Home again.

Alltså vilken dag?
Vaknade 05.30. Upp och hoppa.
Kände mer än omöjligt. Men jag klev upp. Satt på toa och t��nkte att: nej. Jag klarar det inte. Jag orkar inte sätta mig på bussen, sen pendeln, sen tuben. Sen gå över Kungsholmen till jobbet. Jag orkar inte.
Tänkte ta bilen ist. Ta dom svindyra trängselskatterna. Men nej. För trött för att köra bil. Så det blev att parvla sig iväg kommunalt ändå.
Hjärnan har varit avslagen hela dagen.
Tog ett par patienter men sen satt jag ute i kassan resten av dagen. Skönt det. Dom behövde verkligen hjälp också så det känns ju ännu bättre då.

Så blev klockan TILLSLUT 15.30 och jag begav mig hemåt igen. I trängseln.
Hoppade av bussen lite tidigare och gick och hämtade min bil. Körde den till mamma och vi började på en gång lasta in grejer i den.
Så kom P. Vi lastade in ännu mer i hans bil.
Sen mot min lgh där allt skulle lastas ur.
Jag tänkte att jag skulle packa upp och fixa medan P åkte och tog det sista men så slog det mig att jag hade glömt katterna. Haha. Så det var ju bara att åka tillbaka och lasta in även dom.

Sen har jag spenderat varje sekund med att försöka få till deras toaletter och mat. Tömt och diskat ut båda kattlådorna och fyllt på ny sand.
Och försökt packa upp lite iaf.
Satte mig ner nyss.
Har tagit två citodon för jag har så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Dom hjälper inte alls.

Min klocka visar 14600 steg och en mil...
inte konstigt att jag har ont.

Jag har bäddat rent iaf och tagit bort alla lådor från sängen.
Mer orkar jag inte.
Jag hoppas att jag inte har allt för ont i morgon för jag måste ju verkligen packa upp allt.

Det känns skönt att vara hemma igen. Mitt lilla krypin.
Det har varit så mysigt att bo med mamma. Men det är ju något speciellt med sin egna lya.
Och just nu är jag i ett skriande behov av ensamhet.

Jag antar att jag kommer sova ovaggat inatt.
Men det beror lite på katterna. Om dom ska hoppa runt i alla fyllda Ikea kassar och jävlas.
Hoppas inte.

Yey.

/Annette

Gillar