Om 2 dagar.

Usch, tårarna bara rinner. Sitter och tittar på barncancergalan. Det finns inget som berör mina gömda skadade minnen så mycket som den galan. Det finns inget som får mig så lätt till tårar. Självklart alla otroligt sorgliga historier om alla små kämpar som mister sin kamp. Eller som är mitt uppe i den.
Men också för att det öppnar en dörr som jag så krampaktigt håller stängd. När den väl öppnas så rasar allt ut.

Denna vecka som varit nu har varit intensiv med flytten på jobbet.
Nu är vi på plats och allt är klart och jag tror att vi alla på jobbet har hamnat i en ”efter stormen” trötthet.
När jag gick hem idag, efter att ha jobbat 6 av 7 dagar då varje dag dessutom varit rätt så extrem just iom att ett helt sjukhus skulle flyttas utan att patienterna drabbas, så hamnade jag i ett väldigt deppigt mood.

Det är så intensiva dagar att jag inte hinner tänka på mig själv. Om återbesöket till neurokirurgen på onsdag.
Nu är jag hemma. Ledig i morgon. Tid att tänka.
Och stressen/ångesten/paniken rasar över mig.
Jag har fått ledigt på onsdag pga läkarbesöket. För att kunna fokusera på vad som kommer att sägas.
Jag skulle vilja åka till jobbet i morgon. Är rädd för att ha så mkt tid att tänka.
Jag klarar inte av tanken på vad min läkare kommer säga.
Har tumören växt? Eller inte?
Kommer vi avvakta ett halvår till och göra en ny MR då? Eller ska vi planera in en operation redan nu? Har hon redan satt mig i op-kö?
Jag har hittills känt att jag vill bli av med det. Den ska ju ändå opereras bort- så gör det på en gång.
Men nu känner jag inte så. Kan inte se att jag någonsin kommer klara av det.

Det känns som en sjuk lek. Som jag inte vill vara med i.

/Annette

Gillar

Kommentarer

Grislingen
,

Tänker på dig gumman. Kram