Nej det gick ju inte så bra...

SOM jag har oroat mig för gårdagens MR-hjärna. Usch.
Snälla Madde och Linda erbjöd sig att följa med mig till NKS. Det är jag dom evigt tacksam för, för ingenting blev som det var tänkt...

Det började med att jag berättade om min klaustrofobi och bad om stesolid. Fick veta att inga läkare fanns på plats som kunde delegera det. (Klockan var 19) Så vi stod en stund och pratade om hur länge undersökningen skulle ta, om vi skulle omboka eller försöka ändå. Utan lugnande.

Jag hade tagit lite av de lugnande jag hade hemma, och fick veta att undersökningen skulle ta ca 20 min. Inte en timme som sist. Så jag sa att vi kör.
MEN!!! Då kom vi till den lilla detaljen att de skulle sätta nål på mig för att ge kontrastvätskan.
Jovisst. Testa du. Sa jag.
Hon stack två ggr. Sen hämtade en kollega. Enligt den princip man kör på sjukhus. Två misslyckanden- byt till en kollega.
En ny kom in. Hon stack mig 4ggr. För då började dom få lite panik. Tiden gick och det fanns ingen mer personal där.

De ringde efter narkosen- stickhjälpen. Dom som sticker alla svåra.
Hon kom upp på nolltid. Och hon stack och hon stack och hon stack. Men lyckades inte. Alla vener sprack.
Vi gick ut och gjorde ultraljud för att se mina vener. Men ingen lycka där heller. Hon var ute efter större vener djupare in i armen. Lite tjockare. Men den enda dugliga låg precis bredvid en artär. Så hon kunde ju inte sticka.
1,5h och 12 eller om det var 13 stick senare så gav dom upp. Narkossköterskan sa tillslut, efter att vid sista försöket stuckit mig i foten- det allra smärtsammaste jag vet, att dom skulle ge mig liten skvätt sövmedel. Dels för att jag vid det här laget hade hamnat i någonslags chock. Och dels för att venerna öppnas och svullnar till sig lite då.

Men dom avbröt dom på röntgen och sa att vi måste försöka få bilderna som gick att ta utan kontrast.
Så mitt huvud spändes fast i den vidriga ställningen på britsen och jag blev lugnad att första bildserien bara skulle ta 30 sek.

Jag började direkt hyperventilera och kände att nej. Dom hinner omöjligt in i rummet och dra ur mig och koppla loss mitt huvud innan jag slutat andas och hjärtat sluta slå.
Så jag tryckte på larmet och sa att detta inte går. Jag hade så svårt att prata av all ångest så hon hörde mig inte utan sa bara att vi kör nu nästa bildserie på 3 minuter.
Dom tre minuterna blev iaf 10. Jag kämpade mer än jag någonsin kämpat mot ångest. Försökte titta ut ner mot mina fötter. Pratade för mig själv att där är dom. Mitt i rummet. Där all luft finns. Rummet är där ute. Jag spände blicken på en vägglist jag lyckades se och klarade av hela kommande bildserie.
Men när jag kördes ut ur tunneln så mins jag ingenting. Helt svart är det därifrån tills jag står i omklädningsrummet och byter om till mina kläder igen.

När jag kom ut till Linda och Madde igen kände jag mig så svimfärdig. En sköterska hade varit ute oh pratat med dom om varför detta tog sån himla tid. Dom var ju oroliga.
Jag mins det bara som en dimma när vi gick ut till bilen.
Jag slocknade på två röda här hemma sen. Vi måste varit hemma vid 22 eller nåt.

Jag TROR att hon sa att jag ska kallas för en ny undersökning. För jag har ju bara tagit dom utan kontrast ännu.

Det jag dock mins klart och tydligt ur all dimma var att man hade sett tumören klart och tydligt även utan kontrast. Att den var stor.
Dom orden ekar i mitt huvud.

Så nu ska jag bara vänta tror jag? På ny tid.

Idag har jag mått skit. Bara legat på soffan hela dagen. Känt mig bakis och omättligt trött. Ledsen och orolig.

I morgon ska jag tillbaka till jobbet igen.
Kanske är bra ändå. Få lite annat att tänka på.

Lyckligt ovetande om helvetet som snart skulle bryta ut.
(Munskyddet tog jag av illa kvickt. Jag kan inte andas i såna där och har man dessutom ångest innan så hjälper ju inte det direkt. Dom var snälla och gjorde det undantaget.

/Annette

Gillar