insåg att det var min enda mat just den dagen.. en korv på en tapp i ovisshet om vad som hände min son, sjukt ändå!

Till slut kunde jag åka hem då de blev inlagda och då försvann alla mina chanser att hälsa på men också en lättnad om vad de hittat för fel. Anton hade lunginflammation vilket är en enormt bättre prognos än vad de först trodde och dessutom inte smittsam vilket i sin tur är så jäkla bra! Nu visade det sig dock att det var lite mer som var problemet men ändå en lättnad.

Att åka hem och ta hand om fyra barn i vetskapen om att nummer fem är på sjukhus är fruktansvärt och nej man läggs inte in på sjukhus för lätta symptom utan han blev väldigt väldigt sjuk.

Nu såhär några dagar efter så pratade jag med barnläkaren och BVC som var chockad eller hur sjuk han egentligen var och att jag lever i någon slags vision om att vi söker bara hjälp om det är något vilket i många fall kanske går för långt? Nu blev han ju avsevärt mycket sämre på natten så ingen kunde förutspått det men ändå...

Att alltid känna att man sviker sina barn är en hemsk känsla

Nu är Anton hemma igen