Fredagkväll

Hej.

Gör ett litet inlägg tänkte jag. Uppdaterar.

Jag gör framsteg helt klart.
Jag går enbart med rollatorn nu. Bad dom plocka ut gåbordet i morse eller igår eller när det var.
Ska jag utomhus så blir det ju rullstol men jag kommer inte ut särskilt mkt utan är mest inne på detta hus och då blir det rollatorn. Och jag är såå så glad att jag bemästrar den nu.
Så mycket mer frihet.
Är det något jag hatar så är det att behöva be om hjälp med saker. Jag drar mig in i det sista om att be om hjälp. Och många gånger slutar det med att jag bara börjar gråta och låter bli att göra saken jag hade behövt hjälp med. Speciellt motigt har det varit att be om hjälp här på detta ställe.
Så nu kan jag lägga den känslan åt sidan.
Ta min bricka i resturangen och gå till ett bord.
Gå ut på kvällen här och hämta mitt kvällsfika, glas vatten eller vad det nu må vara.

Inne på rummet kan jag gå lite utan rollatorn. Håller mig i väggarna, möbler och så.
Oftast går det bra, men balansen försvinner snabbt och oväntat så det är lite fyllegång. Och jag får ju verkligen inte ramla.
Men rummet är litet och jag känner mig trygg med att kunna hålla i alla möbler och väggarna.

Idag har varit en bakslagsdag. Noll energi. Jag hade fysioterapi i morse och tränade gången. Gick i barren och tränade även balansen. Tyckte det gick ganska bra ändå. Det som är så obehagligt är att det är som att jag åkt karusell efter minsta lilla gångansträngning eller för snabb rörelse.


Efter det så tog jag slut.
Så jag har bara legat och blundat resten av dagen typ.
Fick hoppa över arbetsterapin. Kändes helt övermäktigt. Gick däremot på mitt avslappningspass. Meditation.

Mamma och Matthias kom på eftermiddagen och vi åt middag tillsammans ute på uteplatsen här. Det var mysigt.

Nu ligger jag och väntar på mina mediciner. En av dom är på ordination och skulle kommit in kl 20. Det är 2h 50 min sen. Det är nog 40 min sen jag ringde sist och påminde dom….
Dom är så otroligt slarviga när det gäller mediciner. Det händer upprepade gånger per dag att jag inte får min medicin, måste tjata och påminna dom.
Jag. Patienten med hjärnskadeproblematik. Minnessvårigheter. Patienten.
Under all kritik faktiskt.
Mamma håller koll på alla otaliga missar. Måste göra något i slutändan. Avvikelse.
Men just nu kan jag inte lägga mer energi på det än det drar ut mig dagligen.
Min pyttepytte dos av energi. Tänk vad mycket som tankats till deras slarv gällande medicinering.
Nej kan inte börja tänka på det. Blir för upprörd.

Jag hoppas att jag kan sova inatt.
Sover så otroligt dåligt. :(

Så konstigt att ständigt vara millisekunder från att somna. Men sen aldrig riktigt göra det.

Jag saknar min hjärna. Mina tankar. Mina känslor. Mitt liv.

/Annette

Gillar

Kommentarer

Annika K
,

Så Djävlarns dåligt att du som patient ska behöva hålla reda på medicinerna :/


Skönt att se dig på benen iaf ❤️

Explicit
Explicit,

Ja. Det är ju verkligen under ALL kritik. :/

nouw.com/explicit