När livet plötsligt blir nattsvart

Jag bara gråter och gråter. När som helst på dagen bryter jag ihop.
Den tid jag fasat för i så många år, är här.
Jag ska låta Tiara få somna in.

I 15,5 år har hon funnits vid min sida. Hon har förlorat sin älskade man Tarzan och hennes enda kulls, pappa. Hon stod och slickade bort blod på honom när han en morgon 2005 blev påkörd utanför vårt hus.
Hon har presenterats för två nya katter. Ena gick jätte bra, Chipo. Andra gick inte direkt alls, Aimee.

Hon har funnits vid min sida vid varje krampanfall, varje smärtgenombrott, varje panikångest attack. Hon låg som klistrad på min mage när jag väntade Mio. Hon blev deprimerad med mig när vi förlorade Mio. Hon kraschade totalt när Mattias och jag skulle skilja oss. Hon repade sig och blev jordens nöjdaste när hon och jag tog vårt pick och pack och flyttade.

Men för ett år sen ungefär så började hon sakta förändras. Hon blev mer.... sig olik? Lite mer lättretad. Lite mer stingslig. Men inte så att jag var orolig. Hon bet mig vid några tillfällen.
Men så kom Oliver. Och allt gick väl helt okej till en början. Det kändes hoppfullt och jag var så nöjd att hon skulle få en kompis. Lite sällskap när jag nu hade börjat jobba så mycket och var borta mera.

Men efter 1,5 månad ungefär så vände allt som på en hand. Hon började visa mer och mer agg mot Oliver. Hon fräste och morrade så fort han kom för nära. Men hon var ändå lugn och go när vi gosade och myste och så länge inte Oliver var ett klistermärke på henne.
Men så för ca 3 veckor sen ändrades hon radikalt. Hon började bli aggressiv mot mig. Och det har blivit värre och värre för varje dag.
Hon fräser och morrar åt luften, Oliver behöver inte ens vara i samma rum. Hon är helt borta i blicken, det är som att ingen är hemma. Hon ser dimmig ut.
Och det allra mest alarmerande- hon fräser och morrar på mig.
Detta är något som aldrig någonsin hänt tidigare.

Så jag har haft kontakt med veterinären. Hon var ju där för någon månad sen. Fick lugnande och smärtstillande. Ifall hon har ont. Men inget av detta har fungerat.
Jag har köpt alla lugnande feromoner man kan köpa. Inget hjälper.

Så i morse ringde jag det mest fruktansvärda samtal jag någonsin ringt. Jag bokade tid för avlivning.

Jag hann inte mer än komma in på jobbet igår innan det liksom slog över mig som en våg och en kollega kom fram och la armen och mig och frågade om något var fel. Då brast det. Mitt på avdelningen bland alla stressade människor.
Storgråten.
Jag trodde aldrig det skulle gå över.
Och idag har varit lite likadan. Jag har liksom inte varit där. Jag har varit där fysiskt men hela mitt väsen fantiserar OM OCH OM igen om hur själva processen kommer att gå till.

Hur jag ska vakna på lördag morgon. Veta att jag serverar henne mat för sista gången. Tömmer hennes kiss och bajs ur lådan för sista gången. Hur jag ska klappa, fota, pussa på henne FÖR SISTA GÅNGEN.
Hur jag på ett lugnt sätt (så lugnt det går) ska få ner henne i buren, nåt hon hatar.
Att jag ska kliva in på veterinärkliniken och säga vem jag är och vad vi gör där utan att totalt kollapsa av panikångest-gråt.
Hur vi blir invisade på ett rum- eller ännu värre får vänta på vår tur i väntrummet.
Hur jag ska ta ut henne ur buren och försöka att verka lugn för hennes skull. Hur hon ska få den lugnande sprutan och kanske somnar till. Hur jag sedan ska hålla henne i min famn en sista gång och känna hur hon sakna dör ifrån mig i min famn när hon får den avgörande överdosen.

Hur, HUR överlever man en sån sak!????
HUR I JÄVLA FUCKING HELVETE ska jag klara det? Och sen någon gång ta beslutet att pussa en sista gång för att sen åka hem med en tom bur.

Tårarna bara rinner.
Min älskade lilla flicka. Min största kärlek i detta livet. Utan tvekan.
Jag tror ingen kan förställa sig vilken relation jag och Tiara har haft. Hela mitt vuxna liv har hon funnits hos mig. Hela mitt vuxna ”cancerfria” liv i stort sätt. Så fort mitt liv började levas så kom hon till mig.
Och nu ska hon lämna mig.
Och det är JAG som har bestämt det. Det är MITT FEL att hon kommer att vara död om två dygn.
Just detta gör så ont att jag går sönder.

Men jag har alltid alltid sagt att mina djur aldrig ska behöva lida. Och just nu lider hon mycket. Min Tiara är inte kvar längre. Jag ser små små glimtar av henne då och då. Men 90% av dygnet är det inte Tiara. Det är något som tagit över hennes lilla underbara huvud och gjort henne arg.
Och jag vill släppa henne lös från det fängelset. Jag vill att hon ska må bra och få sova gott. Förhoppningsvis komma till en fin plats. Till Tarzan. Till Mio. Och alla andra jag saknar.

Det känns som att jag förlorar Mio en gång till. På något vis så drar detta upp samma vidriga sår som aldrig riktigt läkt.
Jag är inte bra på förluster.

Och jag kan inte släppa tanken på att detta är mitt fel.

Älskade älskade älskade Tiara. Min bebis. Jag hopps att du förstår, förlåter mig och väntar på mig där uppe.
Du är inte en katt- du är mitt liv, halva mitt hjärta.
Nu kommer det slå på halvfart.
❤️🙏🏼❤️🙏🏼❤️

Min flicka. Här och nu. Massor av godis får man, hur mycket man vill, när man vill. Var man vill. 💖

/Annette

  • Nära Veckovägen , Järfälla

Gillar

Kommentarer

generalen
generalen,
❤️❤️❤️❤️❤️ så himla sorgligt. Finner inga ord som passar. Det blir så påtagligt att livet inte är föralltid så som man önskar. Men hon kommer alltid vara den mest speciella katt man nog någonsin kan träffa på. Finns ingen som hon. Nu är de hennes tur att flyga vidare och äntligen få träffa sin käraste Tarzan igen❤️ Hon kommer bli saknad❤️
nouw.com/generalen
Grislingen
,
Tänker på dig & TiaraTusen Kramar!
Annika K
,
Förstår att det är skitjobbigt 😟 Men du gör det rätta för hennes skull