Man ska aldrig ropa hej!

Jag skulle aldrig ha skrivit att knäet är bättre. Idag har det varit värre än tidigare. Jag har verkligen så jäkla ont. Främst i viloläge konstigt nog.
Så jag bokade en tid till min ortoped nu via 1177. Jag hoppas att jag får komma dit snabbt och röntga.
Men samtidigt vill jag inte veta. Det är oerhört övervägande chans att protesen faktiskt har börjat släppa. Det får jag ju bara räkna med.
Den har nu suttit i mig i 17 år. Det är iallafall 8-10år mer än vi trodde från första början.
Men det skulle innebära en ny knäprotesoperation. Och det är inte en upplevelse jag skulle önska min värsta fiende.
Eller jo. Is soldater typ.

Och jag vet att en om-operation aldrig kommer ge i närheten av samma fantastiska resultat som den första. Det finns betydligt mindre skelett att fästa cementet i gång nr2. Och det är känsligt att än en gång skära i alla senor och ledband och muskler. Sämre läkning. Sämre utgångsläge.
Så det skrämmer mig ända in i min transplanterade benmärg.

Jag är osäker på om jag kommer klara av det en gång till. För 17 år sen var jag en helt annan person. Då klarade jag av allting. Gjorde två knä och två höftproteser på 2 år.
Fattar inte vad jag gick på för överlevnadsenergi då.

Så... jag vill/behöver röntga det. Men jag kommer inte kunna ta mig an svaret.
Usch usch usch.

🌸

Till något annat. Något roligare.
I morgon fyller min allra största kärlek 15 år!
Min trogna, snälla, kärleksfulla lilla Tiara som funnits vid min sida natt som dag. Varje dag. I 15 år.
Hon är bara min och tycker inte om andra människor över huvud taget. Inte andra djur heller.
För allmänna ögon är hon nog en tråkig katt. För hon hoppar inte upp i folks famn. Bara min.
Hon är verkligen mammas lilla tös.

Hon känner på sig när jag är ledsen eller låg. Hon har stoppat flera panikångestattacker jag haft genom att lägga sig på min bröstkorg och kurrat hårt som satan tills jag återhämtat min andning.

Hon kräktes 8-10gånger om dagen, tappade vikt och päls under den sista månaden innan jag och Mattias skiljde oss. För att jag mådde så dåligt.
När vi tog vårt pick och pack och flyttade så vände hon som på en hand och började må prima.
Bara hon och jag. Helt efter hennes smak.

Hon har varit med om att mista sin stora kärlek Tarzan när han blev påkörd när Tiara var 1,5 år. De hade precis haft en kull bebisar ihop, så blev han påkörd och hon stod och skickade på hans blodiga kropp. Hon var så deppig efter det.

Hon kände från dag 1 att jag var gravid med Mio. Hon låg på min mage (nåt hon aldrig gör annars) varje kväll. Vaktade över den. Över mig. Helt otroligt.

Min lilla Tiara. 15 år. Idag mår hon bra. Busar och leker, äter och dricker och kissar och bajsar som hon ska. Så inga ålderstecken faktiskt.
Jag hoppas att vi ska få leva fler år tillsammans. Bara hon får vara frisk.

Världens bästa sambo.
Grattis min älskade bebis på 15 årsdagen!
(I morgon)



Helt nyinflyttad till lägenheten 😍

/Annette

  • Nära Veckovägen , Järfälla

Gillar