Att sakna ska vara fint

Text, Psykisk Ohälsa

Att sakna är fint. Det ska vara fint. För folk säger jämt det. Att sakna någon visar bara att en verkligen gillar den personen. Att en bryr sig. Att en är en äkta och genuin person som känner rimliga känslor.
Men så är det inte för mig.
Att sakna någon är som att slitas itu från alla håll och kanter. Sliten i tusen bitar. Tusen jävla söndriga bitjävlar som inte ens Einstein skulle veta hur fan dem ska sättas ihop. Jag slits itu. Så jävla ofta. Jag är en sån person. Tyvärr.
När jag är glad skriker jag av skratt och energin sprudlar som en vattenspridare ut från hela mig.
När jag är arg kokar jag sönder och skriker av frustration.
När jag är ledsen sprutar tårarna litervis ner för mina kinder och skriker av förtvivlan.
Och när jag saknar nån. Ja. Då är jag oftast tom, men inombords skiftar sinnesstämningen mellan de tre ovan. Ett helvete med andra ord.
Det värsta är att jag inte vet hur jag ska hantera det. Alla känslor.
I söndags blev det så. Jag visste inte hur jag skulle hantera min saknad. Visserligen hade jag inte tagit min medicin den dagen men har tidigare inte reagerat så stark som jag gjorde den kvällen. Kroppen skakade. Tårarna sprutade ut. Frustrationen var på 1000%. Saknaden var enorm. Jag tror jag redan där kände mig ensam och saknade dig och andra redan innan jag hade åkt iväg. Sen skulle jag begé mig. Och då kraschade jag. Rejält. Det är hemskt och det enda jag vill är att kunna hantera mig själv innan något sånt händer. Så du ska slippa. Men jag kunde inte. Jag kan inte.
Det ska vara fint att sakna. Folk säger ju som sagt det jämt. Men jag är inte en person som känner rimliga känslor på en rimlig nivå. Det är antingen inget eller allt. Antingen storm eller vindstilla. Det är antingen liv eller död.
Sån är jag. En sån som slits itu. I tusen bitar och som ingen vet hur det ska lagas.
Tyvärr.

Gillar

Kommentarer