Hjärnskaderehab

Japp. Idag har jag varit där igen. Besök nummer två. Första gången var jag mer eller mindre sovande. Mins inte mkt alls från det besöket. Det har ju absolut gått framåt sen dess. Det tyckte verkligen läkaren med. Det är nog nästan 2 månader sen jag var där sist. Början av juli.

Tanken var väl att jag skulle börja på deras dagvård snart. Men hon tyckte det kändes för tidigt för mig så jag ska starta upp lite rehab på Frösunda (där jag låg inne) fast nu kommer jag vara där två förmiddagar i veckan.
När det känns bra, och man kan gå vidare så startar dagvården på hjärnskaderehab i Danderyd. Då är man där 4-5h/dag, 4 dagar i veckan.
Har sjukt svårt att se hur jag ska klara av det men med tanke på att målet är att jag en dag ska kunna jobba så är det väl helt enkelt så att jag får ha is i magen så kommer jag dit en dag.
Läkaren sa att 3 månader efter denna operation är precis i startskottet av en rehabilitering.
Jag som alltid trott att det var ca 3 månaders rehab totalt. Tydligen verkligen inte.
Preliminärt så kanske jag är redo att gå tillbaka 2h/dag till jobbet i dec eller jan.

Vilken jäkla resa detta varit och är.
Cirkus.

Kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur tufft detta skulle bli. Jag har opererats fler gånger än jag kan räkna. Men efter en höftprotes eller knä eller axel för den delen, så inväntar man att kunna gå igen eller vara någorlunda fri från smärtstillande sen startar livet igen. Det har väl varit 1-2 månader vi pratat då.

Jag var lite naiv och trodde att det här skulle vara lite likadant.
Men nu har dom varit och rotat runt i min hjärna. Själva motorn för kroppen. Och det är så otroligt många funktioner som påverkats.
Så självklart kunde jag inte bara resa mig och börja jobba igen direkt.
Det fattade jag ju. Men att det skulle vara såhär jobbigt gick inte att förställa sig.

Känner mig konstant bakbunden.
Jag återfår mer och mer inre ork. Med det menar jag att jag blir mer och mer rastlös. Förr kunde jag sitta och stirra rakt ut och det var liksom det enda jag orkade. Nu blir jag rastlös. Blir sugen på att träffa folk, göra saker. Men jag klarar inte av det.
Jag vill men kroppen sitter i tvångströja. Eller hur man ska säga. Kroppen i sig är rätt frisk. Kan ju gå med krycka nu osv. Orkar gå några kilometer.
Men huvudet ligger kvar i soffan.
Jag kan inte ta mig från tanke till att göra något innan jag hinner bli för trött och behöver vila.

Äh. Svårt att förklara.
Jag blir ledsen och gråter ofta för att jag vill så mkt men inte kan.

På sätt och vis var det skönt att höra från läkaren att jag faktiskt bara är i startskottet för rehabilitering av hjärnan.
Sluta känna sån press och stress. Sitt ner i båten.
Hittills har jag överlevt och kommit igång att leva ett så normalt liv jag kan.
Nu ska jag börja öva upp hjärnans funktioner igen.

Innan operationen kunde jag hålla 281717 bollar i luften samtidigt. Var nog onormalt snabbtänkt och snabb i allt. Dit behöver jag inte komma, nästan ingenting att sträva efter. Men det vore trevligt att kunna hålla två bollar i luften samtidigt iaf.

Ett exempel på detta var igår.
Jag behövde ringa hjärnskaderehab för att be dom ladda på sjukresor.
Detta tog mig en vecka att komma till skott med. Var nära att avboka hela läkarbesöket.
Men jag ringde. Och dom laddade på resor.
Då var jag tvungen att planera när jag skulle ringa och boka taxin. Vilken tid.
Jag skulle vara där klockan 11. När behöver jag då åka?
Jag vet ju så solklart att det tar ca 15 min dit.
Men logiken fattas. Kan inte tänka ut själv när bilen behöver komma för att jag ska komma i tid.
När jag väl hade bokat både dit och hemresan var jag så slut att jag började gråta. Så rädd att jag sagt fel dag, fel tid, fel adress. Mindes inte vad jag hade sagt och vad som var bestämt.
Så var den dagens energi slut och jag kunde inget annat än att ligga och blunda.

Inatt sov jag knappt alls. Så rädd för att försova mig. Jag behövde duscha men det fick jag låta bli annars hade jag inte kommit iväg.

Nu är jag hemma igen sen några timmar och är bara så slut. Gråtfärdigt slut.
Solen skiner ute och jag skulle vilja gå ut och gå.
Men jag tror helt enkelt inte att jag klarar det idag.

Har senaste veckan pysslat ihop ett gammalt hederligt fotoalbum med bilder från dessa jobbiga månader. 👌

/Annette

Gillar

Kommentarer