Jag var så otroligt glad för att julafton blev så bra för lilleman.

Dagarna innan var såklart oroliga då allt okänt är farligt. Han har hela december månad verkligen haft en julkänsla, vi har ätit julmat flera gånger innan jul just för att fånga känslan.

Han har lyssnat på julmusik på sitt rum, sjungit jullåtar så vi blivit helt trötta på det. Det känns som att det var längesen han tillät sig att längta och se fram emot julen.

Vi fick beröm från släktingar som sa att han blivit både lugn och snäll. Detta var alltså andra julen med oss och han har bott hos oss i 1,5 år och nästa jul är han hela 10 år!

Likes

Comments

​Jag lever i ständiga samvetskval. Gör jag rätt, tänker jag rätt, var jag för hård?

Hans inre lidande som han inte pratar om men som finns där hela tiden är så påtagligt. Det speglar sig på mig och utan att jag själv vet om det är mitt liv och kantat av mörker.

Jag tittar så ofta på honom och undrar vad det ska bli av honom, kommer han klara sig? Gör jag verkligen allt jag kan, ger jag honom det stöd han behöver - kan jag verkligen inte göra mer?

Jag ser inte likheter i något annat barn, i någon annan familj, finns det någon som mår som han? Han lever med ständig stress, det visar sig på så många olika sätt men det är bara vi i familjen som ser det. Vi pratar så ofta om denna stress och hur den påverkar honom i allt han gör. Vi ser den, han lever med den. Han är ett med stressen för han vet inte hur det är att leva utan den.

Mitt hjärta brister om och om igen, den tröst man får är att man gör sitt bästa. För mig räcker det en liten stund sen är ångesten tillbaka och frågorna om man verkligen räcker till?

Likes

Comments