Sömnparalys

Inatt skedde det igen. Sömnparalysen var här, jag drömde mardrömmar om honom inatt och jag försökte vakna. Jag visste att jag sov men jag kunde inte ta mig ur drömmen, jag öppnade mina ögon och mot väggen i hallen runt dörröppningen stod han och kollade på mig. Jag tittade på honom. Hans ögon lös och han bara stod där med en röd lysande glob över huvudet. Vakna Pauline. Jag försökte röra mig men min kropp svarade inte på mina rop på hjälp. Jag bara låg där mellan mina två sovande barn som inte visste att deras mamma låg och grät av rädsla och förtvivlan. Han försvann runt dörrkarmen igen men kikade fram titt som tätt för att titta på mig. Vakna Pauline. Det pågick i vad som kändes som en hel evighet och tillslut lyckades jag röra min arm. Jag blundade så hårt jag kunde innan jag lyckades slå till mig själv lätt i ansiktet. VAKNA. När jag öppnade ögonen var han inte där längre. Jag stirrade mot dörröppningen en lång stund och tänkte, snälla låt det vara över. Efter en stund fann jag ro i oron och lyckades somna om.

Idag är jag lagom trött, påsarna under ögonen är väl synliga och känslan av en utmattad kropp är ett faktum men vad gör det. Det är en ny dag i lugn och ro, utan mail, utan besök. Det är en härlig dag.

För er gör jag allt, ni är min styrka

Gillar

Kommentarer