Jag vet att det har varit väldigt tyst när det kommer till skrivandet. Känner att jag behöver skriva men det kommer liksom annat i vägen all of the time. Så nu tänkte jag ta min kopp och sitta här vid datorn en liten stund och dela med mig. För det var nästan 3 veckor sedan sist och mycket hinner hända på 3 veckor. Det mest positiva jag hade tänkt dela med mig av är hur otroligt bra det går i skolan för Molly och att hon trivs som fisken i vattnet. Igår när jag skulle hämta den lilla damen så satt dom några stycken ute på skolgården och täljde (!) med knivar (!). Ja det var med skräckblandad förtjusning denna mamma smög fram för att inte råka skrämma dom fokuserade små liven. Denna skola tillåter barnen att verkligen använda sin kreativitet till max vilket är helt fantastiskt. Får fortfarande höra hur bra det går varje dag och hur duktig hon är. Det börjar sjunka in nu. Stressen på det området börjar sakta släppa. Men så klart så finns det annat som kommer i vägen och stressen tilltar igen. Dåliga provsvar för både mig och Molly vid senaste provtagningen. Inte konstigt att man mår som man gör. Men man MÅSTE vara frisk för att orka vara sjuk, det är en sak jag lärt mig. Tragiskt. Du får ingen hjälp om du inte kräver den. Med Mollys medicin så är vi snart på ruta ett igen. Tänk att det ska vara så svårt, mitt lilla hjärta. Men skam den som ger sig. Jag hoppas bara att en dag så kanske det finns utrymme för någon form av lugn för själen.

Dom senaste dagarna har varit lite upp och ner men för det mesta ganska mysig med några sköna eftermiddagspromenader i skogen för att leta svamp. Kvällarna har ägnats åt kreativiteten. Nu hoppas vi på lite mera ljus i tunneln.

Massa Kramar

En fartfylld lördag med fest här på området med liveband och en massa bus för barnen. Trotsade den pågående öroninflammationen och gjorde det bästa av dagen. Ångrar mig lite nu såhär på kvällen då det värker som sjutton men det går ju över för eller senare, eller hur? ;)

Nu soffläge och lite Netflix.

Går det för bra? Börjar tro att M håller ihop sig alldeles för bra på skolan då vi får höra hur exemplarisk hon har varit under dagen. Samma sak förra veckan på fritids, hade gått hur bra som helst på dagarna men hemma så kommer urladdningen och det är inte att leka med. Hon verkar så väl medveten om sina svårigheter och fast beslutsam att inte visa dessa på en helt ny skola med helt nya barn. Ungefär som att hon själv vet att detta är en ny start för henne. Visst kan det även bero på att allt är nytt, alla intryck, pedagoger och alla barn. Men eftermiddagarna när hon kommit hem har varit tuffa med utbrott, tårar och ångest om vartannat.

Det är jobbigt att se samtidigt som man blir glad när man möter henne vid hämtning och får höra allt fint och se alla hennes nya vänner. Så blandade känslor, man är så van att på förskolan innan höra allt negativt så fort man klev innanför tröskeln, var eviga dag. Det märks att det är fullt krig inne i den där lilla kroppen. Jag hoppas dock att det kommer lugna sig när hon blir mer trygg där borta. Men dessa urladdningar är tuffa, inte minst för henne men för alla i familjen.

På eftermiddagen idag tog vi en liten tur till ett ställe bara några minuter hemifrån för att plocka lite majs. Vart inte så lite i slutändan, 13 kg närmare bestämt. Så jag vet vad jag ska syssla med resten av kvällen, rensa, frysa ner och lugna mina nerver en aning.

Kärlek