Förlovning!

Hej!

Idag gick jag (Matthias med då på köpet) ut på fb med att vi förlovande oss mitt i hjärnoperationskaoset.
Det var helt klart en väldigt unik förlovning. Men samtidigt den finaste. 💗

Vi köpte ringarna samma dag som dom ringde från neurokirurgen och sa att jag hade fått en tid redan 3 dagar senare. När livet liksom rasade samman total och hela jag sprack som glas i tusen bitar. Ser det framför mig, hela den situationen. Liksom i slowmotion när jag samlat la ifrån mig telefonen på kontoret på akuten på jobbet. Och liksom bara föll till marken och gick sönder i tusen bitar.
Panikångest gråten som måste hörts över hela akuten.

Och då efter någon timme och i ett försök att få tillbaka kontrollen så poppade han frågan.
Vill du förlova dig med mig.
Kan säga att jag bytte fokus då. Och det var väl tur för det kändes där och då som att jag höll på att ge upp. Totalt.
När min chef skjutsade hem oss så gick vi ganska direkt till centrum och beställde ringar. Vi hittade ganska snart exakt vad vi ville ha. Jag valde den ring jag suktat efter sen jag var typ 18. Standard i sortimentet tydligen.

Jag var ju så 100 på att jag inte skulle överleva denna operation så jag såg framför mig att han skulle få lägga den på kistan. Framför alla blommor. Min lilla ring.
Men så vart det inte!
Så fort jag släpptes från avdelningen på NKS och flyttades till rehab så kunde jag ta emot besök utomhus.
Så, han och mamma kom, nästan varje dag mina 2,5 veckor där, och den första gången så hade han med sig ringarna.
Där satt jag som ett litet spöke. I så dåligt skick. Handen var så förlamad då. Kände inte mitt ringfinger när ringen träddes på och man ser hur svag den är på bilden. Men oj vad energi den gav.
Vad mycket roligare det blev att träna handen när det glimmade till. Och vad närvarande han blev.

Igår (eller föregår?) var han här och vi gick på en promenad. Jag går ju med rollator men vi ställde den vid vägen och så ledde han mig ut på gräsmattan så att jag fick känna gräs under mina fötter.
Så stod vi bara där och mös i solen. Den lilla micropausen kändes som en semester från allt.
Vi kunde lika gärna stått på en camping tillsammans. Den känslan. Men det var bara runt huset här. Folk undrade förmodligen vad vi höll på med. 😅

Min fina kille. Att han ens kom på den tanken, att jag skulle få gå ut på gräset barfota utan rollatorn. Bara få stå där och känna att allt var normalt för en stund.
Blir gråtfärdig.

Jag älskar dig Matthias! 💗💍

/Annette

Gillar