Rebellfäste i bergen

Nya äventyr sökes. Jag gör ett nytt tredagarsrace, nu upp till Vita bergen på Kreta, gammalt rebellfäste i oroliga tider av ockupation. Jag lämnar mitt huvudbagage hos Constantino i Chania och beger mig med lätt packning upp till Omalosplatån på drygt 1000 meters höjd med bergstoppar som ligger som en krans runt platån och når upp till 2000 meter.

Ja, egentligen blir det fem dagar. Jag har planerat för tre heldagar och då fyra övernattningar i Omalos. Denna gången skippar vi andra arrangörer med guide och hela kalaset. Jag gillar egentligen att resa på båda sätt, det har sin poäng på olika vis. Men, nu ska det vara flexibelt och spontant. Jag tar en sen morgonbuss upp från busstationen i Chania. Det är redan 28 grader i luften och bussresan tar cirka en timme uppför dom krokigaste vägarna upp i bergen.

Det blir äventyr direkt. Jag missar min hållplats och åker för långt. När jag kommer av bussen har jag fyra kilometer att gå tillbaka. Var är guiden som skall ha koll på mig? Det är bara att börja traska tillbaka. Här uppe var det riktigt svalt i luften, knappast över 20 grader och moln som döljer topparna på bergen. Det är bara jag på den öde platån och kanske hundratal getter och får. Jag hör en bil komma i fjärran bakom mig och jag slänger upp tummen och försöker få lift. Toppen. Han stannar. Jag får åka med en amerikansk turist och slipper gå dom fyra kilometrarna och kommer fram till mitt lilla hotell som ska bli min bas för några dagar.

Omalos by är lite odefinierbar, normalt ligger alla hus packat intill varandra, trångt, trångt i en grekisk by. Men, Omalos by är som i Norrland där husen har lite avstånd till varandra. Det ligger tre fyra hotell här med tillhörande taverna eller restaurang lite tillsammans. Det är vad man kan säga är Omalos by, tror jag. Hotellet som är familjeägt och blir lagom personligt har den där atmosfären så man får känslan att vara i fjällen eller alperna fast med en grekisk touch.

Dagen därpå var min plan att ge mig ännu högre upp i bergen på vandring. Vädret kändes inte helt hundra för detta. Jag fick föreslaget på hotellet att gå ravinen Agia Irini istället, och dom kör mig till startplatsen. Bra deal och win-win, så slipper dom leta efter mig till kvällen i dimman uppe i bergen. Starten är bara kanske fyra-fem kilometer ifrån hotellet och leden går genom ravinen ner till Sougia vid sydkusten på Kreta. Cirka 15 kilometers vandring. Från Sougia tar jag bussen som går tillbaka till Omalos. Detta blir en bra plan.

Starten är på 1000 meters höjd så jag har en lagom backe ner och när jag kommer ner på 600 meters höjd kommer jag till ett ställe där rebeller har haft ett av gömställena. Äntligen, nu går man på klassisk hjältemark. Några hus är bara ruiner och jag hittar en grop som är stensatt. Jag har inte en susning om vad det är och bergsmannen på hotellet vågade inte riktigt svara på den frågan heller, när jag visade mina bilder. Här och nu vill jag fråga er, se bild nedan. Kanske någon av er läsare har lite koll på vad det kan vara? Kommentera gärna.

Vad har man haft denna gropen till???

Jag når senare Sougia och kan ta ett bad i havet som belöning. Agia Irini ravinen är en fin vandring så nöjd är jag. Jag sprang också på den berömda vildgeten Kri-Kri i ravinen, vilket inte är jättelätt. Med sköna intryck tar jag en sen lunch för att sedan ordna med bussbiljett. Bussen skall gå kvart över sex, när färjan från Ag. Roumeli kommer med hundratal vandrare som gått Samaria ravinen. Jag får nu höra att båten har gått sönder och bussen går icke en meter utan att båten har kommit. Ryktet säger att en ny båt är på väg och kommer nog vid halv nio istället. Ja, tjena. Då fattar jag att den kommer tidigast nio, kanske tio. Jag är strandad i Sugia.

Vildgeten Kri-Kri

Det är bara att gilla läget och detta hör till äventyret. Varför inte ett bad till och sedan äta middag på en av tavernorna vid strandkanten. Strand vyn funkar och strandningen kunde varit på en sämre plats.

Klapperstenstranden i Sugia

Båten kommer strax efter nio. Inget att vara jättebitter över. Hade båten varit i tid hade jag missat den grillade fisken som sköljdes ner med lite vitt vin, det till vågornas skvalp vid stranden. Bussen gick uppför bergen med en hejdundrande fart i kurvorna och i mörkret, för andra gången på kort tid är jag med då en passagerare kräks. Denna gången hinner vi varna chauffören och han stannar vid bergstupet. Tjejen som mår illa hinner ut och hänger sig över räcket på vägkanten, och frågan är hur långt den pizzan seglar iväg i mörkret utefter bergstupet. Stackars tjej. Jag var tillbaka på hotellet till klockan 11 på kvällen, ändå en rimlig tid för att ladda om till nya äventyr.

Foto: Mats Randow

  • Kreta

Gillar

Kommentarer

Instagram