Vandring i Samaria ravinen

Nu är det dags för utflykt nummer två. Att vandra Samaria ravinen. Är det som jag hört ett turistjippo eller en naturupplevelse i Kretas enda nationalpark? För att hinna med detta ska jag blir upphämtad lite tidigare denna morgon. Klockan sex på morgonen på samma ställe som igår. Supermarket har inte hunnit öppna och jag ställer mig på exakt samma plats som igår. En minibuss dyker upp precis i tid och bussen saknar guide. För att vara helt bombsäker på att jag kliver på rätt buss frågar jag föraren, Samaria? Föraren nickar med ett leende och svänger bak huvudet utan att säga något som ett tecken på att jag ska kliva in i bussen. Bussen är tom och Rally-Kalle som vi får kalla chauffören är superstressad och drar in till centrala Chania för att fylla upp bussen. Han får stopp nere i hamnen där morgontidiga sophämtare blockerar vägen när dom tömmer soppor. Rally-Kalle håller på att gå upp i atomer när sophämtarna jobbar i sin takt.

Minibussen blir snart full och Rally-Kalle blåser ut ur stan mot bergen. Han ligger helst på låga växlar och varvtalen på motorn håller mellan 3000–4000 varv. Rally-Kalle ser ut att trivas med sitt jobb för han har ett underbart leende när bussen får fart. När vi närmar oss dom höga bergen börjar det att gå uppför. Fort. I svängarna blir det lite som i sången ”Mors lilla kråka”, ena gången trycks man mot fönstret för att andra gången hålla på att åka ur stolen åt andra hållet.

När vi kommit upp i bergen kom det nya berg, ännu högre. Efter en serpentinsväng stannade Rally-Kalle vid bergstupet och öppnade dörren. In klev guiden. Vad f…? här? bara så? Från vad? Han presenterade sig som Thomas och sa att chauffören heter Kostas. Ok, han får heta Rally-Kostas i fortsättningen. Guiden var långhårig och såg ut lite som Tarzan, såg också helt vild ut. Min ena gubbe på axeln som är mycket spontan och gillar dramatiska äventyr blev överlycklig när han såg guiden. Den här vandringen kommer att bli bra, det kommer att hända massor av kul. Bungy jump, forsränning, vild camping med största lägerelden och kanske fånga en vild get i parken att grilla. Guiden tog direkt mikrofonen för att informera om vandringen. Han hade förmodligen samma utbildning som flygplatspersonal och flygvärdinnor i mikrofonteknik och tal. På bra engelska drog han pedagogiskt alla regler som fanns i nationalparken som vi ska vandra i. Man får inte elda. Inte campa. Inte förstöra något. Inte ha med vapen eller fällor. Inte bada i strömmen, inte ens doppa foten i den. Inte föra oväsen. Inte röka, än på några få anvisade platser. Ingen alkohol.

Min gubbe på axeln surnade. Guiden lät som jordens ordningsman och pedant. Min andra gubbe på den andra axeln såg nöjd ut. Han är mer vän av ordning och reda och gör alltid grundliga konsekvensanalyser innan man gör något. Han verkar vinna igen.

Guiden Thomas styr upp

Vi kom fram till vägens ände och där nationalparken tog vid och vi är nu på 1240 meters höjd. Det stod bussar på långa rader och om alla var i Elafonisi igår så skulle dom idag gå Samaria ravinen. Så mycket folk, ungefär som vid julhandeln i Nordstan i Göteborg. Dom flesta såg ut som om dom var på väg ner till stranden, vilket vandringen ändå gör. Men det är 16 kilometer dit och backen är 1240 meter hög.

Jag fick lite Flashback på Göteborgsvarvet. Fast i denna starten visar man sin inträdesbiljett vid grinden till parken, sen följer man strömmen. Ungefär samma trängsel som i Göteborgsvarvet, man kan inte gå förbi och inte heller stanna, bara följ strömmen. Precis som på Göteborgsvarvet löser proppen upp sig ju längre man kommer. Första kilometerna går nerför ett stup med en fallhöjd på cirka 500 meter i zick-zack. Naturen är ändå helt otrolig mitt i denna cirkus med bergstoppar över 2000 meter. Jag kan snart börja gå förbi dom första turisterna, många med strandväskor, solhattar och enkla tygskor. Jag passerade till och med en hippie i flip-flop. Helt galet. Orkar man inte mer måste man gå samma backe tillbaka eller fortsätta fram till målet. Bergssidorna är sjukt branta så det finns ingen annan väg att gå.

Halvvägs är man i ödebyn Samaria som övergavs 1962 när parken officiellt blev nationalpark. Här har parkvakterna liten bas. Det finns supergott friskt källvatten att fylla på vattenflaskan och några av vildgetterna, Kri-Kri som dom heter smög runt här. Dom som man INTE fick jaga och lägga på grillen. En regel till, mata inte getterna. Man får inte lära dom att inte klara sig själva.

Efter byn Samaria kryper ravinen riktigt nära och lite senare kommer man till ”Järnporten” där ravinen bara är drygt tre meter bred, men ändå flera hundra meter hög. Bergstopparna här är runt 1000 meter höga. När man kommer ut ur ravinen slutar nationalparken och man måste lämna in nästa del av natinalparksbiljetten. Dom räknar sen biljetterna in och ut för att se så ingen är kvar i parken när den stänger. Här vid gränsen har någon öppnat en taverna där nästan alla ska köpa sig en öl eller färskpressad apelsinjuice. Smart. Den spontana gubben på min ena axel får som han vill och jag köper en öl där. Men, den andra gubben påpekade vad guiden sa om att man inte skulle dricka fem-sex öl där, för det var cirka två kilometer kvar till stranden i Agio Roumeli.

Agio Roumeli som är isolerad och saknar vägförbindelse med övriga Kreta har bara några tavernor och enkla hotell. Här väntar belöningen för den andra gubben på andra axeln. Stranden är siktad och man slänger sig i det kristallklara vattnet. Det gick så fort att man fick kontrollera att inte vandringskängorna satt på. Det gjorde dom inte, min ordningsgubbe på axeln har koll på mig. Efter badet blir det en sen lunch innan en färja tar oss till Sugia där Rally-Kostas väntar med sin buss för snabbt ta oss till Chania på andra sidan Kreta över nya berg.

Det skriker i däcken i varje kurva som Rally-Kostas tar uppför bergen och Kostas ler lite extra vid varje tjut i däcken. Det går så fort i kurvorna så man hinner bara se bergssidorna snurra runt som i en karusell som går lite för fort. Vid 800 meters höjd kräks en av passagerarna, riktigt kaskad kräks. En grek bland passagerarna får tillslut kontakt med Rally-Kostas och hans leende stelnar till och går upp i rök när han fattat vad som hänt. Den stackars sjuka passageraren är helt däckad, så hon blir liggandes vid vägsidan ett tag innan hon med ångest kliver in i Rally-Kostas buss. Under tiden blåser alla andra bussar från Sugia om Kostas buss, tutande. Rally-Kostas som nu förlorat sin pole-position.

Det är långa dagar och vi kommer fram till Chania till slut utan fler missöden framåt halv åttatiden på kvällen. Den här dagen vill jag inte heller ha ogjord. Vem vet, kanske jag går Samaria ravinen igen. Naturen är unikt vacker och blir jag gammal och dement är det ingen fara att gå där. Du kan inte gå vilse. Det finns ingen annan stans att ta vägen eftersom du har så höga och branta berg på din sida. Det värsta som kan hända är vid byn Samaria, att du tar höger igen, samma väg du kom ifrån och kommer då tillbaka till starten.

I morgon går utflykten till Gramvousa och Balos. Undra om inte alla andra också ska dit, vi får se.

Guide Thomas delar ut båtbiljetter och ringar in tiden åt mig så att jag inte missar det.

Foto: Mats Randow

  • Kreta

Gillar

Kommentarer

Instagram