Minnen från Rehab

Mina största och starkaste minnen från rehabtiden är helt klart min extrema fixering framför badrumsspegeln. Jag stod så ofta jag bara kunde och orkade och kammade håret. Fotade och filmade ärret för att få en klar bild av hur det såg ut. Besatt av att se exakt hur det såg ut. Från alla vinklar.
Jag kammade håret så noga. La det i olika sektioner och kammade med precision. Inget hår skulle få ligga och bli kladdigt vid ärret.
Jag var imponerad av känslan av att ta i mitt hår. Det var så lugnande. Att känna att det låg rätt.
Jag blev beroende.

Jag hatade tofsen som hade lämnats kvar mitt på området över skallbenet som hade lyfts bort. Allt var rakat utom det. Jag tyckte inte om det.
Kirurgen hade lämnat det för att jag skulle ha så mycket hår kvar som möjligt på den sidan.
Men i mina många omgångar av kamning så fick jag inte ihop det håret. Det kändes fel.

Jag har förstått nu att det förmodligen kändes så fel och som inte mitt för att jag inte har någon känsel där. Jag kände inte när jag borstade håret där. Och det gjorde för ont att schamponera den sidan så det kändes orent.
Så det klipptes bort av mamma en dag.
Då vart jag nöjd.

En annan sak som var ett otroligt fokus var att sprita allt.
Det stod två flaskor ytdesinfektion på mitt badrum. Som städarna använde.
Men jag litade inte på dom. Så jag spritade allt. Många ggr per dag.
Toan, duschstolen, duschslangen/munstycket, handfatet, handtag, mitt bord, min telefon, mina glasögon, alla kristaller, mina pennor, min iPad, min rollator/gåbordet osv osv.
Trots att jag inte kunde gå, inte tänka en enda tanke rätt, hade smärta utöver en gräns som går att förklara. Så var det dessa grejer som var viktigast för mig. En besatthet.

Kirurgen sa innan operationen att det är kritiskt första dygnen för hjärnblödning.
Den klarade jag mig ifrån trots ett Grand mal epilepsi-anfall dag.2.
Men han hade också sagt att risken för infektioner runt såret kommer ca 14 dagar postop.
Jag var aldrig rädd för det vad jag kan minnas. Det var inte därför jag var besatt av att sprita.
Jag ville bara ha bort allt elakt. Ville vara i en ren zon.
Jag har pillat på ärren och agrafferna sen första dagen. Det skulle jag inte gjort om jag var rädd för bakterierna.
Självklart var det fantastiskt underbart att det aldrig blev infekterat. Det har alltid sett superfint ut. Men att känna varenda agraff under mina fingrar, den uppskurna hudens kanter som mötte varandra blev också en besatthet.

Men nu, ca 2 månader efter operationen så slår det mig mer och mer.
Jag var i en stängd bubbla. Kom inte åt några känslor eller tankar alls. Förstod inte vad folk sa, hade svårt att tala. Jag var instängd. Inlåst i ett litet litet rum i min hjärna. Ensamt och svart. Ljuset var släkt.
Jag hade två saker att fokusera på och det var att sprita allt och att kamma mitt hår.

Jag har aldrig brytt mig om mitt hår. Har aldrig ens ägt en hårfön.
Och idag är jag tillbaka till att inte bry mig om det längre.
Jag ser tillbaka på den där tiden och får tårar i ögonen. Ser ett litet hjälplöst barn som var så fruktansvärt borttappad i sitt mörker.
Det var absolut den jobbigaste resan jag gjort i mitt liv. Och mitt liv har inte varit en dans på rosor.

Jag har kommit långt på denna tid.
Men jag tror aldrig jag helt kommer att kunna lämna det där mörka rummet inne i hjärnan helt och hållet. Kommer nog få lära mig leva en del av livet i mörkret.

Jag har fortfarande inte känsel på höger sida.
Jag trivs egentligen inte med att det är kortklippt där. Men samtidigt är det skönt. För det är obehagligt och gör fortfarande ont att schamponera och spola vatten över hela den sidan.
En dag kommer det växa ut.
En dag. ☺️

Dagens försök till en liten frisyr. Fint på ena sidan iallafall. ✌️

/Annette

Gillar