Jetlaggad

Hur hanterar ni Jetlagen på långresor och vad har ni för knep för att komma in i nya dygnsrytmen? Jag och min sambo, Eva åkte på vår allra första långresa till Thailand. En januariresa för några år sedan med elva timmars flyg från Göteborg direkt till Phuket, Elva timmar.

Framför mig på planet satt en go göteborgare som varit i Thailand många gånger och vet hur man ska göra. Han köpte en halv liter whisky på tax-free, en sådan där platt, plastflaska. Han erbjöd sina grannpassagerare en skål då och då och jag tror dom tackade nej varje gång. Han pratade mycket och länge med dom närmaste grannarna som försökte sova bäst det gick, i tre timmar. Nu plockade göteborgaren fram esset ur rockärmen, en sömntablett som han svalde med en sista slurk whisky. Det blev äntligen tyst i kabinen. Han somnade så gott så han glömde skruva på korken på flaskan och den andra halvan av innehållet som han inte drack upp kluckade ur flaskan och rann ut på golvet, bland vårt handbagage. Göteborgaren sov så gott att han försov sig från frukosten som senare serverades. När det var tjugo minuter kvar till landning och bältet ska på, ryggstöd upp, vaknade han och sträckte på sig. Hans kommentar när planet tog mark var, ”den gick la bra denna här flygresan”.

Jag var ju helt knäpp i huvudet av trötthet när vi landade och var lite avundsjuk på göteborgaren. Han var den enda av passagerarna som såg utvilad ut. Det är så man ska göra. Vilket proffs. När jag senare irrade ut i den tropiska morgonluften kommer jag ihåg att det var sjukt grönt och fint. Kommer inte ihåg hur jag kom igenom migration, tull eller vad det nu var. Ett svart hål i minnet.

Det var en organiserad paketlösning på vår resa som tur var. Vår guide plockade upp oss och gav oss en flaska vatten och tog hand om oss och hela situationen. Vi klev in i en minibuss och färden gick bort från Phuket till fastlandet rakt in i djungeln. Vid bron till fastlandet somnade guiden och alla andra i minibussen utom jag och chauffören. Färden gick i vansinnigt hög fart upp i bergen, på serpentinvägar uppför i snäva kurvor med brådstup på sidorna. Jag var skittrött och vågade inte somna. Jag tänkte, ska jag dö nu så vill jag veta hur det gick till.

Tidigt på förmiddagen var vi framme vid Khao Sok River Lodge och Khao Sok Nationalpark. Lodgen var byggd på stolpar som en liten stugby i luften med gångbryggor mellan byggnaderna och tät djungel runt. Ljudet från djungeln med cikador, fåglar och tjoande apor i fjärran var exotiskt värre. Nu har vi fått höra av rutinerade långresenärer att man skall kriga sig in i den nya dygnsrytmen direkt. Eva och jag tittade på sängarna och vi hade båda så mycket bomull i huvudet att det rann ut genom öronen. Fönstren i rummet stod öppna med bara ett myggnät emellan. Djungelljudet var som ljuv musik och vi kom överens om att vi lägger oss en liten stund och vila, bara en halvtimme.

Vi låg och blundade i kanske två minuter och bara lyssnade medan man sakta seglade iväg till John Blunds värld. Samtidigt startade någon med förmodad överskottsenergi en bensindriven röjsåg utanför fönstret. Okey, lodgen höll på att växa igen i djungeln, det såg vi. Men, varför starta röjsågen nu? Det lät som han stod bredvid sängen och gasade med sågen. Svordomarna och kommentarerna ska inte skrivas ner här. Det gåtfulla är att vi ändå somnar omedelbart till sågens oväsen. Vi vaknar sen samtidigt och det är knäpp tyst ute. Så när som ljudet från märkliga fåglar. Vi frågar varandra vad klockan är och när han med sågen tröttnade? Ingen av oss har en aning. Men, vi konstaterar helt krasst att den där goa halvtimmen blev sex timmar. Förmodligen vår livs skönaste sömn och vi har helt pajat våra förutsättningar att komma in i den nya dygnsrytmen.

Det är redan sen eftermiddag så vi tar en promenad i dom nya omgivningarna och köper en frukt-smoothies som fortfarande är den godaste vi smakat. Bara den var värd elva timmars flyg, inklusive färden i minibuss med dödsångest, rekommenderas. Lunch blev istället middag och vi gick till sängs igen normaltid på kvällen för att göra ett nytt försök att anpassa sig.

Vi vaknar senare av oss själva och känner oss ovanligt utvilade. Det är fortfarande svart ute så känslan är tidigt på morgonkvisten. Vi konstaterar bittert att klockan bara är ett på natten och vi har sovit ”middag”. Det där med att försöka sova trotts att man är klarvaken och fullständigt utvilad funkar sådär. Vid fyrasnåret är jag så rastlös att jag ger upp. Nu får det bli morgonkaffe och starta upp dagen. Helnöjd med det senaste beslutet trallar jag upp, saknar tesked för att göra kaffe på rummet. Jag skulle kunna trolla ihop kaffet ändå. Men glad över att ha något att göra ger jag mig ut på teskedsjakt i djungelnatten. Med märkliga djungelljud runt mig stegar jag mot receptionen och lobbyn som är som ett hus utan väggar. Där sover lodgens personal i sofforna. Sorry, sorry. Jag väckte halva styrkan som plötsligt stod givakt för mig, leende och handflatorna ihop. Jätteglada att få hjälpa till, eller inte. En kaffesked kom fram och personalen återgick till det dom höll på med.

Naturligtvis blev vi trötta senare på dagen. Vi klarade den bra tack vare ett besök på en elefantcamp och ett äventyr med kanot i Khao Sok River. Här skulle man kunna sätta punkt för detta inlägg om det inte var för min kära sambos skor. Typ ett par joggingskor. Dom hade varit med på elefantcampen, promenerat runt i elefantskiten och lera vid vattenhål elefanter trivs i. Tillsammans med fotsvett i den tropiska värmen är det en idealisk kombination att använda skorna i ett prank. Skorna placerades på hatthyllan mitt i bussen. Nu var det inget prank på riktigt, utan bara helt oskyldigt byte av skor. Av någon oklar anledning hamnade vi på sittplatser längre bak i bussen och inte vid skorna. En varm buss påverkar lukten perfekt och förstärker skornas effekt på miljön på alla sätt. Alla mitt i bussen börjar leta bland sina prylar efter vad som luktar innan någon finner dojjorna på hatthyllan. Någon sitter nästan längst bak och tittar ut genom fönstret fortfarande lite jetlaggad medan en FBI utredning pågår om skorna. Skorna som förtjänar rött kort ska åka ut direkt, får bara gult kort och klarar sig. Eftersom vi sitter långt bak i bussen kan vi gå av sist och smyga med oss skorna utan att någon skyldig blir dömd. Med skorna tillbaka på rummet känner man nu hur det har luktat mitt i bussen. Vi förstår varför dom allvarliga minerna i bussen. Skorna får sitt andra gula kort, utvisning.

Vi kommer in i dygnsrytmen efter nästa natt med bra sömn. Detta var första långresan så man lär sig. Kanske. Skorna blev slängda som vanligt skräp. Samvetet gnager något och dom skulle kanske hanterats som riskavfall.

Foto: Mats Randow och Eva Andersson   

  • Asien

Gillar

Kommentarer

Instagram