Snart 5 år sen..

Jag är fylld med ångest. Varenda por i hela min kropp vill skrika och gråta. Eller göra allt destruktivt jag kan komma på. Hela maj har varit lite så här men sista veckan har nått sin botten.

Det finns förklaring till detta men jag kan inte göra något för att få det att lätta.

Jag tänker verkligen svarta tankar just nu och jag hatar det.

Om 3 dagar är det 5 år sedan Mio föddes. Då mitt liv liksom slocknade.
Och för att göra detta årets sorgearbete typ 2miljoner gånger tyngre så ska ju matte få en bebis när som helst.
Det känns så övermäktigt jobbigt. Jag kan verkligen inte glädjas åt det.

Jag bara förlorar. Alla andra vinner.
Så känns det.

Egoistiskt, jag vet. Fruktansvärt.
Men det är så jag känner.

Jag vill varken äta, skratta, jobba, vara hemma, umgås med folk, sova eller vara vaken. Vill bara krypa ner under jorden ett tag.

Fan.