Hobbydoktor, Raki som medicin och en nackad höna

Förra veckan vägde vågen tungt på otursidan. En olycka kommer sällan ensam. Det börjar med att min planering sprack direkt när det visade sig att min bokning för mitt boende var helt fel. Se inlägget om Överraskningen jag inte ville ha . Okey, jag var kvar i samma region. Ingen katastrof. Värre var det med mitt knä. Jag hade planerat för 4–5 vandringar under veckan och knät pajar efter första vandringen. Inte bra.

Man skulle kunna dra en liten tunn röd tråd ifrån mitt förra inlägg, Faraos hämnd. Att bli sjuk på semestern. En liten skillnad är att jag inte har semester och behöver mitt knä, nu. Hade det varit bättre att byta? Lite mer knäproblem på semestern när man ändå laddar om. Och ta en magsjuka likt Faraos hämnd när man ska jobba? Det brukar ju gå över på någon dag, max två. Jag börjar rysa lite av bara tanken. Magsjuka kan bli en nära döden upplevelse och på skalan är det nära noll, eller minus på omdömet för den upplevelsen.

Enklast är att gilla läget, kan ändå inget göra åt det, eller? Så här gick det till. Jag tog morgonbåten klockan 8:00 från min tillfälliga bas, Ag. Roumeli till Loutro. Vandringen gick först till byn Livaniana. Bara det, ett vackert namn på en by. Den var delvis övergiven och samma gäller Tavernan, Taverna Livaniana. Inte stängd, men ingen där. Det är självservering som gäller. Bara att plocka fram vad man vill ha, betala efter prislista och lägga pengar på anvisad plats. Dricksa sig själv för service i världsklass, sätta sig och njuta av kalla drickor och utsikten över Libyska havet. Därefter var målet Aradena. Inte mycket liv i den byn heller. Här kliver jag ner i Aradenaravinen och har 5 kilometer ner till Marmarastranden. Vilket vackert namn på en strand, den måste marknadsföra sig själv. Ravinen börjar som en ”walk in a park” och blir snart tuffare och svårare med trånga och brantare passager. Bra äventyr och fullständigt livsfarligt på vissa passager. Åja, det livsfarliga hänger mer ihop med min höjdrädsla. Det var bra brant och man gick högt på sidan av ravinväggen både lite uppför och mest nerför. Det fanns några rangliga staket för syns skull. Häng inte på staketet, då rasar det och man far ner i stupet.

Vid något av ställena där det påminner mer om klättring än vandring måste jag ha vridit knät på något vis och jag känner att något har hänt. Det ömmar lite, inget jag tänker på då. Jag passerar Maramarastranden utan bad. Det var typ knökat som vi säger i Götet och jag gick vidare till Loutro. Där blev det ett bad och jag upptäckte att jag inte kunde simma. Bröstsim alltså. Knät funka inte. Frisim, crawl eller vad det heter funkar. Det är dock inte min starkaste gren och jag riskerar att drunkna efter några kallsupar.

En alternativ, men sämre väg att ta

När jag är tillbaka i Ag. Roumeli gör knät inte bara ont, utan ont, ont. Jag anar att det behöver vila en aning och jag funderar på att ställa in vandringen i morgon. Dagen efter behöver jag inte fundera mer. Jag kan knappt gå på benet och upptäcker att jag borde bott på första våning. 22 trappsteg är en pina. Jag haltar bort till Samaria restaurang för frukost. En rullator skulle ha varit guld nu. Det finns inte på kartan att jag ska vandra runt i några berg idag, tänker jag. Det blir vila och jag sitter inte i sjön som man säger. Jag skulle kunna tillbringa några dagar vid stranden och träna på frisim. Jag har också bra WIFI, elektricitet, mat, dricka, kaffe och bra service på Samaria restaurang. Jag passar på att skriva i kapp mig och göra annat jobb.

Det blir långa dagar där och jag börjar fundera på vad jag kan göra åt knät. Här finns inga apotek och ingen doktor. Jag googlar runt lite och blir min egen hobbydoktor. Knäskålen är hel, även om det inte känns så. Det är bra. Menisken? Vad är det för något? Korsbandsskada? Löparknä? Vatten i knäna? Problem med Brosket? Artros? Jag diagnoserar mig själv och kommer fram till att jag nog har en liten släng av alla dessa saker. Jag medicinerar med den där hutten Raki man får efter middagen. Det dödar det mesta, inklusive mina onda demoner i knät. Tror jag. Jag förstår också att man inte ska vila ihjäl knät. Brosket behöver rörelse för att läka. Okey, jag slänger rullatorn, om jag hade haft en. Efter fyra dagar börjar jag kunna gå lite och femte dagen berättar jag för Prokopis och alla andra i restaurang Samaria att jag ska ut och vandra, lite grann. Alla jublar och gör nästan vågen. Hur ska jag tolka det? Jag höll på att växa fast i restaurangen och dom var väl oroliga att jag ska bli kvar när säsongen är över.

Vy över gamla Ag. Roumeli och utgången av Samariaravinen

Nya Ag. Roumeli

Prokopis ger mig förslag på en lagom tur. Han är själv uppvuxen i dessa berg och verkar ha koll på vad som finns under varje sten. Jag går först till gamla Ag. Roumeli som övergavs på 60-talet, och ligger nära Samarias nationalparksgräns. Där vänder jag uppåt på en gammal åsnestig mot den gamla borgen på 200 meters höjd. Den ligger alldeles ovanför nya Ag. Roumeli med fin utsikt mot porten in i Samariaravinen och mot andra sidan fin utsikt över havet med Europas sydligaste utpost, ön Gavdos. Härifrån borde jag traska ner igen. Men, åsnestigen fortsatte också uppåt. Knät kändes som det gick att hantera, jag fortsätter stigen upp för att se vad som finns där. Ytterligare 1,5 kilometer upp på cirka 500 meters höjd låg en borgruin till, en mindre. Stigen fortsätter också därifrån vidare uppåt. Nu i efterhand håller jag med om att allt sunt förnuft säger mig att jag borde ha vänt ner redan vid den första borgen, vilket min gubbe på min högra axel påpekade. Han som gillar ordning och väl genomtänkta handlingar. Den andra gubben på den vänstra axeln fick för stort utrymme och övertalade mig att fortsätta upp. Han är superspontan och gör inga konsekvensanalyser. Han hotade med, att annars skulle jag aldrig få veta vad som fanns däruppe. En dryg kilometer till och jag var på 800 meters höjd och hittar ännu en ruin. Förmodligen ett gammalt tillhåll för rebeller. Nu börjar jag ångra lite att jag gått så högt upp, men det är lite väl sent för det. Det är alltid värst för knäna nerför. Smart Mats.

Första borgen på 200 meters höjd

Andra och den mindre borgen på 500 meters höjd

När jag kommer ner igen gör det inte ont i knät, utan ont, ont, igen. Jag tar ett bad i havet efter den svettiga vandringen och ger upp frisimmet av ren överlevnadsinstinkt. Till kvällen sätter jag mig till bords igen på Restaurang Samaria för middag. Jag visar Prokopis lite bilder från dagens äventyr. Först den stora borgen. Han nickar och säger artigt att det var en fin bild. Sen den andra och mindre borgen. Jag frågar om han om han varit där. Tusentals gånger blir svaret och han berättar lite om borgen. Nu kommer bilden fram på sista ruinen. Han nickar igenkännande även till den. Nu bläddrar jag fram en bild på det lilla hotellet där jag bor och frågar om han känner igen det huset då? Han utbrister i skratt och påpekar för mig att det är klart han gör. Det är ju mitt hus, säger han. Jag vet, svara jag med ett busigt leende.

Gammalt gömställe för rebeller?

Detta var sista kvällen i Ag. Roumeli och om man ska dra en lärdom och en summering av äventyren. Jag förstår nu att jag behöver ge knät en ärlig chans att komma i form igen. Nu blir det mer LAGOM vila och inga avancerade äventyr på ett tag. Jag fyllde trotts allt upp mina dagar och fick bra saker gjort, varje dag. Nu presenterar Prokopis den goda nyheten, hans bror nackade en höna igår och den ligger klar i ugnen. Vad sägs om det, frågar han. Bra, den kör vi på med lite vin till blev mitt svar.

Foto: Mats Randow

Relaterade inlägg

  • Kreta

Gillar

Kommentarer

Instagram