Guuud, vad länge sedan det var jag skrev här! Som vanligt tappar jag intresset lika fort som jag plockat upp det, men here we go again! Gött att skriva av sig iallafall! Sedan sist har det hänt en del, men dessvärre är jag ännu inte utgiven författare. Har redigerat "klart" bok ett, skrivit klart bok två och påbörjat bok tre i min tänkta bokserie om Hidoniterna. Följ min blogg för mer om mig och mina böcker! Utöver skrivandet har jag annat på gång, men mest för mig själv och min egen skull. Sjukskriven för min bipolära sjukdom och diverse annan psykisk ohälsa.

För mig är skrivandet terapi. I mitt huvud pågår otaliga konversationer och konflikter som försöker slita mig mitt itu. Inte kan jag heller prata om det med människor i min omgivning, för utanför mitt huvud finns en verklighet som skiljer sig från min.

(texten på bilden är ett citat av Rachael, ett utdrag ur min första bok)

Det var länge sedan jag bloggade. Orken har inte funnits där, eftersom jag sedan i början på januari har befunnit mig i en tråkig vårdspiral. Jag är så jävla trött på allt just nu. Sitter mitt i natten framför datorn och vill inte sova. Jag och Anton har bråkat, min ångest äter upp mig inifrån.

Jag har varit på grundutredning på vuxenpsykiatrin och de har beslutat att jag är i behov av specialistvård. Och sen då? Jo, jag väntar på en kallelse för vidare utredning, diagnostisering och behandling. All skit jag har går igenom tyder på att jag är har bipolär sjukdom. Kul eller hur? Jag vet att jag inte ska låta det definiera mig, men det är så jävla svårt att se min problematik som ett utomstående hot mot mitt jag, när hotet i själva verket kommer inifrån. Jag är den jag är och jag får leva med den här skiten, det enda jag kan hoppas på är att få hjälp att hantera alla skiftningar.

Men just nu står det still. Det är helt dödstyst faktiskt. Jag har varit hypomanisk i en relativt lång period fram tills för två veckor sedan. Nu är jag depressiv igen och det är som att all energi bara rinner ur mig. Efter att ha varit högt och lågt med en tankeverksamhet som rör sig mycket snabbare än omgivningen så är det så brutalt svart på vitt att jag är sjuk nu när jag har kraschat igen. För det är alltid kraschen som är värst. Det gör så jävla ont i själen att slungas upp och ner. För varje gång jag skiftar från depressiv till hypomanisk, hypomanisk till depressiv är det som att själen liksom inte pallar att slitas åt olika håll, så istället slits den mitt itu och det är min uppgift att försöka sy ihop delarna igen. Det krävs så mycket energi och kamplust att varje förbannade gång försöka hålla ihop.

Jag sitter på en berg-o-dal bana jag inte kan kliva av. Vanliga människor kan göra det valet, när det blir för högt, går för fort och blir för läskigt. Det kan inte jag. Tänk dig att du sitter i en vagn och inte kan välja att kliva av, ens när åkturen är över. Människor med bipoläritet tvingas sitta och försöka hålla sig kvar, blundar och skriker för att någon ska dra i handbromsen. Men ingen gör det, för den som haft kontroll över spakarna har gått sin väg och lämnat dig ensam kvar på berg-o-dal banan, Adrenalinet pulserar jämt och ständigt genom dig. Du vill kräkas rakt ut. Hjärtat slår så hårt att du tror att bröstkorgen ska gå sönder. Och du väntar. Väntar på att vagnen ska spåra ur och att du ska störta mot marken.

8-20% av bipolär diagnostiserade patienter begår självmord. Det är fan ingen trevlig siffra. Jag vill och tänker inte bli en av dem, jag vägrar, men när jag ringde vuxenpsykiatrin för bara en vecka sedan och bad om hjälp fick jag till svar att jag skulle vända mig till vårdcentralen (eller i värsta fall psykakuten) eftersom de inte kunde göra något för mig i dagsläget. Jag har nog aldrig känt mig så liten. Jag är inget annat än ett personnummer i deras register, hur mycket jag än ber om hjälp kommer de varken se eller höra mig ändå. Jävligt hopplöst, inte sant?

Som tur är går jag till min psykoterapeut varannan vecka. Det håller mig flytande. Det sjuka är att jag fick ta kontakt med henne själv och betalar för varje besök. Vården gör inte ett skit för mig. En måste vara jävligt frisk för att vara sjuk i den där jävla vårdspiralen.