Just take a look at me now!

Jiiiz vad tiden går och vad frånvarande jag är.
Kan inte påstå att livet är stressigt och att jag inte hinner blogga direkt 😂 Men däremot ser dagarna mer eller mindre exakt lika dana ut och innehåller liksom inget värt att dela.

Men!! Idag släppte det. Gången.
Jag har i två dagar nu legat på soffan och enbart lyssnat på ljudbok.
Verkligen inget annat. Inga besök eller någonting. Det har ju regnat och varit så deppigt väder så har inte ens kunnat gå ut.
Men nu nyss gjorde jag det.
Jag har tränat på att gå med krycka här utanför huset bara under kanske två veckors tid. Oftast med sällskap då jag är så vinglig.
Men tog mig ut nu när solen helt plötsligt behagade sig fram. Och det kändes så bra och naturligt helt plötsligt.
Visst stirrar jag blint ner i marken och går i takt med en snigel men den helt otroligt vingliga snurriga illamående känslan dök inte upp.
Så jag tog ut svängarna och gick lite till. Och lite till. Osv. Tills jag tillslut hade gått 1,63 km. Det tog en halvtimme och det kändes bara så bra. Helt enkelt.

Jag har mer eller mindre accepterat att jag inte kommer kunna gå utan hjälpmedel efter denna op. Men nu känner jag att- FEL! Jag kommer att kunna gå utan hjälpmedel. Snart.

Det har säkert att göra med att jag varit helt ensam och hjärnan har inte behövt arbeta särskilt hårt. Så all fokus fanns och det liksom bara gick.
Jag gick både ner för en liten trappa och upp för en annan. Även det var premiär.

Jag tror att epilepsimedicinens biverkning med total förlust av aptit börjat ge sig så jag får väl även i mig lite mer energi som i sin tur ger utdelning.

Fan vad glad jag är. Jag ska fixa detta.

Nu ligger jag dock med en rejäl huvudvärk men den tror jag kommer ge sig med vila.

Ganska precis 10v efter operationen är det nu.

Kan inte påstå att det är/ har varit en snabb rehabilitering direkt. Men det har ju ingen sagt att det skulle bli heller.

Det går framåt. Det är det viktigaste.

/Annette

Gillar