Kalas och hår

Hej.
Jag funderade fram och tillbaka heeeela eftermiddag/kvällen igår om jag skulle ta och lyssna på min gråtande kropp och vara hemma torsdag fredag och vila den.
Jag har så gräsligt svårt att ta såna beslut.
Är solklart säker medan jag jobbar och är mitt i smärtan. Men sen kommer jag hem och vilar och smärtan lägger sig och då känner jag mig som en fuskare som är hemma.
Men jag tog mig i kragen och sjukanmälde mig.
Och jag är glad för det för jag har verkligen så ont!

Jag undrar hur en person som inte lever och har levt med svår kroniska smärtor skulle känna om de fick hoppa in i min kropp en stund.
Jag är inte en människa som gn��ller på smärta eftersom jag ständigt har ont och det är liksom min vardag.
Men nu känner jag ganska ofta att måttet är rågat. Att det till och med för mig är lite smått outhärdligt.
Därför tänker jag att, hur många minuter skulle en ”vanlig” person klara?
Det är så förjävligt att jag och många andra med kroniska smärtor ska behöva ta detta. Bara leva med det.
Ha som enda alternativ att droga ner sig med starka mediciner.

Jag tycker det är så orättvist.

Jag tänker mer och mer på hur länge till jag ens kommer kunna jobba. Om hur mycket jag förstör mina leder genom att jobba så här mkt som jag gör. Med det jag gör.
Min specialist ortoped som opererade mig sa att jag aldrig skulle kunna jobba mer än 25% i mitt liv.
Helst inte alls.
Men det kom ju aldrig på fråga för min del.
Jag ville fungera och vara ”vanlig” och har ju knegat på hela tiden.
Och det har ju gått bra men nu är det 18 respektive 20 år sedan jag opererade in mina proteser och de är ju på minst 10 års övertid.
Kanske inte det klokaste att köra dom rakt in i kaklet på det här viset då...
Det är ju bara en tidsfråga tills det är dags att operera dom igen.
Och läkaren var ruggigt tydlig med att en re-operation av protes inte kommer kunna mäta sig med hur bra dessa har varit.
Det är väl också en tidsfråga tills att jag inte kommer att klara av att gå utan hjälpmedel också.

Men jag vill ju jobba med det jag gör.
Och det är ju inte bara att plocka ett stillasittande jobb inom vården. Dom växer ju inte på träd direkt.

Jag vill göra något meningsfullt som jag brinner för så länge jag kan.
Men samtidigt känns det så dumdristigt.

Aja.
That’s my life.

I morgon bitti ska jag lämna Max hos veterinären. Kastrering bokad!
Min lilla mini. Nu kommer det gå snabbt så blir han stor och fluffig som sin bror.
Hoppas han lugnar ner sig i temperament iochmed kastrationen.

Idag fyller min brorson 6år och jag var där en stund och kalasade. Alla syskonbarn börjar bli så stora. 12 åringarna är ju redan ikapp mig i längd mer eller mindre! Skrämmande. :)
Grattis till Abbe!

Och lillen har tappat sin första tand upptäckte jag idag!! Han är lite senare i det mesta än Oliver.
Lilla bäbisen. 💖

Idag kom mitt löshår också.
Japp ni hörde rätt. Jag ska testa för första gången att sätta in löshår!
Iiiih. Pirrigt.

/Annette

Gillar

Kommentarer