familjenkonstig

Familjen Konstig består av skribenten, mamma Marion, hennes två barn Viggo (nonverbal, NPF-barn) och Nina, hennes sambo Matias och hans fem barn som i allmänhet kallas för J-töserna i texterna (Josefine, Jessica, Jenny, Jasmine och Juliette).
På bloggen kommer det en hel del upp från vår vardag, försök att tillämpa Låg-affektivt bemötande, funderingar före och efter vad som kan gå/gick fel för sonen och oss, funderingar kring kommunikation och olika hjälpmedel åt sonen, pusslandet när man är nio personers familj varav två med NPF.
Ta friskt kontakt med mig om önskemål kring ämnen att skriva om, förfrågningar och förslag på samarbeten (till exempel). Även konstruktiv kritik kring bloggens utformning tas tacksamt emot! Min mail är: familjenkonstig1@gmail.com

Blogg

Onsdagsfunderingar kring livet som biografi (osv)

2019-03-20 13:24 vardagslivbarnträningåsiktsinläggstudierpsykisk ohälsa

Hej alla barn nu blir det barnprogram... Nä skämt åsido! Ibland känns nog ens liv som ett barnprogram, en dålig tvserie eller en realityshow. Kan ibland bara stanna upp och tänka "holy sh** vad man har varit med om mycket". Skulle jag skriva en bok om vårt liv, alltså på riktigt en biografi, så är jag ganska säker på att ingen skulle tro den vore sann.

Så med det i åtanke borde man kanske faktiskt skriva en sorts biografi? Typ skriva från olika tider vad man minns och inte minns. Och nu då skriva en sorts årsresume som kunde bli fortsättning på biografin? Jag vet inte, vad tycker ni?

Kunde det vara intressant med en biografi om en "vanlig" familj och kvinna som bara fått vara med om många olika saker, både positiva och negativa saker? Eller låter det som en bok man tar fram när man vill somna fort? Finns så mycket jag kunde skriva om i bokformat, men vet inte heller vilken del jag skulle välja ut och fokusera på. Samtidigt kan man ju välja ut delar som man skriver mera ingående kring och delar man skriver mindre ingående kring.

Tror jag ska pröva börja på, brukar nog snabbt märka om det sedan var en dålig ide (skrivlusten försvinner). Sen var det ju dethär med publicering och när skulle publicera den isåfall. Först då man är död eller redan tidigare? Eller ska man lägga någon sorts "från barndom till 40 år" och sedan "från 40 år till döden"? Skulle det finnas någon som hjälpte till att ge ut den sedan när jag väl gått bort?

Nåja, nu går jag händelserna i förväg. Är väldigt bra på det. Är dessutom lite orolig över att min hjärna svämmar över av ideer som jag vill förverkliga nu igen, det är inte länge sedan jag hade svårt att komma mig igång med att sätta på en diskmaskin eller liknande. I värsta fall tröttar jag snart ut mig själv, igen, så landar i kvicksand. Så borde väl bromsa mig själv men vill inte göra det heller.

Jag menar, jag kom mig äntligen för och skicka mail till skolan och be om studieplaneringshjälp så jag småningom skulle komma mig igång med studierna igen. Fick skickat in en hemtent jag jobbat på sedan sommaren 2018, men den var kortare än begärt (6 sidor kortare) så tror inte den får godkänt. Jag tränar minst 3 dagar i veckan, men blir ofta till och med fem eller sex dagar (och jag mår BRA av att träna, det botar begynnande/pågående ångest också). Och jag plockar disk och tvätt, fick igång rutinen med städdag i hemmet.

Städdag i hemmet är alltså att alla städar sina egna saker/rum, plus att vi slår tärning om varsin annan uppgift. Jag och sambon städade undan på golven så nästyngsta slapp fram med dammsugaren, och yngsta tyckte det var kul att städa wc (fast hon använde upp en hel flaska wc-anka på två wc). Sonen var med sin stödperson så han fick städa sitt rum sedan då kom hem och dammsuga en stund, räcker bra åt honom för att det ska bli lyckat och gjort. Dessa städdagar hade lämnat bort en lång tid sedan jag insjuknade, men i söndags fick jag igång det på nytt och på veckoschemat står det redan in att det ska vara städdag igen -men kanske flyttar det till lördagen så att sonen igen är borta till först...

Veckans träning hittills har varit: måndag -styrka, tisdag -löpning (flås), idag -styrka, imorgon -bootyprogram, fredag -löpning (uthållighet) och helgen vila. Om inte sambon skickar iväg mig till gymmet extra denna helg också på kvällarna. Men har köpt ett säsongskort till gymmet nu, 150€ för 6 månader och får gå på gymmet hur mycket jag vill samt på vattengympa, spinning med flera andra klasser. Borde kanske kolla upp vad och när det finns nå klasser.

Har anlitat YourCoach (hemsida här ) som PT nu. Så är grundstyrka nu först som jag skall dra 20 pass (idag var det 3/20) innan funderar på någon fortsättning. Skulle också själv gärna utbilda mig till PT, men det är så dyrt att jag tror jag får lägga det som en sak i framtiden någon gång. Kanske. Ska nu börja på med ett jobb faktiskt, som jag ganska fritt kan själv välja hur aktiv jag vill vara inom, men det skriver jag mera om sedan någon gång när vet mera om det. Ska på några timmars utbildning kring det nu först innan kör igång.

Jag blev så trött på att bara ha stöden från FPA att förlita mig på! Inget annat som egen inkomstkälla. Så länge funderat på någon liten sak att tjäna extra vid sidan om med, alltså bara lite för annars blir det så krångligt med stödens utberäkningar för varje månad om tjänat för mycket. Pengar som jag kunde lägga undan till mig själv att använda på mig själv. Eller, på oss men ni förstår vad jag menar kanske? Stöden är ju "öronmärkta" på sätt och vis (barnbidraget för att barnen ska få det de behöver, bostadsbidraget till huset/hemmet och så vidare) så har haft så svårt att unna mig själv något för pengarna på mitt konto. Och frågar alltid sambon först om det är okej jag lägger pengar på något åt mig (såsom säsongskortet). Han säger ju alltid att "köp bara/skaffa bara" men behöver den lilla bekräftelsen på att det är okej att jag skaffar något åt mig.

Likaså när jag är och shoppar (som i måndags) så skickar jag gärna bild åt honom för att höra om han tycker det är tillräckligt snyggt för att köpa (förutom från loppis för där är ändå min gräns 5€ om det inte handlar om jackor). Vilket både är roligt och pengasparande! Om än han senaste gången sa ja på en klänning som var 30€, men lämnade den för tyckte själv jag såg ut som en stoppad korv i den... Kanske om den finns kvar en annan gång köper jag den.

I måndags var jag som sagt och shoppade, tillsammans med Jenny (mittenbonus). Var hennes och min tur att ha en tumisdag och hon valde shopping. Var kul att tillbringa lite mera tid med bara henne och prata om allt möjligt. Roligt hade vi iallafall och mycket fint hittade jag (är ni intresserade av att se vad jag hittade, skriv en kommentar) och hon lite också. Vi åt på RAX, gott var det och fick chocka henne med hur mycket jag fick ätit. Var via Prisma efter mat till hemmet också.

Men nu inser jag att jag svamlar från en sak till en annan. Och inlägget är redan långt! Så avslutar med en bild av Jenny då vi var till RAX. Och så skriver jag mera sen

Hej ångest och depression

2019-03-14 09:01 vardagslivåsiktsinläggpsykisk ohälsa

Jepp, jag har fallit tillbaka i ångestens och depressionens (eller, ångestrelaterad depression) klor. Gjorde det sommaren 2018 när var så mycket på gång samtidigt i vårt liv som jag kände jag inte kunde påverka.

Jag sökte mig till psykteamet i Korsholm. Kände ett tag att jag inte klarade av någonting mera som skulle dykt upp just då. Jag till och med minns när all ork försvann ur min kropp och jag bokstavligen krympte ihop med kutad rygg och sakta grät utomhus. Min sambo var med mig och det var något som ännu förändrades i vårt liv då som fick bägaren att rinna över, vad det var minns jag inte ens mer. Tror jag inte klarade av att lyssna ordentligt mer efter det.

Fick akut komma till en studerande som sommarjobbade där. Sedan bokades det in tid till ordinarie specialistsjukskötar för att samtala och fundera vidare. Jag var så på botten så hen (vi kallar hen för G resten av texten) ville jag skulle börja med mediciner för att få bort den djupaste dalen så jag enklare skulle kunna arbeta mig uppåt själv. G bokade därmed in en läkartid, jag bytte hälsovårdscentral så den i Smedsby är nu min primära (akuta saker får jag ännu gå till Vörås) och diskuterade med läkaren.

Var en vanlig allmänläkare tror jag, i min ålder. Frågade kring relationen till mina föräldrar och allt såntdär som man hör om stereotypiskt. Men lyssnade också på allt annat. Hen skrev ut Cipralex eftersom ångesten verkade vara mitt huvudsakliga problem och enkäterna jag hade fyllt i med G också påvisade högre poäng på ångest än på depression. Cipralex finns dock inte automatiskt vid apoteket i Vörå så när kom senare en gång, då hade glömt att det skulle beställas i förväg, böt jag ut det till den billigare varianten Escalitopram.

Cipralex hjälpte mig efter en doshöjning från 5 mg till 10 mg varje morgon. Men den största skillnaden i måendet kom egentligen en tid efter att jag hade bytt till escalitopram. Då nämnde det åt G sa hen att det faktiskt brukar kunna vara att es. hjälper bättre mot ångest än c. Och G tycker att hon ser tydligt på mig en ny energi och en ny sorts realism än då hen träffade mig första gångerna.

Ska påpeka här att jag alltid varit realistisk av mig, men jag var realistisk pessimist. Alltså jag såg allt realistiskt men med negativa undertoner endast, inte alls hur något kunde bli bättre än det realistiska. Idag är jag realistisk, men varken negativ eller positiv. Jag är med andra ord någonstans mitt emellan det värsta och det bästa jag mått. Men helt klart mera mot bästa än sämsta.

Har jag ännu dåliga dagar? Ångestattacker? Absolut ja på båda. Men nu kan jag bättre se varifrån de kommer (stressat över något, misstolkat något, blivit ledsen över något). Och har också lärt mig känna mig själv så bra nu att vet hormonerna påverkar. Så veckan då jag ska få mensen är jag extra känslig för känsloförändringar och stress, och utlöser därmed ångest ännu enklare än andra dagar.

Så hjälpen idag? G träffar jag ungefär var tredje vecka, medicinen tar jag regelbundet med första tekoppen varje dag, min sambo ser på mig hur jag mår och jag är ärlig åt honom så han kan hjälpa mig (bästa sättet? En lång varm kram) samt att kommunen har äntligen kommit emot med mera stöd åt oss. Familjearbetare som hjälper till i hemmet två dar i veckan och ska också ordna nå andra saker åt oss så inte vi alltid måste strida och försöka.

Jag hoppas att du som läser detta, om du också mår dåligt, orkar och vågar komma dig ut till hjälpen. Om inte kanske du kan be någon annan hjälpa dig. Då jag fick förlossningsdepression var det min mamma som bokade tiden åt mig -fast jag var myndig. Eller be någon sitta med dig och slå telefonnumret åt dig om du inte klarar av att göra det själv. Du behöver inte må dåligt, det finns inget du kan ha gjort för att förtjäna att må dåligt.

Eller om det hjälper mera att läsa så får du här två böcker jag nu läst under min tunga period. De har gett mig stöd och hjälp, hoppas de kan göra det åt dig också. Eller skriv en kommentar här under så kan vi fundera tillsammans vad för hjälp som kunde hjälpa dig bäst.

Ser du på bilden att jag för 10 minuter sen hade ångest? Den är tagen just nu medan skriver detta blogginlägg. Vad jag hade ångest över? Osäkerhet över vad jag ville kring en sak och att mitt huvud hade medvetet målat upp värsta scenariot åt mig. Hur fick jag minskat ångesten? Förklarade åt min sambo som tog mig på allvar och lyssnade/svarade. Diskuterade med min bästa kompis som vet allt om mig och mitt liv. Är saken helt utredd för mig nu? Nej, inte egentligen men jag kan släppa det för stunden och tänka mera lugnt och logiskt på det nu än under ångestens vingar. Ångesten är kvar men från att varit hela bröstkorgen är det nu en prick på sidan av ena bröstet.

Kämpa på, alla ni underbara människor. En dag ljusnar det. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att den dagen är idag för dig!

Hårborttagningsmetoder

2019-03-08 12:56 vardagslivåsiktsinläggKropputseendeyoutube

Jag har ingen aning varför jag impulsköpte Pearlwax när annonsen dök upp i mitt flöde på instagram. Eller, jo nog vet jag.

Som jag säger i videon har jag väldigt riklig hårväxt för att vara kvinna. På ben, under armar, mellan ögonbrynen osv. Och en vanlig rakhyvel tar såklart bort det, men lämnar en del kvar så känns stubbig redan nästa dag senast. Så jag ville hitta något som skulle ge en slät, len och ohårig hy för en längre stund. Då borde ju vaxning vara att föredra, eller hur?

Nå, kan väl låta er se på videon (uppladdad på Familjen Konstigs youtube-kanal såklart). Men kort sagt var jag inte nöjd med resultatet idag iallafall. Så var till butiken efter alternativ (Veet hårborttagningskräm med spatel) och gamla klassikern (Gilette 5-bladiga rakhyvel plus gel). Prövade just hårborttagingskrämen, funkade okej under armarna men värdelös annars. Och som sägs i videon så Pearlwax va bra i ansiktet. Men jag orkar ju inte med tre olika metoder på tre olika ställen på kroppen. Max två olika för gillar inte tanken på att gå med rakhyvel i ansiktet...!

Skulle finnas permanent borttagning med laser -men det vill vara så otroligt dyrt! Annars skulle jag redan varit och "lasrat" bort en hel del irriterande hårväxt. Men överväger allvarligt att ta det som sista belöning, då når mitt träningsmål alltså, att låta mig göra de sista sakerna för att bli helt nöjd med min kropp. Men återstår att se, hinner kanske bli så gammal att inte bryr mig längre innan når målet så. Till dess får jag ändå fortsätta raka benen.

Eller har ni något annat tips vad jag borde göra? Som sagt, kraftig hårväxt -även då kommer till hårens grovlek, så ni som har små fjun kan inte direkt jämföra er med mig... Inget illa menat med det. Såg också nå som skulle fara till hårroten och förstöra håret -fick round-up känsla av den reklamen så tänker inte använda den!