Insikten

Hej.

Precis hemkommen från jobbet.
Dagen har varit övermäktig, sån jävla smärta.

Jag stod och pratade med en kollega innan jag gick hem. Hon frågade varför jag hade ont, varför jag opererats.
Berättade att jag haft leukemi. Suttit i rullstol i 4 år. Protesopererat båda knän, höfter och axel. Att det är pga en ovanlig biverkan av all medicinering. Att jag är ensam i världen om att fått dessa biverkningar, behövt operera allt detta i så unga år. Att jag haft proteserna i ca 18 år. Redan mer än 10 år mer än de förutspått. Att min läkare sa att operationerna förmodligen bara skulle ta bort lite smärta, men att jag kanske inte skulle kunna gå igen. Att jag bad habiliteringen komma och hämta alla rullstolar 4v efter att sista operationen blev klar. Att min läkare sjukpensionerade mig som tonåring. Sa att jag max kommer kunna jobba 25% i mitt liv.

Därför.

När jag stod och berättade detta så slog det mig- varför kan jag inte acceptera att jag kanske inte når fram hela vägen, varför känns det som att det är en förlust- ett misslyckande att inte klara av att jobba 100% på ett sjukhus? Där friska ofta faktiskt inte ens klarar av 100%. Varför ska jag vara så duktig och klara av det? Som faktiskt är ett vrak i min kropp egentligen.
Jag vet inte varför det känns som ett sånt nederlag att inse att jag inte klarar. Att jag måste ge mig.
Jag har en så sjukt hård bild och krav på mig själv. Jag måste prestera. Måste lyckas. Till varje pris.

Men ikväll insåg jag att jag kanske inte måste det? Kanske att jag tjänar på att gå ner i tid lite och kanske orka lite fler år?

För vem vet.. när som helst kan proteserna ge upp och nya operationer behövas. När som helst kanske lederna ger upp och jag kanske hamnar i rullstol igen.
Kanske jag ska vara lite mer försiktig och inse att jag får lov att ge upp lite lite.
Sänka kraven på mig själv lite.

Kanske.

Jag tror i alla fall att jag kommit fram till att jag ska sjukskriva mig i helgen.



/Annette

  • Nära Lidvägen , Järfälla

Gillar